HEM | ARKIV | ESSÄER | FORUM | KONTAKT | LITTERATUR | RECENSIONER | REPORTAGE | SYNPUNKTEN | VÄRLDEN
|
HEM | ARKIV | ESSÄER | FORUM | KONTAKT | LITTERATUR | RECENSIONER | REPORTAGE | SYNPUNKTEN | VÄRLDEN |
|
#2 APRIL 2017 | ||||
FLYGETS HISTORIA – AMERICAN STYLEMuseerna i USAs huvudstad Washington DC tar emot enorma mängder turister och skolklasser. Hur hanterar man flödet – och vilken historia väljer man att berätta? Matilda Bengtsson på Flygvapenmuseum i Linköping rapporterar från en praktik på Smithsonian National Air and Space Museum som har sju miljoner besökare årligen.
National Air and Space Museum ligger mitt i The National Mall. Foto: Eric Long, Smithsonian
Ett par veckor efter det amerikanska presidentvalet hösten 2016 landade jag i Washington DC. Jag var där för att jobbskugga kollegor på Exhibits Design Department vid Smithsonian National Air and Space Museum. Under två veckor deltog jag i deras dagliga arbete. För mig som utställningsproducent på Flygvapenmuseum var det en möjlighet att utveckla min yrkesexpertis genom att lära av andra som arbetar med liknande saker, men i en annan skala.
Museibyggnaden håller bokstavligen på att ramla sönder. Foto: Mark Avino, Smithsonian Institution
Förändringens tid var uppenbar på flera sätt, inte bara i Vita huset, utan även på museet. Museibyggnaden, som ligger mitt i maktens centrum i Washington, uppfördes på 1970-talet och är i stort behov av renovering. Huset är dessutom underdimensionerat för de sju miljoner besökare som varje år går igenom säkerhetskontrollerna vid entréerna. I samband med renoveringen ska museets alla utställningar och kontorsdelarna byggas om. Det är alltså ett gigantiskt projekt som pågår, det största sen öppnandet 1976. National Air and Space Museum är en del av Smithsonian Institution, som med sina totalt 19 museer, ett zoo och nio forskningscentra, tillsammans förfogar över 154 miljoner objekt och prover. NASM är det museum av dem alla som drar in mest pengar till stiftelsen och kan därför inte stänga utan måste hålla öppet som vanligt under omvandlingen.
Min tid på museet bestod främst av långa dagar med möten och workshops om de nio nya utställningsprojekt som just nu pågår parallellt. Sessioner om planritningar, föremålsmontering, tillgänglighet, grafisk form, multimedia, interaktivitet och utställningsmanus, gick i varandra. De har höga krav på tillgänglighet, speciellt för besökare med synnedsättningar, och för alla utställningar planerades taktila modeller för synskadade. Till sin hjälp har museet anlitat designbyrån Haley Sharpe Design, med kontor i Storbritannien, Sydafrika och Kanada. De har även psykologer som är experter på "way finding" och "way showing" involverade i projektet för att få besökarna att hitta rätt. Det verkar vara ett universellt problem för museer, oavsett storlek.
Personal från Haley Sharpe Design, influgna från England, presenterar planritningar.
Många av de utmaningar som de brottas med i utställningsproduktionerna är samma som jag möter i mitt dagliga arbete. Exempelvis den ständiga jämkningen mellan den grafiska formen och tillgängliga texter eller frågan om hur olika lärostilar ska tillfredsställas. Deras besökstryck på sju miljoner, att jämföra med de drygt 200 000 som besökte Flygvapenmuseum förra året, ställer däremot en hel del andra krav. Interaktiva installationer i utställningsmiljöer måste alltid vara tåliga för att inte gå sönder. På Air and Space fordras rigorösa krav på robusthet för att de ska överleva det stora antalet besökare och designbyråns idé att projicera på golvet avfärdades med argumentet att det inte skulle gå att se när det var högsäsong. Det fanns även delar i arbetskulturen som var annorlunda än i Sverige. Det tog några dagar innan jag förstod att jag nog tillhörde den skara som i vissa möten inte förväntades sätta mig vid mötesbordet, utan lite diskret placera mig på en stol längst med väggen tillsammans med de andra som var mindre viktiga. Hierarkierna inom organisationen var snart uppenbara. Samtidigt var alla kollegor jag mötte otroligt generösa med sin tid och gav mig verkligen en insyn i deras vardag och de utmaningar de stod inför.
Jag fick ta del av projektet i ett så tidigt stadium att det inte gick att göra en rättvis bild av innehållet, men den typ av kritiskt förhållningssätt till ämnesområdet som är vanligt på svenska museer såg jag inte så mycket av. En anledning kan vara att alla utställningar ska finansieras med externa medel och att det påverkar innehållet. Jag fick lova att inte säga hur mycket pengar de hade som mål att samla in, men det handlar om niosiffrigt belopp räknat i dollar. Även om de nio utställningsprojekt de arbetade med nu hade olika teman och varierande form, så påminde de om varandra i upplägg och format. Jag tyckte mig kunna känna igen deras stil, det var vad jag brukar kalla för smörgårdsbordsutställningar, sådana som erbjuder lite av varje inom ett ämne.
Till vänster: Utställningen med bröderna Wrights första fungerande motorflygplan är en av de som ska byggas om. Foto: Matilda Bengtsson
Den stora styrkan på NASM är enligt mig deras samlingar som innehåller en rad absolut unika föremål som rör rymd- och flyghistoria. Att för första gången stå framför The Wright Flyer från 1903, världens första fungerande motordrivna flygplan, var en speciell upplevelse. Eller att varje morgon på väg till kontoret passera Spirit of St. Louis, som Charles Lindbergh flög över Atlanten med, och kommandomodulen till Apollo 11, som tog Neil Armstrong, Buzz Aldrin och Michael Collins fram och tillbaka till månen.
Från flygplanet Enola Gay släpptes atombomben Little Boy över Hiroshima.
Förutom huvudbyggnaden i Washington så finns även i närheten Dulles flygplats The Udvar-Hazy Center som är en del av NASM. Där visas bombflygplanet Enola Gay som den 6 augusti 1945 fällde atombomben över Hiroshima. Intill planet fanns inte mer än en enkel informationsskylt. En förklaring till det är att de mer ser Hazy Center som ett utvecklat visningsmagasin än som en traditionell utställning. Som extern besökare blir det trots allt märkligt att visa ett så laddat föremål, som var del i dödandet av över 100 000 människor, utan att sätta det i en större kontext.
I mitt arbete har jag som mål att hela tiden hitta nya kreativa lösningar för det tredimensionella berättarmediet. Det kommer inte till mig i min ensamhet på kontoret. Mina bästa idéer är oftast en mix av olika fragment av saker jag sett tidigare och uppstår i dialog med andra. Något år efter nästa amerikanska presidentval ska den första delen av det förvandlade och upprustade museet stå klar. Då hoppas jag kunna åka tillbaka för att se vad det blev av alla planer som just nu mest finns på papper. Till dess kommer jag ta med mig mycket av det jag såg i USA till kommande utställningsprojekt här hemma i Sverige.
|
REPORTAGE
2017 |
|||
