HEM   |   ARKIV   |   ESSÄER   |   FORUM   |   KONTAKT   |   LITTERATUR   |   RECENSIONER   |   REPORTAGE   |   SYNPUNKTEN   |   VÄRLDEN

 

#3 JUNI 2016

TROPISKA GRÖNSKANDE SKYSKRAPOR

Bild: WOHA

 

Hur högt över havet kan människor bo och ändå omge sig med markens grönska? Jonas Cullberg har besökt ett New York-museum som ger begreppet storstadsdjungel en helt ny innebörd.

 

Den Singaporebaserade arkitektfirman WOHA:s projekt Permeable Lattice City är hisnande. En stad byggd på höjden, där 111 111 människor bor i 69-våningsskyskrapor staplade ovanpå varandra i ett rutnät över en kvadratkilometerstor markyta. Genom att skyskraporna är byggda i ett zick-zackmönster strömmar ljus och luft genom staden. Mellan byggnaderna, högt över marken, finns vindturbiner och stora grönområden som fungerar som mötesplatser för invånarna och används för jordbruk. Fasadernas kortsidor är täckta av grönska.

 

 

Permeable Lattice City är som en lummigare version av de överdimensionerade vertikala städer som länge varit ett återkommande inslag i science fiction, från Metropolis till Blade Runner och Star Wars. Denna bilfria stad är tänkt att skapa 17 kvadratkilometer byggyta på bara en kvadratkilometer markyta. Den finns ännu bara som en utopi på idéstadiet. Men på utställningen Garden City Mega City på Skyscraper Museum i New York visas också flera av WOHA:s färdigställda projekt i Kina, Thailand och Singapore, som bygger på liknande idéer. Ett exempel på firmans grönskande skyskrapor är Parkroyal on Pickering, ett ”trädgårdshotell” i Singapore där en palmklädd park vid byggnadens fot klättrar vidare upp längs med fasaden och får den att påminna om ett sydostasiatiskt etage-risfält.

 

Bild: WOHA

 

Skyscraper Museum, på Manhattans sydspets vid Battery Park, handlar om den arkitekturform som mer än någonting annat definierar New York. Museets utformning liknar en stadssiluett, med höga kubformade utställningsskåp som ser ut att fortsätta i all evighet genom spegeltaket. Museet öppnade 1996 och låg tidigare nära World Trade Center, men flyttade efter 11 september 2001. En del av dess permanenta utställning handlar just om bygget av World Trade Centers tvillingtorn, och One World Trade Center som kom att ersätta dem efter terrorattacken.

 

 

Det lilla museet, som ägs av en icke vinstdrivande stiftelse och leds av en professor i arkitekturhistoria vid Columbia University, är snyggt men knappast publikfriande. Garden City Mega City bjuder på en samling plexiglasmodeller av WOHA:s projekt, skärmar med drönarfilmade bilder från firmans byggnader och en visualisering av Permeable Lattice City. Här finns ritningar, fotografier, en hel del text men ingen större interaktivitet. De turistande barnfamiljer som tittar in försvinner snabbt tillbaka ut, kanske mot färjan till Frihetsgudinnan som ligger i närheten, medan arkitekturstudenter och andra specialintresserade dröjer sig kvar.

 

 

Ämnet för utställningen är intressant. Just i Sydostasien och Sydasien, där WOHA verkar, har urbaniseringen gått fruktansvärt snabbt och skapat behov av arkitektoniskt nytänkande. Där finns tio av världens trettio största megastäder, det vill säga städer med fler än tio miljoner invånare. Flera av dem, som Jakarta i Indonesien med 30 miljoner invånare och Manilla i Filippinerna med 20 miljoner, ligger vid kusten på flodslätter som gör att invånarna är utsatta för översvämningar och extremväder. Dessutom dras de med problem som kännetecknar oväntat snabbt växande och delvis oplanerade städer, som överbefolkning, slumområden, dålig luftkvalitet och bristande transporter. WOHA:s skyskrapor handlar om att hitta hållbara sätt att leva i dessa tropiska jättestäder. De modeller som visas upp i utställningen är allt från lyxhotell till public housing, med lägenheter som även är tillgängliga för ekonomiskt svagare hushåll. Byggnaderna är tätbefolkade, anpassade för ett hett, kvavt, fuktigt klimat och samtidigt utformade för att minimera klimatavtrycket. Bland annat genom att det sker en luftgenomströmning som gör att energikrävande luftkonditionering inte behövs.

 

Inom arkitekturvärlden diskuteras om trenden med gröna, hållbara byggnader bara är ”greenwashing” som i själva verket inte leder till någon större positiv miljöpåverkan. Det finns många exempel på hur byggnader som inte alls är klimatsmarta smyckas med grönska och solceller för att bli mer kommersiellt attraktiva. Även om WOHA:s projekt inte är exempel på detta hade det varit intressant om utställningen berört den frågan.

 

 

En annan brist är att en helt onödig hyllning till Singapore smugit sig in i utställningstexterna, där det målas upp som ett föregångsland, bland annat för att det har uppmuntrat den typ av trädgårdsstäder som WOHA arbetar med. ”Singapore står för en extraordinär modell av social ingenjörskonst och arkitektonisk innovation”, kan man läsa på en skylt. På en annan finns positiv statistik uppspaltad: Singapore har blivit rankat som ”världens bästa plats att göra affärer” tio år i rad av Världsbanken, och är världens mest ”technology-ready” nation enligt Världsekonomiskt Forum.

 

Bild: WOHA

 

Skönmålningen av Singapore hade utställningsproducenterna kunnat låta bli med tanke på att det är en enpartistat med usel yttrandefrihet som fortfarande dömer ut spöstraff. Det är inte bara imponerande skyskrapeprojekt som landet har gemensamt med science fiction-filmernas dystopier.

 

Text och foto (där ej annat anges): Jonas Cullberg
JC är frilansjournalist baserad i New York.




 

VÄRLDEN

2016
Gunilla Lundgren
Böcker på museet förändrar allt
Jonas Cullberg
Tropiska grönskande skyskrapor
Jonas Cullberg
We Call Them Vikings
Kenneth Hermele
Minnen ur mörkrets hjärta

2015
Kenneth Hermele
Nationsbygge med museernas hjälp
Kenneth Hermele
Milano i världsutställningars ljus
Tove Alderin
Redaktionellt museum med rum för reflektion


Tidigare VÄRLDEN i ARKIV


  2017 stöder Kulturrådet UtställningsEstetiskt Forum | Ansvarig utgivare: Pia Cederholm | © UEForum 2005-2017