HEM | ARKIV | ESSÄER | FORUM | KONTAKT | LITTERATUR | RECENSIONER | REPORTAGE | SYNPUNKTEN | VÄRLDEN
|
HEM | ARKIV | ESSÄER | FORUM | KONTAKT | LITTERATUR | RECENSIONER | REPORTAGE | SYNPUNKTEN | VÄRLDEN |
|
#3 JUNI 2017 | |||||
EN UTSTÄLLNING BLIR TILLHur går det till att producera basutställningar för ett helt nytt museum? I en serie om tre artiklar ska UEForums läsare få följa med i arbetet bakom det nya Scenkonstmuseet. Först berättar curator Clara Åhlvik och formgivare Birger Lipinski om arbetet med att ta fram utställningens rumsliga gestaltning. Nästa artikel handlar om interaktiva stationer, den tredje om berättarteknik och texter.
Scenkonstmuseet, med över 60 000 föremål i sina samlingar; musikinstrument, scenografimodeller, kostymskisser, scenkläder, illustrationer, målningar, marionetter, byster, masker, ljudinspelningar och filmmaterial, har under våren slagit upp sina dörrar i Kronobageriet, Stockholms äldsta bevarade industribyggnad från tidigt 1600-tal.
Den nya huvudutställningen som sprider ut sig på tre våningsplan ger en inblick i konstarterna dans, musik och teater och förenar historia och samtid.
Den skapande människan
Rent berättartekniskt, såväl som rumsligt, delades utställningen upp i fem sektioner/rum; introduktion, dans, teater, musik och dockteater. Introduktionen ville skapa en stämning av förväntan och nyfikenhet. I var och en av de efterföljande sektionerna formulerades ett antal tematiska nedslag, utan inbördes hierarki och kronologi, som tog form och fördjupades genom en mix av historiska tillbakablickar och samtida exempel. Med hjälp av interaktiva moment skulle besökaren ges möjlighet att under mer lekfulla former prova olika tekniker inom konstarterna och samtidigt få närmare kontakt med sin egen skapande förmåga. De interaktiva momenten skulle gärna vara taktila och upplevas som enkla och direkta att förstå och ta till sig.
Till vänster: Interaktivt moment / Dockteater. Lyft på luren och lyssna på Televinken eller Hungran från Beppes Godnattstund när de berättar sin historia.
På så sätt formulerades två parallella stråk i utställningen; nedslag i den professionella scenkonsten parat med att låta besökaren själv prova på att dansa, agera och spela. De olika delarna skulle bindas samman av ett gemensamt formspråk och en enhetlig grafisk design.
En ny utställning tar form
Under försommaren 2015 påbörjade vi två, i nära samverkan med den interna arbetsgruppen, på allvar processen med att utveckla utställningens konceptuella förankring med själva gestaltningen. Det var viktigt för oss att tidigt i processen få möjlighet att arbeta tillsammans och låta våra respektive kompetensområden överlappa varandra för att utveckla ett utställningskoncept som lät form och ett innehåll gå hand i hand.
I första skedet tog vi fram ett formgivningsförslag som fungerade som underlag inför den stora upphandlingen av byggnationen. Vid det laget återstod fortfarande mycket kuratoriskt arbete, så vi utgick ifrån det material som fanns tillgängligt och gjorde en temporär kalkyl för resterande delar. Under hösten intensifierades arbetet med research och föremålsinsamling för att få fram ett så genomarbetat underlag som möjligt. Under våren 2016 inledde vi den andra stora etappen i formgivningen, då hela utställningen färdigställdes i sin slutgiltiga form. Själva bygget av utställningen tog fart sommaren 2016 och utställningen stod klar i februari 2017.
Utställningsgestaltningens förutsättningar
En grundpremiss och en av de främsta utmaningarna i formgivaruppdraget var att skapa en funktionell och konsekvent gestaltning som skulle rymmas i en kulturskyddad miljö, där all påverkan av de befintliga interiörerna i största möjliga mån skulle undvikas. Den bärande idén bakom formen och utställningsarkitekturen blev därför att bygga på tillägg med exponeringsmontrar och vitriner tillsammans med de rörliga bild-, ljud- och ljusinstallationerna. Med minimal inverkan på lokalernas originalinteriörer skapar tilläggen, med sin nya utställningsform och färgpalett, följaktligen en redovisande atmosfär av ytterligare lager på lager – i tid och rum.
Lager på lager / Teater. Utställningsgestaltningens montersystem utgör ett nytt lager som samspelar med Kronobageriets historiska och skyddade interiör.
Utställningsform och metod
Nyckeln blev ett modulsystem med en rad fristående och utbytbara vitriner, eller snarare exponeringsenheter, i en serie fastställda storlekar, inte helt främmande föregångare som ex. Friedrich Kiesler´s tidiga idéer kring utställningsgestaltningar (se Internationale Ausstellung neuer Theatertechnik, Wien 1924). Varje monterenhets slutliga form bestämdes av en rad olika variabler, som utställningsobjektens totala volym och storlek, media, tekniska hjälpmedel samt interaktiva önskemål.
Nästa steg blev att kombinera flera av dessa moduler tillsammans – både liggande och stående montrar, vitriner, och paneler – till tematiska kluster eller stationer som placerades fristående i basutställningens fyra temaområden. En viktig poäng var att de utpräglat interaktiva stationerna skulle integreras löpande i ett flöde, så att besökaren skulle gå från en mer kunskapsbaserad föremålsstation till en mer lekfull och fysisk aktivitet, vidare till en kunskapsbaserad station och så vidare.
Material- och kulörval
Med en mångfald av valmöjligheter, både när det gäller storlek, placering och material tillåter detta modulsystem att bilda ett särskilt uttryck och en unik form åt varje enskild station i utställningen. Den tydliga konstruktionen och de redovisande monteringslösningarna med den återkommande metallprofilen i moduler och underreden, kan i förlängningen också tolkas som gestaltningens kännemärke och signum.
Modulsystemet / Dans. Ett öppet och flexibelt modulsystem med valfritt vridbara enheter. En smäcker metallprofil som bärande konstruktion och ett urval av olika sidostycken, bottenplattor och fronter som komplement skapar mångfald i material och uttryck.
När det gäller kulörvalet, var det viktigt att först och främst förankra formen i en återhållen och dämpad färgpalett, huvudsakligen i olika gråa nyanser. Därefter fick museets fyra olika ledmotiv egna accentfärger, som ytterligare ett lager adderat till de tidigare grå basfärgerna. Genom att använda olika accentfärger så leds besökaren intuitivt genom de fyra ledmotiven i utställningen; de varmgula och orange färgtonerna representerar dans, blått och turkost står för teater, ljus- och citrongult för musik och slutligen lila och purpurtoner för dockteater. Accentfärgerna återfinns främst i utställningens linneklädda montrar som bildar sceniska bakgrunder till de exponerade föremålen, men också i utställningens grafiska profil. Tillsammans skapar dessa moment en visuell vibration i varierande kulörer.
Detaljbild monter & färgpalett / Musik. De relativt små vitrinerna låter besökaren komma nära de exponerade objekten. Här Bellmans egen citrinchen mot ljusgul linnefond. Till sist kan man också notera att de enskilda montrarna är relativt små och flacka i förhållande till föremålen. Detta skapar en särskild närhet till föremålet, som inte känns sväva långt inne i en stor monter utan tvärtom kommer besökaren mycket nära.
Planlösning
Ljussättning / Musik. För att underlätta orienteringen i den dämpade belysningen vilar varje tematiskt monterkluster på lätt upplyfta plattformar med smala slitsar av ljus mot innergolv.
Värt att nämna i sammanhanget är att i den historiskt skyddade interiören har inga förändringar gjorts i den existerande planlösningen och därför har också besökare blivit hänvisade till att följa ett föreslaget stråk genom trapphus, korridorer och slutligen utställningsrummen.
Grafisk form, symboler, projektioner och rörliga bildspel leder publiken vidare mellan utställningens olika rum och väl inne i utställningsrummen tydliggör färgpaletten var i byggnaden man befinner sig.
Teamwork – grafisk form och scenografi
Grafisk form / Musik. Varje huvudtema har fått en egen grafisk mönsterbild, som använder sig av samma kulörskala som montersystemen och varje tema/monterkluster ackompanjeras av en huvudtext med mönsterbilden.
Grafisk form / Trapphus & passager. Mönsterbilderna projiceras också, ibland som rörliga filmer, i mellanrummen och i trapphusen runt om i huset.
När så en stor del av utställningens innehålls- och gestaltningsmässiga form artikulerats, anlitades under sommaren 2016 Sahara Widoff som utställningens scenograf, med uppgiften att ansvara för arrangemang av innehållet i vissa stationer och montrar i utställningen, i nära samverkan med formgivaren. Arbetet innefattade allt ifrån komposition av enskilda montrar till större arrangemang, som inredning av dräktmontern, Samplingsbaren, Ljudskogen och Kristina från Duvemåla. Widoffs och hennes medarbetare Alexandra Dentons scenografiska tillägg kom att kännetecknas av en enkelhet och renhet i uttrycken. Något som framhävde exponeringarna ytterligare och samspelade väl med utställningsformgivningen och de grafiska uttrycken.
Kuriosakabinettet. För att komma in i utställningen passerar besökaren genom en portal med ting som representerar alla scenkonstens konstarter. Sahara Widoff hade också ett konceptuellt helhetsansvar för de de två inledande rummen i utställningen. Det första rummet domineras av Ann Wåhlströms glasdroppar från föreställningen Different Train på Judiska Teatern. Widoff skapade tillsammans med Jonas Banker ett ljusspel i rummet som kompletterar de hängande dropparna. I det andra inledande rummet – Kuriosakabinettet – kreerade Widoff ett valv eller en portal om man så vill, helt i glas, utefter samma montersystem som i övriga utställningen. Widoff och Denton gjorde därefter ett helt eget urval av föremål från museets samlingar, som representerar ting från alla scenkonstens konstarter. Besökaren blir omsluten av glasmontern och de lustiga, vackra, konstiga föremålen vill skapa nyfikenhet och lust att ta sig vidare in i huset och se resten av utställningen.
Sammantaget kan man säga att, precis som den grafiska formen, blev den scenografi som tagits fram av Sahara Widoff och även andra konstnärliga avtryck, ytterligare lager av visuell information som adderats till utställningsarkitekturen.
Sammanfattning
Som utställningsformgivare har den röda tråden och viktigaste aspekten med utställningsgestaltningen varit att den tagits fram som en fond och en plattform som inte överskuggar men istället bär fram föremålen, bilderna, ljuden, texterna och de interaktiva elementen. Formen bör sammanföra och förtydliga dessa olika lager av upplevelser och visuella intryck och belysa deras olika egenarter.
Som utställningskurator har det varit centralt för konceptet att formen skulle orka bära en mycket föremålsrik utställning med många texter, utan att besökaren skulle digna under trycket att känna sig tvungen att se allt, läsa allt utan känner sig fri att söka sig fram på eget bevåg. Det var också viktigt att montersystemet inte skulle upplevas som alltför statiskt, något som lätt kan skapa en övermättnad hos besökaren. Genom detta flexibla montersystem, med sina olika sammansättningar, färger och materialval, har det bildats olika tempon och rytmer, som med jämna mellanrum bryts av de mer interaktiva stationerna. Summa summarum så upplevs inte utställningen, alla montrar till trots, som en ren monterutställning, utan som en levande och kunskapsrik och lustfylld resa, där en av de vanligaste kommentarerna från besökarna är – hit måste jag komma tillbaka, det var så mycket att göra och att se!
Projektledare: David Berner |
REPORTAGE
2017 |
||||
