HEM   |   ARKIV   |   ESSÄER   |   FORUM   |   KONTAKT   |   LITTERATUR   |   RECENSIONER   |   REPORTAGE   |   SYNPUNKTEN   |   VÄRLDEN

 

#1 FEBRUARI 2018

ANDERS ÅBERG IN MEMORIAM

EVA PERSSON


Konstnären, skulptören, utställaren och visionären Anders Åberg gick bort 23 januari 2018. För många av UEForums läsare och skribenter var han en betydelsefull inspiratör. Två av UEForums medarbetare tecknar här var sitt personliga porträtt av Anders Åberg: Eva Persson, som lärde känna honom genom arbetet med utställningen Land du välsignade 1973, och Kerstin Smeds, som satt i styrelsen för stiftelsen Mannaminne 2010–2014.

 

Anders Åberg 2015. Foto: Katarina Östholm

 

Som producent vid Riksutställningar lärde jag mig att arbeta tillsammans med konstnärer. I allmänhet var det lätt att finna den ”rätta” konstnären till varje enskild utställning. Så icke med Land du välsignade. Det tog ett halvår av gallerironder att förstå att Anders Åberg skulle bli denne ”rätte”.

 

Det var 1971 och Anders var en 26-årig samhällskritisk modellbyggare som just ”slagit igenom” på det av unga, konstvetare drivna Galleri Observatorium i Stockholm.

 

Sågverk i förfall, ödegårdar med bilvrak på tomten, Folkets hus med sedan länge nedrivna affischer. Uttrycksfulla berättelser om den pågående strukturrationaliseringen i Sverige.

 

Men också ett välkomnande knallblått sjömanshus i den finska skärgården, fanns i utställningen.

 

Det är inte bra om formgivaren/gestaltaren kommer in för sent i ett projekt, det visste jag. När Anders kom till sitt första möte med de ”innehållsansvariga”, en historiker och två etnologer, bar han på en jättelåda, avsedd att bygga en utställningsmodell i. För säkerhets skull angav han tonen för sin kommande uppgift genom att redan ha utformat första scenbilden i utställningen. Utan att han sett manus. Jag hade bara briefat honom om att utställningen skulle handla om ”industrialismens genombrott i Sverige, arbetarnas miljöer och folkrörelsernas framväxt”. Och att vi hade tänkt inleda utställningen med backstusittarnas uppbrott från landsbygden och avsluta den med industriarbetarnas 1:a majtåg i staden.

 

Uppbrott från landsbygden. Första scenbilden i Land du välsignade.

 

Nu inträffade det att, trots det försprång, som den ursprungliga, väl sammansvetsade arbetsgruppen tycktes ha i fråga om historiska kunskaper, kännedom om museernas föremål och alla upptänkliga bildarkiv, det blev Anders som drev på vårt fortsatta arbete.

 

Han satte sig snabbt in i den marxistiskt färgade ramberättelsen och sen var det som att bilden – i vid bemärkelse – kom före texten. Ibland kom vår historiker till mötet och sken upp när han såg att det han tänkt föreläsa om den dagen redan fanns uppbyggt i Anders låda. Anders var intuitiv, lyssnade noga och omvandlade orden i manus till bilder med hjälp av egna erfarenheter från strövtåg i sågverksdistrikten utmed Norrlandskusten och iakttagelser han gjorde bland övergivna industribyggnader i Stockholm. Han låter föremål möta detaljer ur fotografier, modeller av fabriker står nära interiörer som man kan gå in i. Överallt pågår arbete, barn, män och kvinnor skickligt utvalda och utskurna ur mycket förstorade fotografier.

 

Skalförskjutningar mellan byggnader i modell, människor och museiföremål i skala 1:1 och rekonstruerade rum i förminskad skala var inget som störde eller ens uppfattades som märkligt. Så skickligt styrde Anders våra blickar i sin teatrala värld.

 

 

 

Industriverkstäder i Stockholm, exteriör och interiör bredvid varandra, i olika skalor. Konventionella utställningstexter skulle ha stört illusionen. Affischer och notiser om politiska möten, fest i frikyrkan och optikerns besök i nybyggarsamhället bidrog till förståelsen av vad som förändrades för människorna när Sverige industrialiserades.

 

Anders Åberg var stockholmskille, son till Pelle, populär målare och  stockholmsskildrare, och hans hustru Alice som kom från Höga kusten, en dramatiskt vacker trakt, dit många målare sökte sig. Här tillbringade Anders långa somrar och där mötte han Barbro som blev hans hustru och mångkunniga medarbetare.

 

Han var brådmogen. De som sett hans teckningar från skoltiden förundras över hans snabba och träffsäkra iakttagelseförmåga. Som gymnasist var han lärare på moderns konstskola i Nordingrå.

 

Under sommarloven målade han krängande bogserbåtar och flottarnas farliga kamp med timmerstockarna i Ådalens vattendrag. Han tecknade traktens många sågverk som förföll och raderades ur minnet. Han upptäckte att den tredimensionella formen gav honom bättre möjligheter att uttrycka sin indignation och sitt sociala engagemang.

 

Scen ur ett sågverkssamhälle i Land du välsignade.

 

Anders gjorde sin första utställning i Stockholm samma år han tog studenten, på nästa utställning (1967) presenterade han sig själv som självlärd konstnär och globetrotter: den konstnärliga utbildningen hade hans far gett honom och han hade rest i Spanien, Portugal, Frankrike och Nordkap. Snart hade han sett mycket mer av världen och byggde modeller av bågnande bostadshus i Chicagos slum, Rio de Janeiros favelor och i Sverige slummen i de nybyggda förorterna runt Stockholm. Hans stora, långa, trista bostadslänga i Tensta blev mycket uppmärksammad (främst av dem som inte bodde där).

 

Efter genombrottet på galleri Observatorium kom erbjudanden att ställa ut på museer över hela landet. Han blev samtidigt, som en samtida konstkritiker kallade honom, ”museiskulptör”.

 

Jag tror att Riksutställningar var först på plan, 1971, att engagera honom för en vandringsutställning som i samarbete med Nordiska museet skulle cirkulera mellan länsmuseerna och inspirera dem att ta sig an arbetarrörelsens historia i Sverige. Västerbottens museum i Umeå och Stockholms stadsmuseum anlitade Anders att utifrån sina respektive regionala och lokala perspektiv återuppliva industrialismens barndom och dess återverkningar på arbetarklassen.

 

Jag har inte upplevt en roligare produktion än Land du välsignade. Varje vecka möttes vi – historikern, två etnologer och nu också en konstnär – i Riksutställningars fönsterlösa sammanträdesrum. Forskaren hade med sig ett växande manus och Anders kom bärande på sin lådliknande modell, tyngre och tyngre allt eftersom historien framskred och gestaltades. Vi etnologer hade ansvar för att plocka fram museiföremål och arkivbilder. De mest relevanta föremålen kom Anders och Barbro med: utslitna arbetskläder bärputor och bolagsstämplar från sågverken, en kraftig borr för gatuarbete, tunga kättingar och arbetsstycken från verkstadsindustrin i städerna, enkla husgeråd, trasiga fackföreningsböcker, ett häfte med ordningsregler för en nykterhetsloge. Allt hittade de i bråten på nedlagda sågverk, förfallna hemman i Norrlands inland, gamla gjuterier och före detta metallverkstäder i och runt Stockholm.

 

Anders arbetade scenografiskt. Detaljer ur meterförstoringar av foton är monterade på kraftiga träskivor som placerades framför eller bakom varandra som sättstycken på gamla teatrar.

 

Land du välsignade blev en succé. Särskilt bland äldre socialdemokrater. Detta var till största delen Anders Åbergs förtjänst. Hans betydelse för museernas utställningsverksamhet under 1970-talet blev oerhört viktig. De som inte hade råd att engagera konstnären själv, smittades av hans scenografiska berättarteknik, där museiföremålen återigen placerades i rekonstruerade miljöer.

 

Var det att återvända till Artur Hazelius´ populära tablåer? Nja, snarare ett utvecklande av denna framställningsform – som de kulturhistoriska museerna aldrig kunnat lämna bakom sig. Men tillsammans med manusförfattaren, Bernt Kennerström, historiserade Anders det material som av hävd behandlades etnologiskt. Han följde den historiematerialistiska tolkningsram som Bernt skisserade. Han samlade in och sammanförde föremål med rekonstruerade fabriksmiljöer, placerade nykterhetsrörelsens och frikyrkornas hus i proletära bostadskvarter. Och överallt sågs siluetter av kvinnor, barn och män. Som arbetade. Som kollektivt drev historien framåt. Och som skulle förändra den.

 

Utställningen slutade i ett självmedvetet 1:a majtåg som det kunde te sig i Stockholm för drygt hundra år sen.

 

Hundra år efter Hazelius och Nordiska museet förändrade Anders Åberg museiutställningen genom sin individualism. För oss som arbetade på Riksutställningar, oavsett vi följde skissarbetet i konstnärens modell, eller som tekniker förvandlade modellen till en 150 kvadratmeter stor utställning i skala 1:1, var det hela tiden lärorikt och en ynnest att jobba med Anders.

 

Text: Eva Persson
EP är f d utställningsproducent, lärare i utställningens teori och praktik vid Linköpings universitet.


Samtliga bilder (utom översta) är tagna när Land du välsignade premiärvisades 1973 i Stadshuset i Kiruna. Foto: Olof Wallgren/Riksutställningar.







 

FORUM

2018
Eva Persson
Anders Åberg in memoriam
Kerstin Smeds
Mannaminne i våra hjärtan

2017
Eva Persson
Palatsrevolution i utställningskonsten
Irène Karlbom Häll
Var ligger lojaliteten?
Anders Söderberg, Anna Toräng
Replik från Sigtuna
Eva Persson
Om Livrustkammaren
Veronica Hejdelind
Ny bokklubb om museiarbete


Tidigare FORUM i ARKIV

 

FORUM är avsedd för personliga
inlägg och vill ge plats för
reflektion och debatt.
Vill du delta i utställningsdebatten
hör av dig till Pia Cederholm.

  2018 stöder Kulturrådet UtställningsEstetiskt Forum  |  Tjänstgörande utgivare: Jan Ohlin  |  © UEForum 2005-2018