HEM   |   ARKIV   |   ESSÄER   |   FORUM   |   KONTAKT   |   LITTERATUR   |   RECENSIONER   |   REPORTAGE   |   SYNPUNKTEN   |   VÄRLDEN

 

#4 SEPTEMBER 2016

HYRESKASERN BERÄTTAR OM INVANDRING

Migration är en av vår tids hetaste frågor. Tenement Museum i New York tar sig an ämnet genom att berätta om de människor som bott på en viss adress på sydöstra Manhattan. Jonas Cullberg har gått husesyn där.

 

Runt förra sekelskiftet bodde tusentalet svenska immigranter i en ravin utanför staden St Paul i Minnesota. Den fattiga kåkstaden kallades Swede Hollow och här hamnade de svenskar som inte lyckats ta sig in i det amerikanska samhället. I amerikanska tidningar från den tiden beskrivs de som korkade, opålitliga fyllon som luktar ”salt, svett, läder, lök och strömming”. Författaren Ola Larsmo, som har studerat sekelskiftessvenskarna i Minnesota och är aktuell med romanen Swede Hollow, har beskrivit hur svenskarnas status höjdes först när nya invandrargrupper, som slaver, dök upp och hamnade längst ned i hackordningen.

 

Jag tänker på svenskarna i Swede Hollow när jag besöker Tenement Museum på Lower East Side på sydöstra Manhattan. Här berättas historien om andra invandrare – från Irland, Sicilien och östra Europa – som från början sågs som farliga utbölingar men som nu i högsta grad är en etablerad del av New York och USA. Museet håller till på adressen 97 Orchard Street, i ett hus som ser ut som de flesta andra i den här stadsdelen med brandstegar längs den tegelröda fasaden och designbarer i gathörnen. Men innanför porten har tiden stannat.

 

 

Här på Lower East Side hamnade invandrare som just klivit av båten från Europa och de trängde ihop sig i sjaskiga hyreshus. I slutet av 1800-talet var det här världens mest tätbefolkade plats, och bara i femvåningshuset där museet håller till i dag hann 7 000 immigranter bo mellan 1863 och 1935.

 

Tenement Museum började som en idé av historikern och aktivisten Ruth Abraham som ville skapa att museum om amerikansk immigration och dessutom bidra till större tolerans. Hon upptäckte av en slump 97 Orchard Street när hon letade efter en lämplig plats för museet. Då, 1988, hade huset stått öde i 50 år, vilket är svårt att tänka sig med dagens astronomiska huspriser i kvarteret. Det var som en tidskapsel och en av få byggnader i New York där insidan förblivit mer eller mindre orörd sedan tidigt 1900-tal. Med hjälp av bland andra släktforskare, urbanarkeologer, arkitekturhistoriker och experter på tapetkonservering har museet återskapat lägenheterna så som de såg ut när några av dess invånare bodde där, och grävt fram deras livshistorier. Guidade turer i huset fokuserar på olika ämnen kopplade till invandringen kring 1860–1930, som irländarnas utsatta roll i USA och livet under depressionsåren. Människorna i huset och deras livsöden blir en brygga till att berätta om de stora historiska perspektiven.

 

 

När jag besöker museet en fredagseftermiddag i augusti väljer jag turen ”Sweatshop workers” som handlar om den stora textilindustri som växte fram i invandringens spår på Lower East Side runt förra sekelskiftet. Guiden leder oss in genom det mörka trapphuset med ornamenterat tak och ledstång av mahogny upp till ett rum som visar hur huset såg ut när museet tog över det: flagnande väggar med 22 lager tapeter och 39 lager färg från tidigare hyresgäster.

 

Vi går vidare in i den lilla tvårumslägenheten där den polska immigrantfamiljen Harris och Jennie Levine flyttade in 1892. Här arbetade Harris tillsammans med tre anställda i ett av de små rummen med att sy klänningar till överklasskvinnor på norra Manhattan. Guiden visar upp rapporter från fabriksinspektörer där det står att Harris och hans anställda jobbade tio timmar om dagen sex dagar i veckan, vilket var den lagliga gränsen. Men i själva verket var arbetsdagarna oftast mycket längre än så och när efterfrågan var som störst sov de anställda på tygbalar på golvet under symaskinerna. I rummet intill skötte fru Jennie om hushållet, även om det inte var helt lätt att få plats att laga mat sida vid sida med fabrikens stora strykjärn, fyllda med glödande kol. Att jag besöker museet under en av sommarens varmaste dagar i New York, och att det inte finns någon luftkonditionering inne i de gamla lägenheterna, ger en ännu mer autentisk känsla.

 

 

I turens andra del kommer vi in i Abraham och Fannie Rogarshevskys tvårummare. Paret hade lämnat Telz i Litauen vid sekelskiftet och flyttade in här ett par år senare – då som en sexbarnsfamilj. Nu var det inte längre tillåtet att driva fabriker i hemmet och i stället arbetade familjens döttrar i stora textilfabriker på andra håll i staden. Mycket av guidens berättelser handlar om den judiska familjen Rogarshevskys strävan efter att utöva sin tro i sitt nya hemland och kombinera den med arbete. Mannen i familjen, Abraham, var strängt religiös och undvek att jobba 13 veckor om året på grund av religiösa högtider. Barnen behövde därför arbeta heltid för att familjen skulle få tillräckliga inkomster. Men till skillnad från i familjen Levines lägenhet finns här spår av något som liknar fritid och ungdomsnöjen. Döttrarna Ida och Bessie har romantiska romaner på bokhyllan, sonen Sam har en hantel som han använder till skuggboxning och han blir senare proffsboxare.

 

Många av de invandrarfamiljer som kom till New York och Lower East Side vid sekelskiftet hade tjänat tillräckligt mycket pengar på 1920-talet eller 30-talet för att lämna trångboddheten. Familjen Levine kunde flytta ut till ett hus i East Williamsburg i Brooklyn, ett område som i dag på sina håll starkt präglas av judisk befolkning. Inflyttningen minskade samtidigt på grund av ”Johnson-Reed act”, en ny lag som kom 1924 och som syftade till att starkt begränsa invandringen från framförallt Syd- och Östeuropa för att ”bevara amerikansk homogenitet”. Asiatisk invandring stoppades helt. Till sist stod 97 Orchard Street övergivet.

 

 

Nästa sommar utvidgas Tenement Museum, och på en ny adress längre ner på Orchard Street förbereder museet lägenheter för att berätta om senare epoker av immigration till Lower East Side: förintelseöverlevare på 1940-talet, puertoricaner på 1950-talet och kineser på 1960-talet. Årets presidentval gör museet än mer aktuellt. Donald Trumps budskap om att stoppa muslimer från att ta sig in i USA och att mexikanska immigranter är våldtäktsmän ekar tydligt av det förflutna. Irländare, italienare och svenskar ses inte som ”farliga” invandrare längre, men nya grupper har fått den rollen.

 

Den diskussion som Tenement Museum för kring invandring är subtil. Guiden uttrycker inga åsikter och nämner absolut inget om dagspolitiken. Bara berättelser om de hårt arbetande invånarna på 97 Orchard Street och hur de varit med och skapat det New York som vi känner i dag.

 

Text: Jonas Cullberg
JC är frilansjournalist baserad i New York.
Foto: Tenement Museum


Följ med på en virtuell rundtur i Tenement Museums kommande utställning om invandring från 1940–1970-talet.





 

VÄRLDEN

2016
Jonas Cullberg
Hyreskasern berättar om invandring
Gunilla Lundahl
Befriande om skuld och utopi
Gunilla Lundgren
Böcker på museet förändrar allt
Jonas Cullberg
Tropiska grönskande skyskrapor
Jonas Cullberg
We Call Them Vikings
Kenneth Hermele
Minnen ur mörkrets hjärta


Tidigare VÄRLDEN i ARKIV


  2017 stöder Kulturrådet UtställningsEstetiskt Forum | Ansvarig utgivare: Pia Cederholm | © UEForum 2005-2017