HEM   |   ARKIV   |   ESSÄER   |   FORUM   |   KONTAKT   |   LITTERATUR   |   RECENSIONER   |   REPORTAGE   |   SYNPUNKTEN   |   VÄRLDEN

 

#4 SEPTEMBER 2016

JAG TROR JAG VAR I ÖREBRO

 

Vi blir Örebro
Fast utställning från 20150606
Projektledning: Maria Uddén
Kreativ producent: Unna Design/Malvin Karlsson
Formgivning och teknisk chef: Michael Andersson

Jag tror jag vet
Fast utställning från 20160618
Projektledning: Maria Uddén
Formgivning och teknisk chef: Michael Andersson
Huvudtexter: Kalle Haglund



Den som vill studera olika sorters utställningar i syfte att lära sig hur man åstadkommer en utställningsupplevelse utöver det vanliga kan lugnt nöja sig med ett besök i Örebro. Pia Cederholm uppdagade den pedagogiska potentialen när hon jämförde länsmuseets två nya basutställningar.

 

Örebro läns museum ligger centralt invid Svartån och ett stenkast från slottet med anor från 1300-talet. Själva museet fyller dock en opretentiös men lågmält elegant byggnad i modern klassicistisk stil, ungefär så långt man kan komma ifrån den imposanta arkitekturen hos till exempel Nordiska museet. Arkitekt är Nils Tesch och även om byggnaden uppfördes på 1940-talet flyttade länsmuseet in först 1963. Museet har fri entré och en härlig sommardag kom jag hit.

 

Atriumgården håller samman museets olika delar samtidigt som det inbjuder till en meditativ paus under besöket.

 

Det stora dragplåstret under den gångna sommaren har nog varit konstnären Lars Jonssons fåglar. Den utställningen med målningar och skisser fyller tre hela rum och hur fint återgiven varje pippi än är så riskerar det att bli för mycket, för ensartat. Till slut ser man inte de enskilda verken utan bara en fågelsvärm. Då svalkar det att knalla ner i källaren där det finns en fast utställning för barn, Fågel, fisk eller mittemellan, som försöker tillgängliggöra konstnären Karl Axel Pehrsons fantasivärld med lågt placerade, klapp- och kännvänliga bilder och föremål, luckor och kluriga frågor. Svalka möter mig också inuti museets klenodkammare, en luft- och ljuskontrollerad grotta med guld, silver, textilier, mynt, medaljer, smycken, tennkannor och till och med en glasskulptur av Bertil Vallien.

 

Men det jag främst kommit för att se är de två stora fasta utställningarna, Vi blir Örebro som invigdes på nationaldagen förra sommaren – tillika Örebros påstådda 750-årsdag – och det här årets nytillskott Jag tror jag vet.

 

Vi blir Örebro utgår från stadens 750 år långa utveckling från en ganska oansenlig handelsplats till en växande storstad, just nu Sveriges sjätte största, känd t.ex. för sitt riksgymnasium för döva och hörselskadade.

 

Det första som slår mig är att Vi blir Örebro verkar vara en sällsynt tillgänglig utställning. Anvisningar om hur man medelst hiss kan ta sig mellan planen är centralt placerade, liksom för att visa att detta inte är något att skämmas för. Teckentolkningen får ta utrymme vid stationerna, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att Örebro är något av dövkulturens centrum i Sverige. Väggskyltarna är stora och tydliga, det är luftigt och rymligt och både föremål och dataskärmar är placerade så att de passar den rullstolsburne såväl som sjuåringen. Oregelbundet formade bord är dukade med ett brett urval autentiska ting, som alla har en etikett i form av en liten textskylt stående i rännan framför. På skylten finns också en bild av föremålet så att besökaren ska känna sig viss om att det är rätt information.

 

 

När det gäller föremålstexterna biter dock tillgänglighetsivern sig själv i svansen. En missuppfattning som florerar bland utställningsmakare är att texter som är mycket knapphändiga, med korta stackato-meningar, automatiskt blir mer lättlästa. Men sådana texter kan tvärtom utgöra ett funktionshinder i sig ifall man bryter mot de två viktigaste reglerna. Regel 1: Texten ska ha en direkt och otvetydig koppling till föremålet. Regel 2: Texten ska vara generös med bindeord och annan textbindning.

 

Ett taggigt föremål under glas drar till sig min uppmärksamhet. På tillhörande etikett läser jag följande: ”I början på 1900-talet kommer bilar till Örebro. Hästens kraft var viktig i Örebro under lång tid, även i den moderna staden. För transporter av både varor eller människor.” Och så kommer slutklämmen i ett eget stycke: ”En sådan här spikgrimma fästes på fölets hals för att det skulle sluta dia sin mamma.”

 

Den lilla krian måste ju sätta myror i huvudet på vem som helst! Först tycks texten handla om bilar, eller hur? Redan i nästa mening handlar det i stället om hästar, hästkraft och hästen som viktigt transportmedel ”i den moderna staden”. Fast nyss kopplades ju samma modernitet från ”början på 1900-talet” till bilens genombrott? Och komna så långt förstår vi fortfarande inte vad det är för föremål vi tittar på: spikgrimman, ett grymt avvänjningsredskap för föl som ska skiljas från sin mamma. För att mamman måste jobba? Med ”transporter av både varor eller människor”? Och konkurrera med bilarna på den hårda arbetsmarknaden i den moderna staden Örebro? Nä, jag ger upp.

 

Inte ens när texten enligt regel 1 har en klar koppling till föremålet blir det lyckat om man samtidigt bryter mot regel 2. Textbindningens funktion är att visa hur de olika upplysningarna förhåller sig till varandra. Utan bindeord lämnas besökaren i ovisshet om hur delarna hänger ihop, vad som är förgrund och bakgrund, orsak och verkan, höna och ägg. Ett exempel: ”Örebroaren Harald Olssons farfar hade denna plånbok som hans farfar ska ha skaffat i början på 1900-talet. En tid då Sverige inte var en demokrati. Och då det var väldigt fattigt. De allra flesta hade inte mycket att stoppa i plånboken.” En plånbok, en farfar, en farfar till, ett odemokratiskt Sverige, ett fattigt land och en plånboksmetafor som spöklikt svävar över besökarens huvud.

 

Förlåt, men jag kan inte låta bli att ge ännu ett exempel, för precis intill Harald Olssons farfarsfarfars plånbok finns en påtagligt tom och ren glasflaska med följande förtydligande i spänstig telegramstil: ”Lön utbetald varje vecka. En del av lönen i form av sprit. Spriten gjord av potatis och säd. Sånt som barnen behövde äta. 4 000 kvinnor demonstrerade i Örebro 1914. I tåget gick kvinnor från flera organisationer. De krävde ett tillfälligt förbud mot rusdrycker.”

 

 

Man behöver vara hyfsat bevandrad i svensk 1900-talshistoria och van att hantera det svenska språket för att direkt göra kopplingen mellan ’demonstrerade’ och ’tåget’ och för att läsa in bröd och överlevnad där det står ’säd’. Den yngre generationen måste ju undra varför barnen inte fick pasta eller pizza i stället för potatis och säd. Inte heller torde det vara uppenbart för 2000-talets barn varför kampen mot supandet var en kvinnofråga.

 

Vi blir Örebro är på flera sätt en sympatisk och liksom småputtrigt gemytlig utställning men det saknas ett syfte. Vad vill museet säga med utställningen? Jag letar efter ett budskap men hittar bara trivialiteter som att människor har levt, arbetat och dött även i denna del av landet, att somliga har flyttat till Örebro, andra från Örebro och en del har återvänt till Örebro, att det finns smultronställen i kommunen samt att man kan känna sig som en örebroare även om örebroare är som folk är mest sånär som på den gnälliga dialekten. Jaha. Inte ens det skojiga greppet att trycka upp slumpvis utvalda namn ur olika utgåvor av den lokala telefonkatalogen mellan 1916 och 1995 verkar ha gjorts med någon särskild avsikt.

 

Alla digitala stationer fungerade vid mitt besök men tre av de fyra jättelika bildsnurrorna med örebroarnas egna fotografier stod stilla, den analoga mekanismen till trots.

 

Att gå de få stegen från Vi blir Örebro till Jag tror jag vet är som att hastigt byta museum. Jag tror jag vet har allt som Vi blir Örebro saknar: genomarbetade texter, en sammanhållen estetik och ett urval av föremål som inte behöver någon långsökt Örebro-koppling. Vid första anblicken tycks föremålen kanske inte ha så mycket gemensamt men snart börjar besökaren ana hur kongenialt de är underordnade utställningens syfte. För Jag tror jag vet har verkligen ett syfte. Vilken lättnad det är att upptäcka det! Plötsligt känner jag mig i trygga händer och inte alls så där elak som jag var nyss.

 

Jag har besökt några länsmuseer vid det här laget och något som brukar känneteckna dem är att de dels förfogar över en samling kulturhistoriska föremål som mer eller mindre krystat låter sig infogas i en berättelse om den här landsändans utveckling, dels inbegriper ett konstmuseum. Men jag har nog aldrig sett ett så ambitiöst försök att integrera konstsamlingen i en kulturhistorisk kontext.

 

 

Jag tror jag vet är en medvetet provokativ eller åtminstone normkritisk och ifrågasättande utställning om värderingar, inte bara i Örebro utan i Sverige och världen. Det är en utställning som gör något chockerande kreativt av gamla och lätt dammiga pärlor som Axel Borgs oljemålning ”Kägelklubben” från 1886 och som placerar historiska föremål på samma nivå som moderna konstverk. Det gör dem till delar i en gemensam undersökning av sådant som manlighet, kvinnokamp, fattigdom, fanatism, utstötning, brott och straff. Här hänger allting samman.

 

Men det är inte någon särskilt insmickrande utställning. I en malande ljudinstallation hörs röster framföra upprörande repliker. Formspråket är hårt och kantigt, med oregelbundna montrar insprängda i den mörkt brunlila väggen. Skyltar i en syrligt undergångsrosa ton bär på information om konstverk, föremål och fotografier. Det är med bävan man går fram för att studera de pyttesmå kinesiska kvinnoskorna och läsa om hur man under tusen år band kvinnors fötter i Kina för att skapa om dem till obrukbara lotusknoppar: ”Fylliga och runda vid hälen med en spetsig knopp färdig att brista i blom. Tårna bröts av, böjdes in under foten och lindades hårt.” Nej, det har inget med Örebro att göra utan med det universella behovet att kontrollera kvinnokroppen. Utställningen visar också ett par röda högklackade skor från 1963, en korsett av märket Spirella från mitten av 1900-talet och en muslimsk kvinnodräkt av somalisk modell, med galabia, jalaabiib, niqab och masar. Fast under tygsjoken sticker ett par gympadojor fram ...

 

 

I mitten av rummet står några bulliga fåtöljer i en varmröd nyans. Där får besökaren sjunka ner när det blir för mycket våld och elände. ”Mordet på Engelbrekt” av Sven X:et Erixson. Ett triumfkrucifix från 1400-talet med en plågad och döende Kristus. Svärd, yxa, spjut och sköld ur en vikingagrav. Ett fotografi av Eddy van Wessel från det sönderskjutna Groznyj. En fånges nötta tallrik från Örebro länsfängelse. En tiggarklubba från 1779. Stadens stenar från 1600-talet, det 18 kilo tunga åbäke som syndiga kvinnor tvingades bära omkring med på Örebros gator för att avskräcka andra från lösaktighet. Man förstår varför inget av de här föremålen passar in i den käckt lokalpatriotiska Vi blir Örebro.

 

Jag tror jag vet är gåtfull, obehaglig, fascinerande. Det är en utställning som håller kvar min uppmärksamhet eftersom det finns ett pockande ärende. Allt hänger ihop, mycket tack vare att man anlitat ett proffs för texterna. Från första början tar poeten Kalle Haglunds texter besökaren vid handen. Så ovant att kunna känna detta förtroende för språket i en utställning! Ett litet smakprov: ”Vi tror oss veta. Och det vi ’vet’ är vår identitet. Det är ett ramverk att känna trygghet i. Och ett regelverk att döma andra med.” Tankedjup, rytm i språket, textbindning och sammanhang.

 

 

Det finns beröringspunkter mellan Vi blir Örebro och Jag tror jag vet och där blir det ännu mer uppenbart hur olika utställningarna är i sin gestaltning. I Vi blir Örebro visas till exempel en emaljskylt som suttit på Västra Marks sjukhus, den anstalt för ”asociala imbecilla kvinnor samt obildbara sinnesslöa” som öppnade så sent som 1931 och erbjöd ”tvångssteriliseringar, iskalla långbad och äktenskapsförbud” som behandling. Även om besökaren får sådana upplysningar är det svårt att ta till sig det fasansfulla i övergreppen när föremålet och etiketten drunknar bland kakburkar, damskor och häcksaxar. I Jag tror jag vet har man i stället valt att berätta om Västra Marks sjukhus utifrån en vit tvångströja, stiligt hängande på en svart torso. Skjortan ser först ut som ett fräscht modeplagg men så kommer man närmare och blir varse hur långa ärmarna är. Texten på skylten får hela sammanhanget att framträda: vi förstår att kvinnorna placerades på institution för att de inte ansågs passa in i folkhemmet, att deras asocialitet grundades i fattigdom och kodades som erotisk lössläppthet, att tvångssteriliseringarna handlade om skräcken för dåliga gener.

 

I förgrunden syns tortyrredskapet ”stadens stenar”. Bakom skymtar bl.a. ett par kinesiska kvinnoskor, ett par svenska kvinnoskor, en medeltida madonna i romansk stil, Elin Wallins brudklänning från 1905, ett par jeans från Gul & Blå och Albin Amelins oljemålning ”Raggare”.

 

Ett annat exempel är det skrattretande utslätade påståendet i Vi blir Örebro, att ”en sak är klart: religion betyder mycket för många örebroare.” Vem kan säga emot? Då är Jag tror jag vet mycket mer konkret när man lyfter fram att ett tjugotal ungdomar från Vivalla i Örebro har värvats till Islamiska staten under de senaste åren. Den informationen är i sin tur inbäddad i fakta om religionskonflikter i världen och en förklaring till begreppet jihad. Runt omkring finns bilder, föremål och texter som avslöjar att även Sverige har en historia av religiös extremism.

 

Så vad lär vi oss om utställningskonst i Örebro? Jo, att utställningen måste utgå från ett syfte och att tingen, texterna och iscensättningen ska vara underordnade detta syfte. Det behövs ett snävare urval av föremål och något fler ord, men det blir så mycket mer angeläget.

 

Text och foto: Pia Cederholm
PC är journalist och chefredaktör för UEForum.





 

RECENSIONER

2016
Örebro länsmuseum
Två fasta utställningar
Östergötlands museum, Linköping
Mat, myter & middagsbord
Textilmuseet, Borås
Fyra utställningar
Sundsvalls museum
100 % Kamp – rättighetskämpar
Livets museum, Lund
Basutställning
Hallwylska museet, Stockholm
Skönhet för alla i nytt ljus
Upplandsmuseet, Uppsala
Hela världen brinner
Dansmuseet, Stockholm
… Och natten kom!
Bergianska trädgården, Stockholm
Edvard Andersons växthus


Tidigare RECENSIONER i ARKIV

UEForum vill gärna ha pressmaterial
om nya utställningar. Skicka e-post till
bevakning@ueforum.se

  2017 stöder Kulturrådet UtställningsEstetiskt Forum | Ansvarig utgivare: Pia Cederholm | © UEForum 2005-2017