HEM   |   ARKIV   |   ESSÄER   |   FORUM   |   KONTAKT   |   LITTERATUR   |   RECENSIONER   |   REPORTAGE   |   SYNPUNKTEN   |   VÄRLDEN

 

#2 APRIL 2017

FÖDD: GÖTEBORG

Göteborgs födelse
Göteborgs stadsmuseum, basutställning från 20170311

Projektledare, utställningsproducent: Maria Forneheim
Formgivning och scenografi: Kistone
Grafisk form: Sandra Eyton, Pernilla Elmtén
Ljud: Kistone/Grand Noise, Lars Lindeberg
Ljus: JS Light


Göteborgs Stadsmuseum har fått en ny basutställning, om stadens äldsta historia, från 1400-talet fram till 1698. Väl balanserat mellan populärt och vetenskapligt, konstaterar Magnus Berg, som kryssade runt i historiens skärgård och stannade kvar länge.

 

Först är det en introduktion med tidslinje och film. Göteborgs födelse ska skildras i "ett drama i tre akter": Nya Lödöse 1473–1621, Göteborgs födelse 1621 och Göteborg 1698.

 

Sedan går man in i ett rum i vars mitt ett silverhjärta ligger i en monter. Det är från 1500-talets början och hittades i en kvinnograv i Göteborgs föregångare Nya Lödöse. Utvändigt är det dekorerat med en vapensköld och andra symboler, i dess innanmäte hittade man torkade växtdelar och en textad papperslapp. Vet man vem kvinnan var, vad symbolerna betyder, varför växtdelarna låg där, hur lappfragmentets blekta text ska tydas? Nej. Kanske, säger en skylt, ska det någon gång stå klart, men om detta kan man inget veta.

 

Det anslaget måste man gilla! Ty vad är historien om inte en skärgård? Kobbarna av visshet och kunskap är få och spridda. Att medge det är inte bara hederligt och prestigelöst. Det ger också fantasin tillstånd att kritiskt spekulera om vad som sannolikt kan finnas under vattenytan. Denna syn på historien är väl avstämd mot utställningens rumsliga arrangemang. Vandringen är lite labyrintisk och skymningsmörker råder. Var man är och vart man är på väg får man då och då anledning att fråga sig.

 

Man hör också ett hjärta bulta (men oroväckande långsamt, pulsen påkallar pacemaker). För örat tas i anspråk i denna utställning. Det ska få erfara en hel del: hundars skall, kanoners dön, barns lek, köksslammer, katolsk och protestantisk kyrkosång, barockmusik och måsars skri. Och en massa röster, de flesta från tiden för Göteborgs grundande. På flera nordeuropeiska språk, varav är svenska ett. En man stönar bittert "holländare överallt!" Såväl etnisk blandning som motstånd mot sådan fanns redan då, vill man väl säga med detta.

 

 

Nästa rum visar prov på det andra som, och i än högre grad, väcker min entusiasm. Jag befinner mig i vad som bör vara ett enkelt kök i Nya Lödöse. En scen där vardagsliv utspelar sig, således. Där får man också veta att stadsborna levde i kontinuerlig fruktan för krig och att deras ägodelar var få. Temat upprätthålls konsekvent genom utställningen. Vardagslivet betonas och det svåra, riskfyllda och fattiga i detta. Somliga levde i överdådig lyx, men de utgjorde en liten minoritet. Flertalet slet ut sina kroppar, kämpade mot armod, sjukdom, vardagsförtryck, våld och hukade för monstruösa lagar och straff. Rumsligt understöd finns också för detta perspektiv. Det är, med ett undantag, inte privatpalatsens barocksalar vi strosar omkring i. De flesta av utställningens rum domineras av trä som bearbetats för att se gammalt och välanvänt ut. Vid dessa väggar och spänger finns lådor och säckväv som påminner om det myckna kroppsarbetet. Och ett fisknät, se där.

 

 

Jag har i en bok (Här och där på stadsmuseet, 2012, A-Script förlag) förundrats över dominansen för en helt annan historieskrivning på Göteborgs stadsmuseum, en som lyfter fram det välmående och vällyckade med social och genusmässig snedrepresentation som följd. Så förundrad var jag att jag trasslade in mig i ett resonemang om att det möjligen är logiskt att denna ljusa bild skapas av en institution som har informella förväntningar på sig att också marknadsföra en stad. Det kanske måste bli så, helt enkelt?

 

 

Det är inte alltid man är glad för att man har fel. Men den här gången är jag det. Mycket. Det är en helt annan linje den här utställningen slår in på (och det sker, vänligen notera detta, som ett led i firandet av Göteborgs fyrahundraårsjubileum) och det gäller också på genusområdet. Frågan är om inte speglingarna av kvinnliga (genom arkivforskning framletade) livsöden är i majoritet.

 

Ett ensamt spår av museets glada och ljusa förflutna tycker jag mig dock hitta. Man kan på ett ställe snurra på ett lyckohjul (av modern och inte medeltida typ) som avgör om man ska gå in i ”finrummet”, där överklassliv förevisas, eller på ”bakgården”, där de fattiga satarna dvaldes. Man har fyrtio procents chans att få gå den förra vägen. Optimism är väl i sig inte direkt ett oskick, men om den saknar förankring i realistiska bedömningar så vete fanken.

 

Men lyckohjulet är inte alls utställningens huvudnummer. Ska man tro marknadsföringen är det i stället den animerade film som vill ge intryck av hur stan såg ut på 1600-talet. Där fylkade sig publiken vid mina besök och det kan man förstå. Den är suggestiv och elegant. Men nörden blir stressad. Klippen är för korta och rörelserna för snabba för att detaljstudium ska vara möjligt. Nörden kommer på sig med att sakna den gamla 1600-talsutställningens magnifika analoga Göteborgsmodell.

 

Mitt första besök var vid pressvisningen. Vi var kanske fyrtio personer som i perfekt tajming började vår vandring genom rummen. Jag tyckte inte det dröjde så vansinnigt länge, en knapp timme kanske, innan jag var ensam kvar. Med undantag för några hantverkare som skulle fixa till det sista inför invigningen. De tittade på mig i mjugg och med undran i blick. Dörren ut var stängd och låst (men tack och lov möjlig att öppna inifrån) när jag efter ytterligare en timme beslöt mig för att gå hem.

 

Man kan dra två lärdomar av detta: människor tillbringar inte särskilt lång tid på utställningar och det tar museerna med i beräkningen. De ställs då inför en balansakt: popularisering och effektivisering genom lättillgängliga förenklingar å ena sidan, värnande om ett vetenskapligt perspektiv å den andra under bortmotande av ytlighet och tingeltangel. Vad man kan hoppas på att överbringa är eftertänksamt utvalda krokar att senare hänga upp en mer komplex berättelse på. I Göteborgs födelse får man se fina prov på ett vältränat och utvecklat balanssinne. Annat kan man inte säga.

 

Text: Magnus Berg
MB är docent i etnologi och lektor i museologi vid Göteborgs universitet.
Foto: Charlotta Gavelin


Länk till utställningens hemsida med filmer, blogg mm.





 

RECENSIONER

2017
Göteborgs stadsmuseum
Göteborgs födelse
Prins Eugens Waldemarsudde
En sagolik skola – Folkskolan 175 år
ArkDes Stockholm
Josef Frank – Against Design
Flygvapenmuseum Linköping
Djur och Krig
Skissernas Museum, Lund
Återinvigning
Scenkonstmuseet, Stockholm
Öppnande
Domkyrkan, Västerås
Reformation pågår

2016
Nordiska museet, Stockholm
Nordiskt ljus
Göteborgs stadsmuseum
Värdefullt
Livrustkammaren, Stockholm
Renässansmode i papper
Sjöhistoriska museet, Stockholm
Resenärerna. Swenska Ost-Indiska Compagniet
Örebro länsmuseum
Två fasta utställningar
Östergötlands museum, Linköping
Mat, myter & middagsbord
Textilmuseet, Borås
Fyra utställningar
Sundsvalls museum
100 % Kamp – rättighetskämpar
Livets museum, Lund
Basutställning
Hallwylska museet, Stockholm
Skönhet för alla i nytt ljus
Upplandsmuseet, Uppsala
Hela världen brinner
Dansmuseet, Stockholm
… Och natten kom!
Bergianska trädgården, Stockholm
Edvard Andersons växthus


Tidigare RECENSIONER i ARKIV

UEForum vill gärna ha pressmaterial
om nya utställningar. Skicka e-post till
bevakning@ueforum.se

  2017 stöder Kulturrådet UtställningsEstetiskt Forum | Ställföreträdande ansvarig utgivare: Jan Ohlin| © UEForum 2005-2017