HEM   |   ARKIV   |   ESSÄER   |   FORUM   |   KONTAKT   |   LITTERATUR   |   RECENSIONER   |   REPORTAGE   |   SYNPUNKTEN   |   VÄRLDEN

 

#3 JUNI 2017

LANDHÖJNING, VARGAR OCH KVINNOÖDEN I ÖSTERBOTTEN

Österbottens museum, Vasa

Vasa 400, kulturhistorisk basutställning invigd 2006
Terranova, naturhistorisk basutställning invigd 2002, tillbyggd och utökad 2004 (Insektrummet), 2006 (Stenarnas rike) samt 2011 (Isgrottan)
Den Hedmanska våningen, konst- och stilhistorisk basutställning omarbetad under 2010-talet


Så snart man rör sig bara ett litet stycke bort från det hemtama blir man uppmärksam på de små, små skillnaderna mellan olika sätt att hantera utställningsmediet. Pia Cederholm återvänder till vad som kunde vara ett vanligt svenskt länsmuseum – men som inte är det.

 

Det är bara tvärs över Kvarken, rätt ut från Umeå, men det är ett annat land. När Vasa anlades år 1606 av Karl IX, Gustav Vasas yngste son, var det dock en självklar del av det svenska riket. Kungen kunde ju inte ana att den stad han skänkte sitt efternamn tvåhundrafemtio år senare skulle ligga på rysk mark och heta Nicolaistad efter den ryske tsaren. Lika lite visste Karl IX att Vasa drygt trehundra år efter sitt grundande under några stormiga månader skulle vara huvudstad i den nya republiken Finland.

 

Kung Karl IX och hans drottning Kristina av Holstein-Gottorp välkomnar besökaren in i den kulturhistoriska utställningen Vasa 400.

 

II år firar Finland sina hundra första år som självständig nation. Tyvärr är kunskapen om i synnerhet Svenskfinland, som vi ju delar så mycket av vårt kulturarv med, pinsamt skral bland svenskar. Att det finns kommuner i Österbotten med högre andel svenskspråkiga än i några rikssvenska kommuner är verkligen inte allom bekant. Och jag är säkert inte den enda som googlat "Vasa" och "museum" och hamnat hos Vasamuseet i Stockholm.

 

Stadsmuseet i Vasa heter inte Vasamuseet utan Österbottens museum. Det är ett av Finlands äldsta museer, grundat 1895. Redan från början fanns en kulturhistorisk och konsthistorisk samling men därtill kom det något ovanliga förhållandet att museets intendent och största donator, läkaren Karl Hedman (1864-1931), faktiskt bodde i museet. Hedmans våning finns kvar i museet i dag, intakt med mottagningsrummet till hans läkarpraktik, och hans gigantiska samling av bland annat historiska artefakter, keramik, silverföremål och äldre finländska, holländska och italienska konstverk bildar basen i museet. Trots denna oväntade genes motsvarar Österbottens museum ganska väl ett rikssvenskt länsmuseum. Därför är skillnaderna desto mer intressanta att studera.

 

Utanför monterns glas faller snön på herrskapet i släden.

 

Basutställningarna är genomgående gedigna och tål att ses om igen. De är byggda för att stå länge, längre än i Sverige gissar jag, och de underhålls väl så att de inte changerar. Utställningsspråket är av det traditionella slaget, med föremål i glasmontrar, modeller och återskapade miljöer, påklädda dockor på podier, uppstoppade djur, noggrant uppbyggda dioramor, förstorade fotografier och långa textskyltar. I gengäld finns här inte så många läsplattor, vilket konstigt nog känns befriande och förtroendeingivande. Kanske är det jag som håller på att bli gammal, men mitt intryck är att estetiken här inte styrs av det ängsligt trendiga pekfingret i luften som stundom verkar härska i Sverige.

 

Konceptet må vara gammalt men det är väl beprövat: ett föremål bakom glas och en förklaring i ord. Detta är ormarnas tingstenar (man trodde att ormarna om våren höll ting vid platta stenar och att de därigenom särskilt laddade stenarna kunde lindra smärta), detta är tre vänsterfötter av ripa samt rött garn (som tillsammans med kraniet av en rävhona kunde återbringa stulna föremål), detta är fötter från höns, ripa och gås, delar av ett ormskelett och ett getingbo (användes för att frambesvärja sjukdom och ont över ovänner), detta är gammalt ister (avlägsnade bölder), detta är gravgårdsmull (för magiskt bruk).

 

Att klä upp sig och gå till fotografen för att förevigas var en stor sak på 1800-talet. Kanske lugnade det barnen om fotografen var kvinna?

 

Mest fängslas jag av människoödena. Basutställningen Vasa 400 lyfter avsiktligt fram de annars glömda flickorna och kvinnorna; på en skylt vid ingången förklarar museet på sin rättframma finlandssvenska att ”I den här berättelsen har de manliga hjältarna huvudsakligen lämnats bort.” Berättelserna knyts till autentiska föremål, som den vackra dockan som räddades undan lågorna när Vasa brann 1852 tack vare att ägarinnan, 2-åriga Magna Bäck, höll dockan hårt tryckt i famnen. Ännu starkare blir det när ett rum har byggts upp av autentiska ägodelar och får återskapa det hem som en gång var bostad åt Anna från Pörtom, född 1867. I likhet med så många andra ogifta kvinnor kom Anna från landsbygden till Vasa för att arbeta på Wasa Bomulls Manufaktur Aktiebolag. Med sig i flytten hade hon hela hemgiften: egensydda kläder av allmogemodell, fina sängkläder, en barnvagn, en ”moderskapströja” för graviditeten. I väntan på det familjeliv som aldrig blev sov Anna varje natt i sämre lakan på golvet bredvid den högtidligt bäddade sängen. Att som ogift lägga sig i äktenskapets helgade sängkläder var otänkbart. När hon dog 1959 köpte museet in hela hennes kvarlåtenskap, inklusive det aldrig använda sänglinnet.

 

Sängen där Anna från Pörtom inte sov. Det dragiga golvet bredvid sängen utgjorde hennes bädd.

 

År 1888 arbetade 29 ”glädjeflickor” i Vasa, 12 av dem på heltid. Genom fästmannens svek lurades Amanda in i prostitution, dömdes till fängelse och slutade på mentalsjukhus.

Andra levnadsöden, som kanske saknar de äkta fysiska kvarlevorna, illustreras på andra sätt. Här finns gott om historier att plocka som russin ur stadens kaka. Som den om Mathilda Wrede, den privilegierade guvernörsdottern. Från fönstret i sitt hem på Strandvägen såg hon fångarnas hårda arbete och hon bad sin far om lov att besöka dem i fängelset. Inte ens den mest förhärdade mördare avskräckte henne, och hon vigde sitt liv åt att hjälpa fångarna och deras familjer. Eller Julia Widgrén, den första kvinnliga fotografen i Vasa, som var djärv nog att öppna egen ateljé 1866 och konkurrera med männen genom att erbjuda även landsbygdsbor porträtt till rimliga priser. Eller Beata Bladh, som var rikast i stan och väckte uppmärksamhet när hon både snusade och drack te och skötte affärerna som ingen annan. Eller de två olycksaliga Margaretorna, som på 1600-talet dömdes till döden för häxeri (bara här i Österbotten drabbades Finland av häxjakten, vilket visar hur Vasa var influerat av strömningar från Europa). Eller den 17-åriga Amanda från Björneborg som 1906 reste till Vasa med sin fästman för att träffa hans föräldrar men lämnades på ett värdshus, bestulen på allt av den falske fästmannen, och hamnade i prostitution eftersom hon inte vågade återvända till föräldrahemmet.

 

Om den enskilda människan står i centrum i den kulturhistoriska utställningen så får konsten och inredningen all luft i den Hedmanska våningen. Att flanera genom salarna med Finlands främsta konstnärer (Albert Edelfelt, Axel Gallen-Kallela, Hugo Simberg, Helene Schjerfbeck) och de olika rum som inretts i varsin stil (renässans, barock, rokoko, gustaviansk, biedermeier, empire) är bara ren njutning. Här behövs inga långa utställningstexter – det räcker att använda ögonen och andas in den sublima skönheten hos föremålen.

 

Napoleonrummet är inrett i empirestil.

 

År 2006 var ett viktigt år i Vasas historia. Staden fyllde 400 år, det svenska kungaparet kom på besök och deras majestäter invigde den kulturhistoriska utställningen Vasa 400 samt delutställningen Stenarnas rike som hör till Terranova. Samma år utnämnde UNESCO området från Höga kusten i Sverige till Kvarkens skärgård i Finland till världsarv, ”en enastående geologisk enhet”, Finlands första världsarv och unikt också eftersom det delas mellan två nationer.

 

Kvarken erbjuder betingelser för växt- och djurliv som inte finns någon annanstans på jorden.

 

Terranova började som Kvarkens naturcentrum men har vuxit i omgångar och är nu ett naturhistoriskt museum i museet, värt ett besök i sig. Det fyller hela bottenvåningen och som besökare stiger man ner i en suggestiv värld där tjäran doftar, fåglar ropar och havet brusar. Den fascinerande landhöjningen förklaras både i text och bild och film och varje gång tycker jag att jag förstår detta ofattbara med att den av istiden tillknycklade marken sakta reser sig med en hastighet av en meter per hundra år. Samma meditativa pedagogik möter mig i de utställda däggdjuren, fåglarna, växterna, stenarna, fjärilarna och skalbaggarna. Hela jordens lavaglödande födelse återges med utgångspunkt från just denna plats. Och aldrig har jag kommit så nära meteoritnedslagets brinnande inferno.

 

Istidernas förlopp och konsekvenser åskådliggörs med flera olika medel.

 

Till Österbottens museum återvänder jag själv med glädje, oavsett om det gått fem eller tio år sedan sist, för de sju basutställningarna står kvar som förr och en trappa upp, i det stora utrymmet för tillfälliga utställningar, blir jag alltid överraskad. Vid mitt senaste besök i april i år handlade den utställningen om varg och räv, och jag tänkte att jag struntar i att gå upp till den, för om det är något som inte är min tekopp så är det vargar och rävar. Men ack så fel jag hade!

 

 

Bland vargskinnspälsar, rävfångstanvisningar, otäcka fällor, vackra naturfotografier och inkännande porträtt (fotade av den Julia Widgrén vi mötte i Vasa 400) finns också två säckar som väger lika mycket som en fullvuxen räv- respektive varghanne. Besökaren får ge sig på att lyfta säckarna, fysiskt mäta sig med rovdjuren. Det är ett enkelt utställningsgrepp men det är genialiskt. Länge efteråt känner jag vargens tyngd i mina händer, ett kroppsminne har skapats och med det en sinnlig kunskap om hur tung vargen faktiskt är (jag lyckades rubba honom men inte mer än någon millimeter). Mer hands-on än så blir det knappast. Jämför detta med avancerade interaktiva utställningsinslag som besökare bara skyndar förbi eftersom de verkar för krångliga. En utmanande säck på golvet som väntar på att lyftas är ett erbjudande ingen står emot.

 

 

Lika länge som vargtyngden sitter kvar i händerna minns jag historien om Varg-Ida. I mitten av 1950-talet gjorde en museiman en stor insats för eftervärlden när han spelade in Idas berättelse på band. Hon överlämnade därmed åt eftervärlden den otäckt sinnliga erfarenheten att känna en vargs andedräkt mot ansiktet. Utställningen visar ett fotografi från 1956 av en då 85-årig Ida med ärret efter vargens tänder ännu synligt. Men själva berättelsen blir ett immateriellt kulturarv som faktiskt kan exponeras och upplevas på museum.

 

”Den 8-åriga Ida var den 22 oktober 1880 på väg hem från den ambulerande skolan i Saha-huset tillsammans med fem andra elever när en stor grå varg inför barnaskaran hoppade över gärdesgården som omgav bygränden. Vargen stannade framför Ida som gick främst i gruppen, reste sig på bakbenen och tryckte barnet till marken med sina framtassar. De övriga barnen flydde skrikande. Vargen tog tag i Ida med sina tänder och började släpa henne till skogs. Runt om Idas huvud och hals var en tjock ylleduk lindad som hindrade vargen att få ett ordentligt tag i sitt byte och Ida föll i snödrivan. Vargen tog ett nytt tag i barnet, ruskade om henne i luften och kastade sedan ner henne på marken. Vargen tryckte sitt öra mot Idas bröst som för att lyssna om denna fortfarande andades. Därefter tog vargen ett nytt tag i Ida och försökte ta sig till skogen. Nu rusade dock drängen Janne Mäkilä till platsen och vargen flydde undan honom och lämnade den blodiga Ida att ligga kvar på marken. Vargen hade bitit svårt på Idas ena ben och dessutom hade hon djupa sår i sitt ansikte. Det tog en lång tid innan såren läkte och som ett minne av vargattacken fick Ida ett djupt ärr i sitt ansikte.”

 

Varg-Idas åldrade ansikte och vargsäckens förvånande tyngd stannar länge kvar i minnet. Det gör också Kvarkens ur havet sakta uppstigande artrikedom tillsammans med de skarpa, ofta bittra kvinnoödena från förr och livsglädjen i den eleganta Hedmanska våningen. Det är gripande, omskakande, fascinerande. Sådana här museibesök borde alla människor unna sig.

 

Text och foto: Pia Cederholm PC är pedagog, författare och journalist. Hon ingår i UEForums redaktion.






 

RECENSIONER

2017
Österbottens museum, Vasa Finland
Landhöjning, vargar och kvinnoöden i Österbotten
Värlsdkulturmuseet, Göteborg
Estetiskt men obearbetat
Falu gruvmuseum
Välgjort i gruvan
Göteborgs stadsmuseum
Göteborgs födelse
Prins Eugens Waldemarsudde
En sagolik skola – Folkskolan 175 år
ArkDes Stockholm
Josef Frank – Against Design
Flygvapenmuseum Linköping
Djur och Krig
Skissernas Museum, Lund
Återinvigning
Scenkonstmuseet, Stockholm
Öppnande
Domkyrkan, Västerås
Reformation pågår

2016
Nordiska museet, Stockholm
Nordiskt ljus
Göteborgs stadsmuseum
Värdefullt
Livrustkammaren, Stockholm
Renässansmode i papper
Sjöhistoriska museet, Stockholm
Resenärerna. Swenska Ost-Indiska Compagniet
Örebro länsmuseum
Två fasta utställningar
Östergötlands museum, Linköping
Mat, myter & middagsbord
Textilmuseet, Borås
Fyra utställningar
Sundsvalls museum
100 % Kamp – rättighetskämpar
Livets museum, Lund
Basutställning
Hallwylska museet, Stockholm
Skönhet för alla i nytt ljus
Upplandsmuseet, Uppsala
Hela världen brinner
Dansmuseet, Stockholm
… Och natten kom!
Bergianska trädgården, Stockholm
Edvard Andersons växthus


Tidigare RECENSIONER i ARKIV

UEForum vill gärna ha pressmaterial
om nya utställningar. Skicka e-post till
bevakning@ueforum.se

  2017 stöder Kulturrådet UtställningsEstetiskt Forum | Ställföreträdande ansvarig utgivare: Jan Ohlin| © UEForum 2005-2017