KOLONIAL HISTORIA
UTAN HJÄLTEGLORIA
Deutsches Historisches Museum i Berlin visar just nu två utställningar, Deutscher Kolonialismus (till 14/5 2017) och Kamerun und Kongo (till 26/2 2017). Kenneth Hermele har besökt båda. Han ser den tyska kolonialmakten i Afrika skildras och upprörs över hur man lyckats undvika närliggande kopplingar till dagens Tyskland.
Anslaget är sorgset: på vägen in till den stora utställningen Deutscher Kolonialismus möts vi av ett uppblåst fotografi, en förstörd järnväg, delvis dränkt i vatten. Den vemodiga stämningen förstärks av en tysk soldat som vilar sig mot en av de förvridna skenorna och längtansfullt blickar ut över vattnet. Vi kan nästan höra honom sucka, ack, hur efemärt är inte civilisationens avtryck i Afrika.
Tyska Sydvästafrika ca 1910. Foto från utställningen. ©Deutsches Historisches Museum
Vi befinner oss i det tyska Sydvästafrika i början av 1900-talet och Tyskland har just begått ett av 1900-talets värsta brott, folkmordet på hererofolket. Men av det syns inte ett spår så här inledningsvis, utställningen vill inte koppla samman de tyska kolonierna med de folkmord som nazisterna genomförde bara trettio år senare. Det hade annars varit lätt att göra, utställningen är full av tecken för den tyska kolonialismens rasism, folkmord och koncentrationsläger, förbrytelser som blickar framåt. Vi stannar för de metallbrickor tyskarna tvingade på sina undersåtar, med nummer och boplats ingraverade, att hängas runt halsen och bäras synligt; judestjärnor och koncentrationslägrens klassificeringssystem – färgsatta trianglar på fångdräkterna – är inte långt borta.
Den tyska kolonialismens tid blev ganska kort, från mitten av 1800-talet fram till det tyska nederlaget i första världskriget 1918 då Tyskland förlorade alla kolonier i Versaillesfördraget. Det börjar med Berlinkonferensen där Europas stormakter – inklusive Sverige, representerat av Gillis Bildt, vars underskift och sigill pryder protokollet som visas upp i original, bara det värt besöket – drar upp linjerna för huggsexan på Afrika.
Utställningen syftar till att visa på hur ömsesidigt beroende kolonialmakt och koloniserade var, läser vi i utställningsfoldern. Tyskland var inte bara förtryckare utan också utvecklare, och kolonierna hade inte kommit till stånd utan inhemska mellanhänder, de förtryckta bidrog till sin egen undergång. Inte ens rasfördomarna var reserverade för kolonisatörerna: vi får se afrikanska dockor som driver med och förvrider bilden av vitingar, som för att säga att de koloniserade var lika fördomsfulla som tyskarna.
Äkta tysk kolonialbomull. Foto: Ingrid Elam
Utställningen är exemplariskt pedagogisk. Vid varje station finns tyska och engelska texter, kompletterade av en version på lättläst tyska och en inspelad video för besökare med funktionsnedsättningar. Utställningen oroar sig för att väcka anstöt, man varnar för uttryck och bilder som idag ses som rasistiska och fördomsfulla men som man behållit för att vara tidstrogen. Därför är det förvånande – och upprörande – att utställningen är så ursäktande mot den tyska kolonialismen, och undviker de närliggande kopplingarna framåt i tiden, trots att ett annat uttalat syfte för utställningen är att visa på hur arvet efter kolonialismen lever kvar i dagens Tyskland. Det har man valt att skildra med hjälp av fotografier i vardagliga situationer tagna på ättlingar till tyska kolonisatörer, ett ganska så misslyckat försök att visa på kontinuitet.
Att det inte är ett enstaka olycksfall i museets arbete förstår vi när vi lämnar den stora kolonialutställningen i museets nedervåning och träder in i övervåningens fotoutställning, som också har Tyskland och Afrika som tema. Fotografen Andréas Lang har hittat sin morfarsfars kvarlämnade dagbok och fotoalbum, den gamle hade varit soldat i den tyska kolonialarmén och barnbarnsbarnet Lange ger sig ut på jakt efter spår efter den tyska kolonialismen.
Residentur Kamerun, 2012. Foto: ©Andréas Lang
Det går inget vidare, nästan allt är borta, men det beror på att Lang är märkligt ointresserad av de enklast tillgängliga spåren, människorna. I stället letar han hus, gravar, övervuxna och nästan osynliga under all grönska, närmast som historiska lämningar trots att det bara är hundra år sedan.
Det kan vara vackert, som en gammal hängbro, men det är besvärande avfolkat, en helt overklig – och otypisk – bild av Afrika. Programbladet talar i romantiserande ordalag om en resa mellan längtan och misslyckande, men det enda vi ser är tomhet. Utställningen närmast underblåser myten om terra nullius, ett tomt Afrika som inte tillhörde någon innan européerna kom.
Screenshot aus der Video-Installation: German Hanging Bridge, Kamerun, 2016. ©Andréas Lang
Den osynliga hjälten av Philp Metz utanför Deutsches Historisches Museum, Berlin.
Foto Kenneth Hermele
Utanför museet får vi en oväntad kommentar till frånvaron av människor i de tyska koloniala berättelserna: en hyllning till de kamerunska soldater som stupade för Tyskland under första världskriget, i alla fall om vi ska tro inskriptionen på sockeln. Den tyske konstnären Philip Metz staty heter ”Den osynlige hjälten” och det antyder vad han vill säga: ovanpå fundamentet finns ingenting, bara luft, en passande avslutning.
 |
Text: Kenneth Hermele
KH är ekonom och doktor i humanekologi. |
|
