HEM | ARKIV | ESSÄER | FORUM | KONTAKT | LITTERATUR | RECENSIONER | REPORTAGE | SYNPUNKTEN | VÄRLDEN
|
HEM | ARKIV | ESSÄER | FORUM | KONTAKT | LITTERATUR | RECENSIONER | REPORTAGE | SYNPUNKTEN | VÄRLDEN |
|
#5 NOVEMBER 2016 | |||||
BAKOM MAKTENS PAPPERSKULISSERRenässansmode i papper Vi lever i en värld där pengar, böcker och tidningar tillverkade av papper tycks vara på tillbakagång samtidigt som papperet i sig nästan blivit synonymt med det värdelösa. Just då kommer oväntat en renässans för papperet som till och med låter renässansen återfödas i pappersform. Ewa Wadell förundras över de illusioner det tunna papperet kan skapa – och dölja.
Operans Clyde Archer (till vänster) och Rena Narumi (till höger) iklädda Bea Szenfelds papperskreationer. Foto: Karolina Henke, Dansmuseet Stockholm
Papper verkar vara ett material som ligger i tiden. Sommarens stora satsning på Dansmuseet har varit Everything you can imagine is real där Bea Szenfelds plagg av just papper funnits till beskådan och nu i höst visar Livrustkammaren den för Stockholm andra utställningen i år på temat kläder av papper, Renässansmode i papper. Familjen Medici utanför ramen.
Med avstamp i den under renässansen så mäktiga florentinska familjen Medicis exklusiva garderob har den belgiska konstnären Isabelle de Borchgrave (född 1946) skapat ett antal dräkter helt gjorda av papper. Genom att studera porträtt av familjemedlemmarna har de Borchgrave återskapat tredimensionella versioner av den rika familjens klädesprakt. Men hon har inte enbart återskapat det som synts innanför ramarna utan även fyllt ut dem och lagt till det som funnits utanför målarduken. Här kommer hela utstyrseln fram, från frisyr till skor, och de är 28 till antalet. Alla handmålade av konstnären själv.
Utställningen marknadsförs också som en inblick i hur det såg ut vid det svenska hovet under samma tid, eftersom den epokens klädedräkter i likhet med de florentinska inte längre finns bevarade. Jag börjar ganska omgående fundera på om det går att jämföra den svenska monarkin med den oerhört mäktiga Medicifamiljen? Kanske. Båda manifesterar sin maktposition med hjälp av kläder och accessoarer. Men frågan är om inte Medici, trots att de inte var kungligheter, ändå måste ha varit ett antal snäpp högre i sitt estetiska uttrycks i material, snitt och utbytbarhet? En liten inblick i hur den ekonomiska situationen skiljer sig mellan det svenska kungahuset och den florentinska noblessen hade kunnat kasta ett förklarande sken över detta. Nu får vi i stället antingen gissa själva eller köpa att Medici utanför ramarna återspeglar svenska kungligheters liv, vid samma tid – trots att vi här i norr låg minst hundra år efter i utvecklingen på kontinenten. Just den jämförelsen som att det är tvunget att motivera utställningen med lokal förankring blir lite krystad. Det hade i så fall kunnat vara någon annan, kanske Sveriges relation till Italien, särskilt med tanke på att drottning Kristina valde att fara dit 1654 i stället för att regera hemlandet.
Några verk är skapade speciellt för Livrustkammaren, så som dessa vita handskar inspirerade av bruna getskinnshandskar från 1600-talet.
I övrigt finns det inte några invändningar kring utställningen. Den är otroligt vacker, återhållen och suggestiv. Här finns inget överflöd av information utan verken tillåts tala själva. Att de Borchgrave och hennes team är skickliga råder det inget tvivel om, allt ser ut som perfekta trompe-l’œiler av Medicisläktens praktfulla kläder. Det är svårt att inse att alla intrikat utsmyckade och detaljerade dräkter, skor och smycken faktiskt är gjort av något så billigt som just papper. Även själva dockorna är konstruerade av detta ömtåliga material.
de Borchgrave säger i den tillhörande videofilmen att hon vill skapa en prinsesslik sagovärld, vilket hon också gjort. Hela utställningen andas också den skaparglädje som hon själv tillskriver barn. Men även om det är en sagovärld som målas upp i utställningen rent estetiskt, saknar den inte inslag av livets realiteter. Här ligger tyngdpunkten på kvinnorna och barnen. Kontexten låter oss höra vittnesmål om kvinnors underordnade roll, kvinnomisshandel, för tidig död, den sista generationens ödesdigra lyxkonsumtion som också blev släktens fall. Det här är ämnen som ofta ligger utanför den officiella estetiska ramen som används i identitetsskapande syfte, men också sådant som sällan lyfts fram på museer av det här slaget.
Det är alltså inte bara klädedräkternas bortskurna delar som visas upp här, utan även det som pågick bakom kulisserna i den mäktiga familjen, vilket är väldigt snyggt illustrerat med detaljen där Medicis manlige överhuvud hälsar besökaren välkommen in i ett sammanhang som så ofta faller just utanför ramarna. Kvinnorna sattes vid sidan av. Men i utställningen anas att barnen och kvinnorna var en stor del av det estetiska spel som tog plats i skapandet av familjens maktidentitet. De kläddes upp, smyckades och lyftes fram som ägodelar snarare än människor. Det måste ha varit svårt, för att inte säga omöjligt, att röra sig i de stora klänningarna med de vida ärmarna, balanserande på styltskor som skulle ha gjort ABBA-ensemblen gröna av avund. Rikedomen som blev språngbräda för männen måste ha inneburit vingklippning för kvinnorna. Riktigt hur researchen gjorts för att få en idé om hur klädedräkterna såg ut utanför tavlornas ramar framgår inte, och det väcker viss nyfikenhet som inte finner några svar. Men vackert är det.
Maria av Medici står fritt i utställningshallen och tillåter besökaren en närkontakt som gör utställningen levande. Det är lite synd att det inte går att se verken från alla håll, förutom ett par undantag. Själva vitsen är ju att gestalta det som inte syns på ett porträtt avmålat rakt framifrån och en hel del arbete har lagts på de frisyrer och baksidor som sedan inte syns. Här fanns kanske inte utrymme att göra på annat sätt, men det är ändå lite synd. Mest för att jag som besökare vill se mer av dessa fantastiska kreationer. Ändå är det modigt att låta flera av verken stå fritt i utställningen trots de risker som de kan tänkas utsättas för, och hur blir det med dammet?
En liten inblick i papperskonstnären Isabelle de Borchgraves tillvägagångssätt. Här syns Eleonora av Toledo (1522-1562) med sonen Giovanni avporträtterade av Agnolo Bronzino ca 1545.
Det är något speciellt med papper som också gör det oundvikligt att tänka på livets skörhet. Inget är beständigt, inte ens en familjs etablerade makt och rikedom. Inte kläder, ideal eller manér. Allt är underkastat en ständig förändring där mycket faller undan och försvinner bort, liksom papperet påverkas så fort någon tar tag i det. de Borchgraves tålmodigt målade, tillskurna och formade papperskreationer är en skör fantasi, ett drömt ideal eller illusionen om gångna tiders prinsar och prinsessor som många fortfarande bär med sig från barnkammarens sagoböcker.
Eleonora av Toledos frisyr sedd bakifrån, vilket tyvärr inte är möjligt att se i själva utställningen då verket befinner sig i en monter. Foto: Andreas von Einsiedel Det är svårt att veta hur besökare som saknar insikt i Medicis och den florentinska världen uppfattar deras manifestation av statussymboler som del av sin makt och hur de bland annat kunde köpa sig höga positioner i samhället, men jag kan inte bestämma mig för om det ligger utanför ramarna för just den här utställningen eller inte. Det är kanske inte någon brist att en utställning väcker lust att veta mer om ett ämne. Tvärtom. Men då får man vackert gå till biblioteket.
|
RECENSIONER
2016 UEForum vill gärna ha pressmaterial |
||||
