HEM   |   ARKIV   |   ESSÄER   |   FORUM   |   KONTAKT   |   LITTERATUR   |   RECENSIONER   |   REPORTAGE   |   SYNPUNKTEN   |   VÄRLDEN

 

#2 APRIL 2017

KRISTALLER DOWN UNDER

I Atherton, Australien finns utställningen "The Crystal Caves", där fossiler, mineraler och kristaller från olika delar av världen presenteras i konstfärdigt byggda gångar och grottor. Upplevelsen är i fokus, skriver Anna Sternfeldt, som i hjälm med pannlampa hänfördes av utställningen och som avslutning fick knäcka en egen geod med kristaller inuti.

 

 

The Crystal Caves finns tack vare det holländska paret René och Nelleke Boissevain. Trötta på klimatet men även sugna på lite mer äventyr i livet drog de iväg till Australien 1963. René började jobba inom tobaksindustrin men arbetsvillkoren var hårda så när en arbetskamrat bad honom att följa med och gräva agater tvekade han inte. Det var så Renés passion för kristalliserade mineraler började och som under åren lett till att han rest runt i hela världen för att leta rariteter som han tagit med hem till Australien.

 

Vid entrén till utställningen får jag en hjälm med lyslampa och en guideskrift, och så börjar jag min vandring. Snabbt försvinner ljuden från museets butik och jag befinner mig i en helt annan värld. Taket är lågt i gången neråt så jag får böja mig en aning vilket stärker känslan av att vara i en riktig grotta. Hjälmens lyslampa är främst till för att lysa på informationsskyltarna som har målats i reflekterande färg.

 

Selenitkristaller från "The Cave of Swords" i Naica, Mexiko.

 

Attraktionerna i sig har egen belysning. Kanske är skyltarna inte så frekventa som en kunskapstörstande besökare skulle önska, men här ligger fokus på upplevelsen.

 

Ett av rummen är helt svart, fyllt med ultravioletta mineraler som formligen glöder i mörkret under UV-ljuset. Några barn skrattar åt att också deras kläder och tänder lyser. I hörnet av rummet finns en kupol och för att komma in i den måste jag krypa. Väl inne kan jag åter stå upp och beundra bakgrundsbelysta brasilianska agater.

 

Ghislaine, paret Boissevains yngsta dotter, som idag driver museet tillsammans med sin syster Cecilia, berättar att besökare ibland sätter sig här och mediterar för att det är så fridfullt.

 

Världens största ametistgeod? "Kejsarinnan av Uruguay" är 3,3 meter hög och väger 2,5 ton.

När jag kommer till något som kallas Kejsarinnans rum är det enda jag kan säga: Wow! Här finns en enorm ametistkristall kallad Kejsarinnan av Uruguay. Just den här är världens största ametistgeod, 3,27 meter hög och med en vikt på 2,5 ton. Vilken känsla att få röra vid detta naturens mästerverk. I ett hörn i samma rum rinner vatten i en fontän gjord av rosenkvarts, en rosa kiselsten som anses vara en av de vackraste naturliga ädelstenarna. Jag får veta att ett av de ställen man kan hitta rosenkvarts är i svenska Härjedalen. De som finns här kommer däremot från Brasilien.

 

En av attraktionerna kallas Fairy-tale, ett utrymme med seleniter som har skapats för att för att ge en illusion av is. Och nog gör rummet skäl för sitt namn, med sin speciella mystik, fast jag tycker nog att hela stället är som en enda stor saga. I Fairy-tale-rummet finns en stor selenit som man kan sitta på, så jag tar tillfället i akt till en stunds vila och reflektion.

 

Jag fortsätter till något som heter Grotto Grande som är det första rummet som byggdes 1987 och som funnits sedan Crystal Caves öppnades. Det är ett lite större utrymme som bland annat innehåller den första stenen som René hittade vid Agate Creek i norra Queensland 1963. Här finns också ett akvarium, där fiskar simmar in och ut mellan geoder och stora kristaller. 

 

Den sista, och minst sagt kreativa attraktionen, är en helt mörk kammare där jag inte ens kan se handen framför mig. Jag får en nästan svindlande känsla av att tappa all orientering. En rad sfärer flyter omkring som planeter i universum, en illusion som skapats av fluorescerande mineraler och när mina ögon har vant sig kan jag se mekaniken bakom.

 

När jag frågar Ghislaine hur kontakten ser ut med andra inom området visar det sig vara problematiskt.

 

Vanadinit från Mexico – ett sällsynt mineral.

 

– Av olika anledningar passar vi inte in i någon kategori av museum så vi är inte erkända av Australiens museer. Dessutom är René helt självlärd och har heller aldrig haft med den akademiska världen att göra.

 

Ghislaine tror dock att en stor del av besökarnas lockelse ligger i Renés personliga resa, för att besökare vill kunna knyta an till andra människor.

 

– Och så är Renés passion speciell, då den främst handlar om naturligt formade kristaller. Vårt museum erbjuder en aspekt av naturhistoria som annars vore försummad. Dessutom är det i vår teknologiska tidsålder viktigare än någonsin att vara i kontakt med naturen.

 

Efter min avslutade vandring gör jag som de flesta andra gör, knäcker en geod. Det är en magisk känsla att veta att kristallerna inuti formades för 44 miljoner år sedan. Jag blir lika hänförd som barnen före mig och en äldre dam, som med inspirerande förtjusning pratar med René som är på plats, på ett av sina nästan dagliga besök trots sina 80 år.

 

– Det är viktigt för mig att träffa besökare, att få veta att mitt arbete betyder något för andra, säger han. 

 

Text: Anna Sternfeldt
AS är frilansjournalist.
Foto: The Crystal Caves






 

VÄRLDEN

2017
Anna Sternfelt
Kristaller down under
Fredrik Söderling
I det heliga ciebaträdet – på mayamuseum i Mexico
Jonas Cullberg
Politiska bilder i instagramåldern
Jonas Cullberg
Revolution på museum

2016
Jonas Cullberg
Goda exempel på Manhattan
Pröva själv med pennan på plattan

Kenneth Hermele
Kolonial historia uten hjältegloria
Kenneth Hermele
Vardagsliv, ondska och hjältemod
Tove Alderin
Mellan svarta hål och frusna poler
Jonas Cullberg
Hyreskasern berättar om invandring
Gunilla Lundahl
Befriande om skuld och utopi
Gunilla Lundgren
Böcker på museet förändrar allt
Jonas Cullberg
Tropiska grönskande skyskrapor
Jonas Cullberg
We Call Them Vikings
Kenneth Hermele
Minnen ur mörkrets hjärta


Tidigare VÄRLDEN i ARKIV


  2018 stöder Kulturrådet UtställningsEstetiskt Forum  |  Tjänstgörande utgivare: Jan Ohlin  |  © UEForum 2005-2018