HEM   |   ARKIV   |   ESSÄER   |   FORUM   |   KONTAKT   |   LITTERATUR   |   RECENSIONER   |   REPORTAGE   |   SYNPUNKTEN   |   VÄRLDEN

 

#1 FEBRUARI 2016

MINNEN UR MÖRKRETS HJÄRTA

Moderstaden kallas den, den brokiga huvudstad som innehar världsrekord både i fredspristagare och i rasistiska brott mot mänskliga rättigheter. Hur hanterar en sådan plats sitt såriga och skamtyngda förflutna? Vilka sanningar blir belysta av museer och monument? Kenneth Hermele rapporterar från en storstad som i sig är ett jättelikt museum: Kapstaden i Sydafrika.

 

Arvet efter kolonialism, rasism och apartheid är närvarande varje steg vi tar i Kapstaden. Rika och fattiga, vita och svarta bor i olika stadsdelar, och det syns i gatubilden: det uppsnofsade hamnområdet Waterfront är huvudsakligen vitt, medan Downtown Kap är svart. Till och med i den stora botaniska parken Kirstenbosch, en bit utanför stadskärnan – världsberömd för att bara ha endemiska arter – lyfts resterna av den planterade mandelträdshäcken från 1600-talet fram som anlades för att stänga khoikoi och deras boskap ute från den mark som det holländska ostindiska kompaniet ockuperat.

 

Rester av historiskt laddad mandelhäck, Kirstenbosch botaniska trädgård. Foto: Ingrid Elam.

Åter i Kapstaden ser vi minnesplattor och informationstavlor överallt, här fick inga icke-vita befinna sig, och här bodde en gång människor med olika hudfärg, här höll Nelson Mandela sitt första tal som fri efter 33 fängelseår. Minnet av apartheid hålls levande, även om det oroar oss en del att vi verkar vara de enda som stannar upp och tar in historien som ju inte ens är en generation avlägsen; det har bara gått 22 år sedan apartheid avskaffades och de första demokratiska valen hölls.

 

Vi börjar en rundvandring på en av stadens äldsta byggnader, The Slave Lodge, ursprungligen det holländska ostindiska kompaniets förvaring för slavar, byggt 1679. Femhundra människor stängdes in här varje natt, på dagarna tvångsarbetade de på närliggande plantager och vingårdar och i hamnen, en kväll i veckan släpptes stadens kåta män in i fängelset och våldförde sig på de kvinnliga slavarna. I närheten stod ”hängträdet”, i dag bara markerat med en svårfunnen sten i en plantering mitt i en trafikerad gata.

 

Thulenko Kuswana med fru, silikos efter 33 år i gruvorna. Från Thom Pierces utställning The Price of Gold.

 

När slavhandeln – men inte slaveriet – förbjöds av britterna i början av 1800-talet omvandlades The Slave Lodge och tjänade i tur och ordning som regeringskansli, högsta domstol, postkontor och bibliotek. Nu är det museum med tonvikt på slaveri och rasism. Här visar fotografen Tom Pierce The Price of Gold, gruvarbetare som drabbats av silikos men inte fått varken erkännande eller ersättning. Det är mörkt i rummet där skärmar hänger längs väggarna, de fåtaliga besökarna bär lyktförsedda hjälmar som lyser upp en smula, det enda som hörs är väsande och ett slemfyllt hostande, stendammlungans ohyggliga ljudband. På våren ska gruvarbetarnas fall upp i högsta domstolen. Utställningen ställer frågan om hur länge apartheids offer ska behöva vänta på kompensation.

 

!nanni och en del av hans bildmaterial. Från utställningen Annotations of Loss and Abundance, Nationalbiblioteket.

 

Vi lämnar slavhuset, passerar parlamentet och går in i The Company Garden, ursprungligen anlagd för att förse Ostindiska kompaniets fartyg med grönsaker och frukt på vägen till och från Kap, i dag stadens mest berömda park där uteliggare börjat ta över gräsmattorna. I parkens södra del visar Nationalbiblioteket Annotations of Loss and Abundance – anteckningar om förluster och överflöd som berättar om barn från ett jägar-samlarsamhälle i dagens Namibia som tog sig till Kapstaden i slutet av 1800-talet, hamnade hos etnologer och språkvetare och där uppmuntrades att föra över sina minnen till akvareller och teckningar, ett ovanligt tidsdokument.

 

The District Six Museum huserar i en före detta kyrka.

Runt The Company Garden ligger tre av stadens museer, konstmuseet, judiska museet och naturhistoriska museet, men hela staden är ett museum. I The District Six Museum ser vi hur Kapstadens myndigheter rev det blandade och livaktiga – om än fattiga och nergångna – centralt belägna District Six i syfte att ersätta mångfalden med en helvit befolkning, kvarteret revs men någon ny stadsdel kom aldrig på plats. I dag vittnar museet – och det tomma kvarteret – inte bara om det förflutna utan lika mycket om en blandning som apartheid inte tillät. Närmast som en kuriositet finns en liten polerad och lackerad bit av hängträdet utställd, om vi nu kan lita på att det verkligen är äkta. Och ödeläggelsen av District Six kan jämföras med omvandlingen av Nöden i Lund från fattigt judekvarter till centralt belägen lundaidyll.

 

Ossuariet i Prestwich Memorial.

 

Prestwich Memorial ligger närmare hamnen. Här har man funnit rester av tusentals människor, framför allt slavar, anonymt begravna. Minnesrummet består av en skärmutställning som delar utrymme med ett kafé, där bakgrunden berättas: ett byggprojekt som avbröts när omärkta massgravar kom i dagen, rester av 2 500 människor har samlats i kartonger i ett ossuarium. Allt går i grått och våra tankar leds kusligt nog till sovsalar i ett koncentrationsläger.

 

Prestwich Memorial.

 

När vi går därifrån ser vi att minnesmärket kröns av det stolta utropet ”Truth” och vi gläds åt att den av biskop Desmond Tutu ledda sanningskommissionen satt avtryck: sanningen ska fram! Men som så ofta när man tror sig se samband, finns det en annan och intressantare historia bakom fasaden: Truth visar sig vara ett kaffemärke, som dessutom haft det dåliga omdömet att kalla en av sina rostningar ”Resurrection baby” (återuppståndelsens barn). Smaklöst med tanke på ossuariet.

 

Från Robben Island, sovsal.

 

En timmes båtfärd ut i bukten ligger fängelseön Robben Island, väl synlig uppifrån Taffelberget. Där spärrade apartheidregimen in sina svarta och färgade motståndare – de fåtaliga vita förvarades på fastlandet, apartheids principer om ras och åtskillnad upprätthölls in i det absurda. På Robben Island fick svarta och färgade olika dieter, svarta fick kaffe en gång om dagen, medan färgade och asiater ansågs behöva dubbelt så mycket, svarta fick inget bröd men desto mer majsgröt, mindre kött, socker och fett och ingen sylt.

 

Nobel Square. Foto: Ingrid Elam

När vi stiger i land igen i The Waterfront tar vi en sväng förbi Nobel Square med den ganska fula hyllningen av Sydafrikas fyra fredspristagare uppställda på rad, som för ett ”photo opportunity”: Albert Luthuli, Desmond Tutu, F.W. de Klerk och Nelson Mandela. Och igen påminns vi om slaveri och rasism, men också – om än inte om återuppståndelse – så åtminstone om motstånd och befrielse från ett av världens värsta förtryckarsystem.

 

 

Text och foto (där ej annat anges): Kenneth Hermele
KH är ekonom och doktor i humanekologi.




 

VÄRLDEN

2016
Jonas Cullberg
We Call Them Vikings
Kenneth Hermele
Minnen ur mörkrets hjärta

2015
Kenneth Hermele
Nationsbygge med museernas hjälp
Kenneth Hermele
Milano i världsutställningars ljus
Tove Alderin
Redaktionellt museum med rum för reflektion


Tidigare VÄRLDEN i ARKIV


  2017 stöder Kulturrådet UtställningsEstetiskt Forum | Ansvarig utgivare: Pia Cederholm | © UEForum 2005-2017