HEM | ARKIV | ESSÄER | FORUM | KONTAKT | LITTERATUR | RECENSIONER | REPORTAGE | SYNPUNKTEN | VÄRLDEN
|
HEM | ARKIV | ESSÄER | FORUM | KONTAKT | LITTERATUR | RECENSIONER | REPORTAGE | SYNPUNKTEN | VÄRLDEN |
|
#6 DECEMBER 2017 | ||||
BLIR DU OMSTÄLLNINGSBAR LILLE VÄN?
Ursäkta röran – omställning pågår I en stor utställning på Arbetets museum presenteras framtidens arbetsmarknad. Hur ska man förhålla sig till strukturella förändringar? Det gäller att vara flexibel, förklarar utställningen. Lars Bergwall tar sig igenom väl avgränsade rum och långa texter, uppskattar tydlighet men saknar en helhetsbild.
Det här är en utställning som vill berätta om de förändringar som sker på arbetsmarknaden. Den vill ge mig ”verktyg att hänga med i den omställning som pågår i arbetslivet.”
I informationen om utställningen står det: ”Många känner att arbetstempot blivit allt högre med fler och fler krav. Det kan också vara rörigt att navigera på en arbetsmarknad i förändring där vissa yrken omvandlas och nya yrken växer fram. Den här utställningen ger dig en bild av vilka utmaningar vi har framför oss i arbetslivet och hur vi lyckats hantera liknande förändringar tidigare i historien. Hur ska vi göra för att bli trygga i förändring och hur skapar vi hälsosamma arbetsplatser?”
Redan i början av utställningen får jag ett första tecken på att det nya är bra och att jag måste lämna det gamla.
Nästan alltid när Arbetets museum producerat större utställningsprojekt har en mängd olika organisationer ingått i projektgruppen. Nästan alltid finns LO och Svenskt Näringsliv med. Och nästan alltid bär detta tydliga avtryck i utställningsinnehållet. Så även denna gång.
Utställningen består av ett antal väl avgränsade rum där olika teman tas upp. Varje område som behandlas har två berättarspår. Ett som ger ett historiskt perspektiv på hur exempelvis ett yrke eller en bransch har förändrats. Och ett annat spår som ger ett samtidsperspektiv och antydningar om tänkbara förändringar som kan vänta i framtiden.
I grunden tycker jag att utställningsstrukturen och berättargreppet känns både motiverat och funktionellt. Utställningsarkitekturen påminner om en arbetsplats där olika rum har olika funktioner. Ändamålsenligt och ganska uttryckslöst, fast då menar jag inte i negativ bemärkelse. Det är räta linjer, dämpade färger och jämn belysning. Utställningsform, utförande och tekniskt sett håller den hög klass. Rummen fungerar som neutrala inramningar till varje tema utställningen tar upp. Det är en texttät utställning med mycket information och fakta att ta in.
Anslagstavlorna är som formelement väl fungerande informationsbärare.
Som jag uppfattar det är utställningens huvudbudskap att vi måste bejaka och acceptera förändringarna som sker. I inledningstextens avslutande stycke står: ”Med nya sätt att organisera, arbeta och lära möter vi nu det globaliserade och digitaliserade samhällets nya utmaningar. Då som nu blir det rörigt och stökigt. Leder till oro och motreaktioner. Det kan slå hårt mot vissa och gynna andra. Men i det stora är omställning sällan farligt eller dåligt. Det är en förutsättning för utveckling.” Det blir svårt att ta ställning till om något är farligt eller dåligt utan att känna till bakomliggande drivkrafter, syften och mål med omställningen.
I ett av de första rummen står Samhällsapparaten, ett fantasifullt utformat verk. Där tar man sig an den svåra uppgiften att förklara hur vårt samhälle utvecklats och fungerar. I ett inledande stycke står det: ”Anpassning, samarbete och förmåga att ställa om var avgörande när Sverige gick från att vara fattigt och outvecklat till att bli ett av jordens rikaste, tryggaste och mest jämställda samhälle.” Jag tänker; var inte motsättningar, strider och konflikter också avgörande på vägen dit?
När jag tittar närmare på urval och innehåll framkommer en försiktig framställning som bekräftar betydligt mer än vad den ifrågasätter.
Exempel på bekräftande utsagor: ”Ångkraften och elektriciteten påverkade samhället på alla nivåer. Idag påverkar den digitala tekniken allt och alla. Den har krävt och kräver omställning. Av samhällsapparaten, företag, organisationer och individer. Forskare talar om att digitalisering, robotisering och urbanisering leder till en nätverksekonomi som ställer höga krav på lärande och flexibilitet.” Det blir liksom inte mer än ett – jaha? Och jag kommer att tänka på en parafras på titeln till konstnären Peter Tillbergs målning: Blir du lönsam lille vän?
Oavsett om jag tycker det är bra eller inte är vårt samhälle starkt präglat av det kapitalistiska systemet med en marknadsekonomi som är påverkad av nyliberala idéer. Det, om något, sätter de spelregler som gäller på arbetsmarknaden och driver på omställningarna. Men om detta nämns ingenting i utställningen.
”Går det att ställa om när allt är bra?” Så lyder frågan jag ska ta med mig från detta rum. Det är klart det går. Det intressanta är väl varför, om nu allt är så bra?
Utställningen berättar om det goda förhållandet mellan fack och arbetsgivare (LO och Svenskt Näringsliv) och lyfter fram omställningsavtalen vid uppsägningar. Där, som det står: ”… uppsagda får olika former av stöd för att finna en ny anställning.” Den avslutande meningen lyder: ”Avtalen omfattar inte alla arbetstagare och stödformerna varierar.” Hm. Det får mig att undra – om det är så som jag misstänker – att lågutbildade och lågavlönade inte omfattas i samma utsträckning av avtalen som högutbildade och högavlönade, men det får jag inte veta.
Det är ganska mycket jag inte får veta som jag anser har stor påverkan på de förändringar och omställningar som har skett och sker inte minst inom den offentliga sektorn. En är ekonomismen. Kjell Arne Rövik (En av Nordens ledande organisationsforskare) skriver i sin bok Managementsamhället: ”Begreppet ekonomism refererar här till uppfattningen att alla typer av organisationer bör utformas med företaget som idealbild, och att de också bör uppträda som företag eller affärsrörelser – en uppfattning som i allt högre grad tas för given och framstår som självklar. (…) Det mest utforskade och diskuterade uttrycket för detta är fenomenet New Public Management (NPM), alltså försöken att om forma offentliga verksamheter med privata företag som förebild.”
En annan intressant organisationsforskare, Patrik Hall, skriver i sin bok Managementbyråkratin: ”Lean production* är en av de senaste i raden av managementmetoder som introducerats i den offentliga sektorn. Spridningen av metoden har varit snabb och sker genom vittförgrenade nätverk av konsulter, beslutsfattare, byråkrater och intresseorganisationer så som Sveriges Kommuner och Landsting.”
*En resurssnål och tidseffektiv produktionsmetod som utformades inom Toyota på 50-talet och där fokus ligger på massproduktion till minsta kostnad.
Just Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, som är Sveriges största arbetsgivarorganisation, har suttit i projektgruppen för utställningen!
Utställningstexterna radar upp konstateranden som på ett plan är lätt att hålla med om. Allt låter så himla bra, korrekt och förnuftigt. Bara vi bejakar och är positiva till förändringar och omställningar. Tilltalet är att vi ska ”identifiera möjligheter och utmaningar.” ”Alla arbetsplatser kan förbättra sin arbetsmiljö. Det handlar inte bara om att rätta till det som är negativt, utan också om att identifiera, synliggöra och förstärka det som är bra och fungerar. En god arbetsmiljö är en investering för alla. En frisk arbetsplats är lönsam.” Det är svårt att ha en annan uppfattning. Men, jag känner mig inte riktigt bekväm i det. Stora samhällsförändringar som innebär omfattande omställningar måste kritiskt granskas och ifrågasättas och där konstruktiva motsättningar och konflikter kan få uttryckas och ta plats. Nu tar jag del av en tämligen entydig, konsensuspräglad bild av det som sker.
När man så väl gör en ansats till ett kritiskt perspektiv, gömt i slutet av en lång faktatext, formuleras det så här: ”Idag orsakar stillasittande och statiska arbetsställningar vid datorer fysisk ohälsa. Otydliga krav, ständig uppkoppling och tillgänglighet, slimmade organisationer, brist på inflytande och delaktighet ökar risken för psykisk ohälsa oavsett bransch. Högst i statistiken ligger kontaktyrken som många gånger domineras av kvinnor.” Men varför ser det ut som det gör? Detta är symtombeskrivningar, välkända dessutom. Vad jag saknar är diskussioner om kärnproblemen. För att komma till rätta med symtomen, yttringarna, måste man åtgärda de bakomliggande orsakerna.
Författaren Peter Frase utgår i sin bok Fyra framtider – visioner om en postkapitalistisk värld från fyra parametrar: Hierarki och jämlikhet samt överflöd och knapphet, utmärkta begrepp i en diskussion om samhällsförändringar. På ett ställe i boken varnar han för en teknokratisk utopism och glädjen över en allt snabbare teknologisk utveckling. ”… och även om förändringen på sina håll kan vara besvärlig, så kan vi lita på att allt kommer att ordna sig till det bästa i alla världar.” Lite som i utställningens anda. Sedan fortsätter han: ”Men sådana prognoser blundar för vårt nuvarande samhälles mest utmärkande drag – dess kapitalistiska klass- och ägandeförhållanden. Vilka som tjänar på automatiseringen, och vilka som förlorar, är i slutändan en konsekvens inte av robotarna i sig, utan vem som äger dem.”
I rummet som döpts till Labbet hittar jag följande text och förenklade, men säkert riktiga, lista: ”Forskningen visar att en kultur som stödjer följande punkter har lättare att få fram radikala innovationer: Öppenhet. Frihet. Idétid och idéstöd. Lekfullhet och humor. Tillräcklig utmaning och involvering. Debatt. Risktagande. Få konflikter mellan människor.”
Särskilt den sista punkten finns anledning att begrunda. En kreativ arbetsmiljö som sysslar med innovativ verksamhet måste väl innehålla konflikter för att kunna vara dynamisk? Tänker jag. Det handlar väl mer om att ha en förmåga att hantera konflikter på ett konstruktivt sätt. Olikheter och motstridiga uppfattningar tror jag är en förutsättning för innovativa miljöer. Alf Rehn, tidigare professor i innovation och entreprenörskap vid KTH skriver i sin bok Farliga idéer – när det opassande tänkandet är din värdefullaste resurs: ”Det rationella och det kreativa är alltid i konflikt med varandra, och kommer alltid att vara det.” På ett annat ställe går att läsa: ”Ordet ´kreativitet´ har blivit ett slags hissmusik, ett ord som står för något alla kan hålla med om och alla kan gilla. Det var aldrig meningen att kreativitet skulle bli så trevligt.”
En annan sak jag undrar över är vilket utrymme det finns i organisationer för att realisera dessa punkter i en tid präglad av att allt ska vara så effektivt, rationellt, mätbart och ekonomisk kortsiktigt?
Självskattning är inte det enklaste och rubrikerna kanske inte gör det lättare, men den här utställningens styrkor är tyvärr inte Kritiskt tänkande. I det avslutande rummet med vita träd och ljusblå himmel med lätta, ljusa moln får jag frågor som: ”Vad skulle jag vilja förändra?” ”Vad måste jag förändra?” ”Vad behöver vi släppa?”
Vad jag personligen vill och måste förändra kan jag tycka är ganska ointressant i sammanhanget. (Som om stora förändringar skulle handla om inställningar och attityder hos den enskilde.) För mig handlar det om att få veta vilka och vad som driver och styr utvecklingen. Stora samhälleliga förändringar handlar om politik och ekonomi. Makt och pengar. Dessa perspektiv saknas i stort sett helt i utställningen. Jag tycker att utställningen förbiser de stora, viktiga och avgörande frågorna som ligger bakom den accelererande förändringstakten. Hur ser förresten förändringsbenägenheten ut hos LO och Svenskt Näringsliv? De biter sig envist fast vid den förhärskande arbetsnormen med 40 timmars arbetsvecka och vill, exempelvis, heller inte ha någon diskussion om medborgarlön. (Något som nu till och med världens superrika, Bill Gates med fler, börjar diskutera som ett alternativ.) Och samtidigt som klyftorna ökar i samhället vill många politiker och arbetsmarknadsföreträdare skapa enklare (meningstomma?) jobb med löner som närmar sig existensminimum. Omställning pågår!
Så här avslutas utställningstexten i det här rummet: ”Vi kommer att behöva ställa om på många sätt, i samhället, på arbetsplatser, i liv och vardag. Vi kommer att behöva släppa taget om det invanda och greppa det nya. Men vi har alltid med oss kunskap och erfarenhet in i förändringen. Tänk om det blir bra?!” Och jag tänker: Vi måste väl ifrågasätta, pröva, diskutera och kritiskt granska det som kommer att förändras?
Min uppfattning är att utställningen förespråkar förändringens lov och nödvändighet, vilket bekräftas genom historiska exempel, men utan att lyfta fram och ifrågasätta de ideologiska och ekonomiska krafter som ligger bakom och formar utvecklingen.
Men, avslutningsvis, museet erbjuder workshops för små och stora organisationer som står i eller inför förändring. Utan att veta hur dessa har varit, tror jag det är här utställningen kan komma mer till sin rätt och säkert fylla en viktig funktion. Att ha ett forum där ett arbetslag från en arbetsplats kan komma och diskutera förändringar och arbetsmiljöfrågor tror jag är utmärkt.
|
RECENSIONER
2017 UEForum vill gärna ha pressmaterial |
|||
