HEM   |   ARKIV   |   ESSÄER   |   FORUM   |   KONTAKT   |   LITTERATUR   |   RECENSIONER   |   REPORTAGE   |   SYNPUNKTEN   |   VÄRLDEN

 

#3 JUNI 2017

RAPPORT FRÅN VENEDIGBIENNALEN

Biennalen i Venedig 2017 erbjuder konst och klimatpyssel, men utanför chefkuratorns områden kommer samma teman upp som tidigare; migration, flykt och död. Kenneth Hermele ser olika tolkningar av vår tids stora frågor och en prisbelönad installation.

 

Detta är en biennal för konstens skull, utropar biennalens kurator Christine Macel: biennalen är gjord med konstnärer, av konstnärer, för konstnärer. Macel – till vardags på Centre Pompidou i Paris – har valt ett provokativt motto för hela biennalen, ”Viva Arte Viva”, så nära ”l’art pour l’art” man kan komma.

 

Det är ett upprörande avståndstagande från de senaste årens tydliga vilja att befinna sig mitt i samtiden, att ta upp tidens stora frågor, som förra biennalens upptagenhet av människor på flykt över Medelhavet (kurator Okwui Enwezor). I år möts vi i anslagen till biennalens största utställningar – palatset i Giardini och entrén till den fantastiska Arsenale, båda sammanställda av Macel – av sovande män, en förmodligen avsiktlig blinkning: konst kan göra vad den vill, när den vill, hur den vill. Om världen brinner, tar vi oss ändå rätten att sova!

 

Palatset i Giardini dominerades under förra biennalen av ett teaterrum där Marx Kapitalet lästes från början till slut, det var inte världens bästa konstnärliga idé tyckte jag då. Men när vi i år i stället möts av en stort anlagd verkstad där man får bygga sina egna lyktor under den isländske konstnären Olafur Eliassons ledning, det påminner mer om barnverkstaden på ett pedagogiskt museum, där föräldrar kan lämna sina barn ett tag, än om någon som vill säga något viktigt om samtiden.

 

Olafur Eliassons "Green Light" Artistic Workshop. Foto: Kenneth Hermele

 

Ändå finns människor på flykt med både i Giardini och Arsenale, vi måste bara leta efter dem. Så stannar vi framför Hassan Sharifs ”Supermarket”: ett rektangulärt utrymme med glasmontrar där vi ser en samling närmast upplösta ting och ägodelar, anfrätt mat – som om allt detta är fynd och lämningar efter människor på flykt över havet (och inte som en katalog över konstnärens produktion, som det sägs i den förklarande text som biennalen försett installationen med).

 

Hasan Sharif: Studio (Supermarket). Foto: Kenneth Hermele

 

Utanför de delar som chefkuratorn haft inflytande över är migration, flykt och döden på Medelhavet ett återkommande tema, och utställningarna varierar samma element: vatten, blåljus, vågor, och samma föremål, kläder, flytvästar, båtar. Det gäller Tjeckien, Australien, Nya Zeeland och Sydafrika för att ta de nationella paviljonger vi hann med.

 

Särskilt Sydafrikas, i Arsenale, fascinerade: det är videofilmer av vita Candice Breitz och svarte Mohau Modisakeng. Breitz ställer filmade intervjuer med flyktingar mot två världskända skådisars tolkningar av samma berättelser, som för att fråga: har vi lättare att identifiera oss med de ansikten och de manér vi känner igen från masskulturen – båda stjärnorna, Julianne Moore och Alec Baldwin, är extremt effektiva i att, om dock med olika stilar, skådespela fram öden – än att ta oss tid att lyssna på de verkliga berättarna?

 

För egen del blir svaret utan tvekan ja, men det beror till stor del på att Breitz låter besökarna först komma till skådespelarversionen – dessutom i storformat – för att sedan ledas bakom ett skynke till mindre monitorer där vi i hörlurar (om vi tar oss tid) kan höra de ursprungliga berättelserna framföras.

 

Men innan vi kommer till Breitz avdelning slås vi till golvet av Modisakengs poetiska och sorgliga Passage: vi ser i svartvitt ensamma människor på rygg i varsin eka, havet är lugnt, de svarta passagerarna är klädda i ålderdomliga kläder, de bär ett kors eller ett paraply som enda bagage, en kvinna har en piska. Sakta börjar havet häva sig, båtarna tar in vatten, och när de så börjar sjunka, när vattnet stiger inne i den vitmålade lilla träbåten, försöker passagerarna förgäves göra motstånd, ta sig bort och ut, rörelsen börjar när det är för sent.

 

Ur Passage av Mohau Modisakeng. Courtesy Whatiftheworld, Cape Town.

 

Samtidigt som det är en ovanligt berörande bild av flyktingdöden, får Modisakeng med det koloniala förtryckets symboler, förflutenhetens landskap och nutidens tragedi i samma tagning.

 

Den paviljong som redan vid invigningen drog till sig längst köer var Tysklands med en utställning kallad Faust: en blandning av föreställning och installation där bara ett fåtal besökare släpptes in i taget. Väl inne möttes vi av en inglasad paviljong, från golvet och längs med väggarna, upp mot taket låg ett tjockt plexiglastäcke som tryckte ihop paviljongens ursprungliga dimensioner genom att höja golvet och dra in väggarna; under och på sidorna fanns utrymmen där små minidramer spelades upp av stumma aktörer. Så plötsligt formerade de sig till ett hotfullt gäng som drog genom paviljongens rum, till skrämmande musik, motade bort oss och slog ned varandra, ett laglöst, nådlöst land där ingen garanterar tryggheten, ingen upprätthåller lag och ordning. (Vi är ju när allt kommer omkring i den tyska paviljongen.) Det imponerade på biennalens jury som utsåg Tyskland till årets bästa paviljong. Vem som ingått ett faustskt avtal förblev dock dolt, i alla fall för mig.

 

Men jag undrar över visheten i att skapa så långa köer när vi vet att biennalen lockar till sig tusentals människor om dagen, och Tyskland är inte ensamt: även Danmark har en utställning som bara släpper in ett fåtal i taget, likadant med Finlands lilla Alvar Aalto-paviljong, och så även på många utställningslokaler runt omkring i Venedig. Jag har svårt att förstå att gallerimått anses passande för en massutställning, ständigt uppstår det trängsel när besökare trängs kring de små informationstexter som åtföljer utställningarna.

 

Ändå kan vi inte låta bli att älska biennalen, och staden själv: mångfalden, platserna – både Giardini, med alla sina paviljonger, och Arsenalen är var för sig värda resan – och sedan alla de hundratals utställningar, av alla format, som finns utspridda över hela Venedig. Och där, utanför biennalens inre rum, är allt gratis.

 

Text: Kenneth Hermele
KH är ekonom och doktor i humanekologi.






 

VÄRLDEN

2017
Sigrid Melchior
Europeiska historiens hus i Bryssel
Kenneth Hermele
Rapport från Venedigbiennalen
Fredrik Cullberg
Geniförklarat klumpmode på Metropolitan
Anna Sternfelt
Kristaller down under
Fredrik Söderling
I det heliga ciebaträdet – på mayamuseum i Mexico
Jonas Cullberg
Politiska bilder i instagramåldern
Jonas Cullberg
Revolution på museum

2016
Jonas Cullberg
Goda exempel på Manhattan
Pröva själv med pennan på plattan

Kenneth Hermele
Kolonial historia uten hjältegloria
Kenneth Hermele
Vardagsliv, ondska och hjältemod
Tove Alderin
Mellan svarta hål och frusna poler
Jonas Cullberg
Hyreskasern berättar om invandring
Gunilla Lundahl
Befriande om skuld och utopi
Gunilla Lundgren
Böcker på museet förändrar allt
Jonas Cullberg
Tropiska grönskande skyskrapor
Jonas Cullberg
We Call Them Vikings
Kenneth Hermele
Minnen ur mörkrets hjärta


Tidigare VÄRLDEN i ARKIV


  2017 stöder Kulturrådet UtställningsEstetiskt Forum | Ställföreträdande ansvarig utgivare: Jan Ohlin| © UEForum 2005-2017