HEM   |   ARKIV   |   ESSÄER   |   FORUM   |   KONTAKT   |   LITTERATUR   |   RECENSIONER   |   REPORTAGE   |   SYNPUNKTEN   |   VÄRLDEN

 

#5 NOVEMBER 2016

SPRÅK, SKÖNHET OCH KORSVÄGAR

Man har alltid med sig något i bagaget när man reser och det är alltid något som stannar kvar i tankarna efter en resa. Om detta berättar Ulla Arnell och Agneta Sommansson i sitt resereportage.

 

Denna resa gick genom tre platser, Göteborg, Skagen och Aarhus, och inte mindre än nio utställningsrum. En del av rummen var överfyllda av människor, andra var intagna av grupper men de flesta hade en mindre ström av besökare. Besökare precis som vi – med tankar, förväntningar, förberedelser och erfarenheter. Och där någonstans befinner vi oss och funderar över vad som händer i dessa rum och vad som sker i tankarna när vi går bland besökarna, ser på varandra, pekar och stannar till. Några tydliga ögonblick från en vecka i olika utställningsrum ger oss material för att reflektera, brodera och resonera!

 

Första korsvägen var Göteborg. Där stod vi för inte alltför länge sedan för att besöka Världskulturmuseet. Nu styrde vi mot bokmässan. Myllret, språken, mängder av montrar med litteratur och utställningar men knappast samtal, snarare rätt desperata monologer. I Nätverkstans monter med kulturtidskrifterna skulle Janusz Byszewski få det internationella priset från Hans Mannebys minnesfond för museiutveckling, Museum Horizon. Vi hade mött Janusz på vår resa till Warszawa. Faktum är att det var vi som nominerat honom för år av arbete med att möta besökare, inte äga dem.

 

För att mötas behövs tid och plats. Inte alltid öppettider och inte alltid bestämda, iscensatta rum. Janusz tog emot priset med bilden av museet som den slutna kuben som han sakta vek upp för att bildligt öppna den. Då blev innehållet synligt och ramlade ut i helt andra sammanhang där det då också förändras.

 

Janusz Byszewski öppnar symboliskt museets vita, tysta kub och släpper fram ett myller av mänskliga erfarenheter. Foto: Pia Cederholm

 

Janusz arbete har under längre tid handlat om att möta unga människor för att de ska påverka det lilla samhällets berättelser, helt enkelt för att de är en del av dessa berättelser. Det tar tid för konstnärligt socialt arbete att värka in i institutioner och vice versa. Men tiden finns. Janusz har fått se utveckling i sitt arbete och vi ser vad Skapande skola, kulturskolor, bibliotek och museer kan göra när de inte stänger in sig i sina egna rum. Det blev ett ögonblick av koncentration mitt i bruset av kampanjer, av berättande, språk, läsning och läslov. En bok har ingen tid, det är ju läsaren som äger tiden!

 

I sitt tal till Janusz sa konstnären Diana Rönnberg: ”Det finns ett talesätt som säger att när två röster möts så uppstår det en sång mellan dem. Det är den tredje, osynliga rösten som sjunger. Den som man ibland lite diffust brukar kalla för energi. Kulturen har blivit som en levande skulptur och i denna materia kan man säga att Janusz Byszewski skulpterar.”

 

En väg ovanpå en väg eller en gångramp ovanpå ett stengolv från 1700-talet och tiden blir fysiskt närvarande igen. Att stiga in i källarvalvet i Göteborgs stadsmuseum blir i tankarna en verklig korsväg. Att lämna bullret, rösterna och pratet utanför och möta utställningen Värdefullt är hisnande. Så vackert, så genomtänkt och så självklart. Genom att visa några av de ovärderliga föremålen ur samlingarna kan man lätt börja fundera över vad man själv finner värdefullt. Fysiska utställningstexter saknas, de är helt digitala och finns i appen som kan laddas ner till den egna smarta telefonen.

 

Foto: Maja Lindahl Björk, Göteborgs stadsmuseum

 

Vi överraskades av stillheten och stämningen. Vi dröjde oss kvar länge och såg också besökare fascineras av den gamla räknemaskinens skönhet och finurlighet. SFI-elever läste texterna på sina ipads. Tiden stod still – eller var det kanske vi som blev stilla? Utställningens enkelhet och direkta tilltal såg oss i ögonen hela tiden. Vi svarade i våra tankar med det som var värdefullt för oss. En verklig korsväg uppstår när utställningens form och innehåll ockuperar oss. Stengolvet ligger där samtidigt som ipaden ger svar om golvets ålder och om människorna som gått på det, tidens samtidighet är spännande och lockande, fångad i källarvalvet på stadsmuseet.

 

Sauters räknemaskin (till vänster) kan addera och subtrahera, och utöver det multiplicera och dividera stora tal, långt över en miljard. Denna föregångare till datorn var svindlande dyrbar mekanik för drygt tvåhundra år sedan då den konstruerades. Kronkåsan (till höger) är ett dryckeskärl som förr användes av adelsfamiljer vid högtidliga tillfällen.
Foto räknemaskin: Anna Danielsson. Foto Kronkåsan: Cooper & Gorfer

 

Inuti Skagens museum på norra Jylland ändrar tiden riktning och stengolvet förvandlas till vit sand. Besökarna är många och mest vuxna. En halvt uttråkad tonårspojke säger lite spetsigt till sin pappa: ”Måste du titta på alla tavlorna?” Och det måste han! Bild på bild, hela väggar i en nytolkad salongshängning, i utställningen Ophængt – 454 værk fra samlingen som skapar mönster av liv: ljuset, havet, barnen, fiskarbefolkningen.

 

Ophængt – 454 værk fra samlingen. Foto: Skagens Kunstmuseer

 

Det är så givet att vandra längs stranden ut till grenen där Kattegatt och Skagerack möter Nordsjön, en väldigt speciell korsväg. Här finns Anna Ancher med närheten till blommorna, hennes ljus som är mer än Skagenljuset och där är dottern Helga. Helga som levde för att måla, vårda och återskapa minnet av föräldrarna. Kan vi se barnets historia, var hon lycklig? Var hon fri? Valde hon konstnärskapet?

 

Anchers hus, porträttväggen. Foto: Skagens Kunstmuseer

 

Skagenbilderna är fyllda av barn och vuxna, vår vandring längs grenen landar i Skagen Odde Naturcenter som plötsligt ligger där som en bunker med vita murar i sanddynen ritad av arkitekten bakom Sydneyoperan, Jørn Utzon. Det är som om Skagenmålarnas natur och målarplatser byggts in i huset. I princip är vi ensamma.

 

Foto: Skagen Odde Naturcenter.

 

Vi såg inte utställningarna, vi såg naturen som flyttat in och fångats av husets former. Vi pratade med mannen i receptionen för att få veta om skolklasser och barn brukade komma. Han konstaterade att högsäsongen var över men att Spørgehjørnet (Frågehörnan) ännu var öppen, ett slags laboratorium med böcker, bilder, prover, material och en forskare beredd att resonera och svara på frågor om sten, sand och strand, om landskap, växter och djurliv. Korsvägen för Skagen blev för oss en fråga om hur långt verkligheten kan gå för att inte ta kål på Skagenmålarna. Tiden kan göra dem illa. Där finns en korsväg.

 

Agneta på stranden. Foto: Ulla Arnell

Solflödande morgon med panoramafönster mot hamnen och havet i Århus och en verklig kontrast till Skagenljuset. Vi ska till konstmuseet Aros, lite som Kiasma i Helsingfors och lite som POLIN i Warszawa i sin arkitektur. Transparent och rörligt. Högst upp på taket Olafur Eliassons verk Your rainbow panorama, ett cirkelformat regnbågsrum i spektrets alla färger, runt hela huset närmast himlen. Dit ska vi.

 

Olafur Eliasson 2011. Foto Lars Aarø

 

Flera skolklasser rör sig bland besökarna. Vi ser dem direkt, två pojkar som varmt håller varandra i handen. De kommer ut från utställningen med fotografen Robert Mapplethorpes bilder på väg upp till regnbågsrummet. Det är både lekfullt och andäktigt och svindlande att gå så nära himlen och så nära kanten. Kanten till avgrunden, kanten till friheten och kanten till kärleken. Det går att ta på besökarnas reaktioner och känslor. Tiden stannar i rummet precis som färgerna dröjer sig kvar.

 

Vi tar trappan ner för att se No man is an Island – The Satanic Verses som öppnas dels med en prolog av museumsdirektør Erlend G. Høyersten och dels med den 4,5 meter höga Boy av Ron Mueck som fått lämna sin ordinarie plats i museet och nu betraktar utställningsbesökarna i ett nytt sammanhang. Utställningen handlar om ett Europa i rörelse. Prologen inleds med orden: ”Vi lever i äventyrliga tider. I tider som aldrig förr. Tider där våra val och tankar under åren som kommer, ska forma livet för åtskilliga generationer efter oss.” En krävande ansats, både för utställningen och för besökarna. Når den dit? Det pågår en visning för en gymnasieklass och det går inte att ta miste på allvaret i deras frågor vid Gardar Eide Einarssons flagginstallation Untitled Flagwaste. Vem får komma in i vårt land och vem får inte? Museipedagogen är rak – det är vi som väljer. Boy släpper oss inte med blicken. Den når oss.

 

Boy. Ron Mueck 1999. Foto: Anders Sune Berg

 

Flera av installationerna och verken balanserar på eggen till svåra frågor som till exempel samlingen av tiggarnas vädjanden inramade och synliggjorda av Jani Leinonen. Det är inte svårt att överhöra gymnasisternas samtal som både handlar om tiggarna, tiggeri och konstnärens etik. Utställningen skapar samtalet men för att avläsa eller i någon betydelse förstå verken och tankarna bakom utställningen krävs det åtminstone av oss att vi återgår till prologen och det språkliga, teoretiska resonemanget.

 

En halvtimmes bussresa i morgontrafiken från Aarhus till Moesgaard museum. Bussen är full med några turister som vi, en skolklass med femteklassare kanske och andra på väg till jobbet. Soldiset övergår i dimma som tillsammans med elevernas samtal och skratt bygger upp stämningen och förväntningarna. När vi stiger av bussen ser vi knappt museet. Det liksom växer upp fysiskt ur omgivningarna. Vi förflyttas. Museets tak är en lång gräsklädd slänt. Entrén är lite dold längs ena långsidan men när vi väl passerat igenom den så har hela det omgivande landskapet stigit in med eleverna och med oss.

 

Moesgaard museum, långsidan med entrén. Foto: Moesgaard museum

 

Varmt, ljust och välkomnande. Mer än välkomnande, mannen i receptionen tycker det är kul att vi kommit och hoppas att vi ska stanna länge! Det ska vi men först kaffe i en lika generös atmosfär som må vara inlärd men den ger inte bara oss förväntningar och glädje. Vi börjar längst ner i den väldiga trappan. Vi har sett trappor tidigare, för inte så länge sedan på Världskulturmuseet. Där närmast oövervinnlig och ödslig, här inbjudande och fräck och möjlig att inta både till fots och med hiss. Klungor av elever har stannat på trappavsatserna för att bekanta sig med Evolutionstrappans människor som erbjuder olika ingångar till det vi ska se.

 

Moesgaard är ett kulturhistoriskt museum med arkeologiska och etnografiska utställningar. Mest tid ägnar vi den här gången åt Oldtidsutställningen. Blir man överraskad så blir man nyfiken. Vi blir överraskade. Överraskade av närheten till människorna i äldre tider, av respekten för föremålen och ambitionen att hålla sig strikt till föremålen, enkelheten i att bygga sammanhang och glädjen i utställningarnas skönhet. Och det är inte bara vi som blir överraskade. Vid ett utsnitt av en utgrävning utlagd i en lång golvmonter sitter vi sida vid sida med en grupp elever för att, som vi först uppfattar det, lyssna i hörlurarna på det vi ser framför oss.

 

Foto: Iga Kuriata, Moesgaard museum

 

Men så plötsligt står en man där, en arkeolog i helfigur som rör sig i landskapet och utgrävningen med ett tilltal direkt till oss. Han pekar på graven, på benen, på föremålen och berättar hur utgrävningen skett, när och vad man hittat och vad det kan betyda. Det är ett kanske tio minuter långt filmavsnitt och alla sitter kvar, fångade av berättelsen. Är det för att de måste eller blir de lika överraskade som vi? Vi frågar de två närmaste flickorna som lite generat säger att ”men han var ju bra”. Det var han, vi förstår och kan gå vidare.

 

Gång på gång i utställningen möttes vi av föremålen väldigt rent, enkelt, tydligt och så röster och berättelser som gav sammanhang. Inte bara dramatiserade berättelser utan också arkeologens, bibliotekariens, historikerns, biskopens, producentens och pedagogens röster och blickar. Perspektiv, källor och gestaltning ger förutsättningarna för att förstå. Det blev lätt tre timmar och de hade gärna kunnat bli många fler. När vi gick var eleverna fortfarande kvar. Soldiset hade lagt sig och museets tak hade nu fyllts av soldyrkare. Vi tog oss högst upp på taket för att se horisonten och havet och känna tidens svindel.

 

Janusz Byszewski gratuleras av Anita Larsson Modin från Mannebyfonden vid prisutdelningen i Kulturtidskrifternas monter under Bok & Bibliotek i Göteborg.
Foto: Pia Cederholm

Hemresa med tåg och båt och tåg igen. Vi visste när vi for iväg vad vi skulle se, vi visste till vilka institutioner vi skulle och vi visste vilka utställningar som pågick där. Med oss hade vi de tankar och reflektioner vi gjort tidigare när det gäller vad som händer när utställningen möter besökarna och kanske mest när den möter skolelever. Det vi åker hem med är tankar om vad som händer när mötet utökas till ett möte mellan museet som institution och som arkitektur, mellan utställningarna och besökarna. Bilden av Janusz som får sitt museipris dyker upp igen med hans ord ”det går inte att äga och stänga in sina besökare, det går bara att möta dem”.

 

Text: Agneta Sommansson och Ulla Arnell
AS är frilansande skribent med erfarenhet från bibliotek, utställningar, utbildning och medier.
UA är medarbetare i UEForums redaktion och ordförande i den ideella föreningen UtställningsEstetiskt Forum.


Magnus Berg recenserar Värdefullt
Ulla Arnell och Agneta Sommansson möter Janusz Byszewski på polsk hemmaplan
Kristoffer Soldal om POLIN
Margareta Alin Hegelund om Moesgaard museum







 

REPORTAGE

2016
Agneta Sommansson, Ulla Arnell
Språk, skönhet och korsvägar
Katrin Friberg
Konst, krig och shopping
Fredrik Söderling
Ny scen för sång, dans och teater
Hege Børrud Huseby
Kuratorn och kurateringen
Ceciclia Jacobsson
Så blev betygen på Stockholms museer
Ida Renlund
Visst kan Norrbotten själv
Wilhelm Östberg
Luft och ljus i Signes spår
Cecilia Jacobson
Förtjusande fult och forntida
Jeanette Wahl
Tidernas mat


Tidigare REPORTAGE i ARKIV

  2017 stöder Kulturrådet UtställningsEstetiskt Forum | Ansvarig utgivare: Pia Cederholm | © UEForum 2005-2017