HEM | ARKIV | ESSÄER | FORUM | KONTAKT | LITTERATUR | RECENSIONER | REPORTAGE | SYNPUNKTEN | VÄRLDEN
|
HEM | ARKIV | ESSÄER | FORUM | KONTAKT | LITTERATUR | RECENSIONER | REPORTAGE | SYNPUNKTEN | VÄRLDEN |
|
#6 DECEMBER 2017 | ||||||
GLOBALA IDEALISTERMuseum Horizon
Hans Mannebys Minnesfond för museiutveckling – Museum Horizon har sedan 2009 delat ut ett årligt pris med internationella förgreningar. Nu avvecklas fonden efter betydande insatser. Tidigare ordförande Anita Theorell ger här en beskrivning av verksamheten och pristagarna.
När museimannen Hans Manneby hastigt och alltför tidigt avled i mars 2008 reagerade den svenska museivärlden med bestörtning och idén om att instifta en tidsbegränsad minnesfond, en insamlingsfond väcktes.
Hans Manneby hade varit chef för Västergötlands museum, Bohusläns Museum och slutligen Västarvet, ett nätverk för minnesvården i Västra Götaland. Han hade varit ordförande i Svenska ICOM och flitigt verksam inom det internationella museinätverket Samp.
Avsikten med minnesfonden var att bevara minnet av Hans Manneby och hans sällsynt vidsynta, okonventionella och framåtblickande syn på museers utveckling. Från sina många internationella kontakter och erfarenheter hämtade han inspiration till att syna och berika sitt arbete i det lokala. Han höjde blicken utanför boxen för att finna nya arbetsmetoder och utmana museernas roll i samhället, förena historien med samtiden och utveckla museerna i takt med samhällets förändringar och behov.
Arbetet med att bygga upp Hans Mannebys Minnesfond för museiutveckling – Museum Horizon påbörjades 2008 av Elisabet Olofsson, Samp. Under 2017 är det dags för fonden att avslutas. Det är tid att sammanfatta fondens mål, metoder och resultat och tacka alla bidragsgivare.
Fondens stiftare, det interkontinentala museinätverket Samp och svenska sektionen av internationella museiorganisationen ICOM, stipulerade att ett stipendium årligen skulle delas ut till en enskild person som verkar i Hans Mannebys anda, vilket de sammanfattade som ”ett empiriskt sökande efter ett allomfattande synsätt”.
Inför den årliga prisutdelningen har museiexperter från hela världen inbjudits att lämna förslag på lämpliga kandidater. För en nominering måste de uppfylla alla eller några av fem kriterier som ställts upp, som kan sammanfattas i några nyckelord: samhällsengagemang, lokal förankring och medverkan, gott ledarskap och styrning samt deltagande i internationella och lokala nätverk. Allt genomsyrat av nytänkande, okonventionell anda, gränsöverskridande lärande och entusiasm.
Fonden/Museum Horizon kan med stolthet blicka ut över sina nio pristagare från när och fjärran: Afrika, Sydamerika, Asien, Nordamerika, Mellanöstern och Europa.
2009 utsågs den förste pristagaren, Paul Msemwa, chef för National Museum i Dar es Salaam i Tanzania för hans arbete med att utveckla landets museer och för insatser i lokala och internationella nätverk.
2017 blev Ildikó Lehtinen från Finland den sista pristagaren, för sitt hängivna arbete med att samla och skydda den vitt spridda finsk-ugriska kulturen och dess språk. Hon har bl a undervisat i hur modern teknik ger tillgång till utbildning, utställningar, information och nätverk.
De nio mottagarna av Hans Mannebys Minnesfonds pris Museum Horizon är:
Dessa fem kvinnor och fyra män har kommit till Sverige för att hyllas med ett stipendium på 25.000 kr, motta ett diplom i guldram och tala vid en offentlig prisceremoni där även Hans Mannebys gärning och fondens syfte har belysts. I flera fall har också ett seminarium eller en diskussion anordnats i samarbete med en relevant svensk institution, som Göteborgs universitet, Chalmers Högskola eller museer som Bohusläns Museum, Skansen, Vasamuseet och ArkDes i Stockholm, Vitlycke museum. Två gånger har samarbetet skett med kulturhus ; Mångkulturellt Centrum i Botkyrka och Drömmarnas Hus i Rosengård/Malmö, samt med Canadas ambassad i Stockholm och Bokmässan i Göteborg.
Varje pristagares gärning, energi och envishet är värd ett kapitel för sig. Vid en överblick står det klart att pristagarna delar många ideal, inte bara med Hans Manneby utan också med varandra i sina prioriteringar. De har utgått från en analys av det lokala samhällets behov, engagerat och involverat lokala krafter, särskilt marginaliserade grupper, t.ex indianer i Canada, Afro-Brasilianska grupper i Brasilien, barn och ungdomar i Filipinerna. De har skyddat och stärkt hotade historiska och kulturella immateriella och materiella värden samt utbildat och utvecklat museer, skapat arbetstillfällen, byggt lokala och internationella nätverk.
Av svaren på frågan vad priset betytt för dem framkommer att de känner sig inkluderade i ett alldeles särskilt slags globalt nätverk av kolleger med gemensamma värderingar. De känner sig personligen och professionellt stolta över priset, som också är en ära för de grupper de arbetar med och ser det som ett bevis på att de är på rätt spår i sitt arbete. För några innebar utmärkelsen ny, till och med ökad energi och hoppfullhet inför fortsatt arbete. De har stärkts av att tillhöra ”en global grupp” som osjälviskt delar med sig av egna drömmar och utopier till andra. Eller som en pristagare uttryckte sig: ”Vi är ’Envisa Idealister’ med behov av att lämna världen en aning bättre än den tidigare varit.”
Jag tror att Hans Manneby skulle ha känt sig hemma i denna krets av likasinnade och glatt sig åt att deras arbete uppmärksammats. Det är inte de stora spektakulära traditionella institutionerna som hyllats, utan hårt arbete, utanför de stora rubrikerna, med målet att med fantasi och okonventionella metoder förändra, bygga nytt, förverkliga visioner.
FONDENSSTYRELSE 2008–2017: 
Prisad forskning om hotade språk |
VÄRLDEN
2017 |
|||||
