HEM   |   ARKIV   |   ESSÄER   |   FORUM   |   KONTAKT   |   LITTERATUR   |   RECENSIONER   |   REPORTAGE   |   SYNPUNKTEN   |   VÄRLDEN

 

#6 DECEMBER 2017

TOLKA ALDRIG KULTURARV UTAN HANDSKAR

En gång kulturarv, alltid kulturarv. Eller? Pia Cederholm fick sina föreställningar utmanade under ett samtal om föremål på gränsen till kulturarv, där etnologen Lotten Gustafsson Reinius och arkeologen Anna Karlström metodiskt benade upp begreppen.

 

I min förra synpunkt Vem får ärva kulturarvet?, skrev jag om det problematiska i begreppet kulturarv, efter ett uppfriskande seminarium på Nordiska museet. Den här gången har jag deltagit i ett lika spännande samtal om ”föremål på gränsen till kulturarv” på Institutionen för kultur och estetik vid Stockholms universitet. Detta var det tredje och sista mötet i en serie som under hösten anordnats med syftet att sprida det vetenskapliga samtalet utanför seminarierummet.

 

Diskussionen mellan Lotten Gustafsson Reinius och Anna Karlström (och med bidrag från de uppenbarligen mycket kunniga åhörarna) leddes av Anna Källén, docent i arkeologi och forskare inom kritiska kulturarvsstudier vid institutionen.

 

Lotten Gustafsson Reinius har tidigare varit chef på Etnografiska museet och är för tillfället Hallwylsk gästprofessor vid Stockholms universitet och Nordiska museet. Hennes etnologiska blick kompletterades av arkeologens perspektiv genom Anna Karlström, docent i arkeologi och forskare i kulturarvsstudier vid Uppsala universitet Campus Gotland.

 

Något avgörande sker då den enskildes bruksföremål omvandlas till kanoniserat kulturarv på museet, där objekt får beskådas av alla men vidröras bara av behandskade experters händer.

 

När Lotten Gustafsson Reinius målande beskrev hur föremål ”kulturarviseras” i en märkligt värdeladdad process kunde Anna Karlström förtydliga hur denna process är en akt av kategorisering som hänger samman med dels själva museets struktur, dels den struktur som styr insamlandet. Och omvänt, när Anna Karlström lyfte fram hur det utgrävda kulturarvet används för att bygga en nation och en nationell identitet kunde Lotten Gustafsson Reinius komplettera med fler aspekter. Även ett visst sätt att baka kakor kan bli kulturarv, förutsatt att det inte längre tillämpas utan håller på att falla i glömska och därmed behöver räddas till eftervärlden.

 

Det är först när vi genom moderniseringen förlorar kontakten med ett bruksföremål, en byggnad, en sedvänja, en hantverkstradition, en dans, utförandet av en rit som detta förlorade kan upphöjas till kulturarv, påpekade Lotten Gustafsson Reinius. Men det paradoxala är att kulturarv som en gång levt av och i sin tradering, det vill säga i en oavbruten förändring, nu hejdas i sitt förlopp. När något blir kulturarv stoppas tiden. Föremålet eller fenomenet fryses fast i ett ögonblick som inte rymmer hela dess historia.

 

En gång vapen med verklig funktion, nu transformerat till ofarligt kulturarv att beskådas av besökarna i Ornässtugan utanför Borlänge.

 

En insikt från samtalet blev att det vi möter i utställningsmontern inte självklart är ”det autentiska”, eller kanske snarare att autenticitet är ett begrepp med flera bottnar. Lotten Gustafsson Reinius har på senare tid ägnat sig åt hur föremålens status skiftar när de blir kulturarv respektive när de upphör att vara det. Hon har studerat denna ceremoni (eller övergångsrit) och dokumenterat hur status tilldelas i en rörelse som lyfter föremålet ur dess föregående kontext – ett sammanhang som är avslutat och där vägen tillbaka är stängd. Under en högtidlig, strikt reglerad ritual hanteras museiföremålen av experter med vita handskar, i närvaro av betydelsefulla personer, ofta herrar i kostym.

 

Ett tydligt exempel är när aboriginers kvarlevor återbördades från Etnografiska museet (där de i egenskap av museiföremål mest samlat damm på hyllorna) till sina efterlevande släktingar i Australien. Hundra år tidigare hade dessa förfäder begravts i träden, varifrån de rövades av en svensk expedition med rasbiologiska förtecken. Genom en process av kulturarvifiering avhumaniserades benen. De lyftes då ur tiden, den tid som annars skulle ha inneburit nedbrytning och försvinnande, för att bli objekt på ett västerländskt museum. Konservatorns uppgift är ju också att stoppa tidens framfart – och att sätta igång tiden igen när föremål avkulturarvifieras för att begravas som döda människor. Detta är en magisk akt, menar Lotten Gustafsson Reinius, där konservatorn med sina vita handskar är trollkarlen som stannar och startar tiden.

 

Fallet med de döda aboriginernas ben som får återgå till stoft och därmed kan sägas vara repatrierade till förgängligheten har klara likheter med ett annat uppmärksammat fall från just Etnografiska. Den nio meter höga totempålen som länge tillhört museet återbördades 2006 (efter ett regeringsbeslut redan 1994) till haislafolket i Kanada. (Läs mer i Wilhelm Östbergs artikel ”När Nefertiti lämnade Egypten”). Alltsammans föregicks av en utdragen, byråkratisk, politiskt laddad och högstämd ritual under vilken löften utväxlades om att totempålen skulle bevaras och exponeras för publik. Så blev det inte. I dag ligger den och förmultnar på en gravplats, i stadigt förfall tillbaka till den jord den en gång kommit ifrån.

 

Slänga eller spara stenarna i varphögen från Falu koppargruva? Den nya museilagen har flyttat ansvaret för gallringsbesluten från regeringen till institutionerna.

Kulturarvifiering innebär att något blir sakraliserat, institutionaliserat, fryst i tiden. Avkulturarvifiering blir då motsatsen: avsakralisering, repatriering och återgång till kretsloppet. För att bryta in i denna stela dikotomi föreslår Anna Karlström det mer demokratiska och inkluderande ordet ”kulturarva”. Det är ett verb som öppnar för allas rätt att umgås med det förflutna, inte bara i form av historiska artefakter utan också genom allt som går under benämningen immateriellt kulturarv. Genom att kulturarva gör vi oss själva till arvtagare, oavsett vem som bestämmer över institutionerna. Historiebruk är ett mer vedertaget begrepp för ungefär samma sak.

 

En gemensam nämnare för Lotten Gustafsson Reinius och Anna Karlström är Gotland. Lotten Gustafsson Reinius skrev sin doktorsavhandling om Medeltidsveckan i Visby, Den förtrollade zonen, läsvärd långt utanför etnologernas skrå. Deltagandet i evenemang som Medeltidsveckan kan förresten ses som ett utmärkt exempel på kulturarvande. Anna Karlström, verksam som forskare vid Campus Gotland, återgav proceduren kring en gotländsk grav som nyligen grävdes ut. Numera funderar arkeologer över konsekvenserna redan under utgrävningsskedet, så sedan man konstaterat vad som fanns under jord lades fynden tillbaka och täcktes över igen. Men innan dess hade man bäddat graven med sand och försiktigt lagt föremålen på plats inför den sista vilan. Och varför denna vördnad? Jo, för att hanteringen av kulturarvet kräver ceremonier också när slutdestinationen inte är en utställningsmonter.

 

Även Visby ringmur är ett mer komplicerat kulturarv än vi föreställer oss. Anna Karlström berättade om återuppbyggnaden efter raset för några år sedan. Det var inte alls självklart att reparera muren men när det väl gjordes (”för att hålla i 800 år till”) vann en skolklass tävlingen om att få mura in en tidskapsel med utvalda föremål som skulle få färdas in i framtiden. Kulturarvet utgörs i dag mindre av en medeltida försvarsanläggning och mer av ruinerna av den, ett fiktivt minne som stelnat i tiden och saknar förbindelse med den en gång livsviktiga praktiska funktionen.

 

En lyckad lagning av ringmuren har undanröjt rasrisken och hejdat förfallet.

 

Anna Karlström disputerade på en avhandling om kulturarvifiering i Laos. Hon har särskilt studerat hur bronstrummor i Sydostasien rör sig mellan olika sammanhang. Ena stunden brukas de i levande ceremonier, nästa stund återgår de till att vara ett nationellt betydelsefullt kulturarv. För den som använder trumman vid en begravning är det ointressant ifall trumman är 2 700 år gammal, 500 år eller nytillverkad. För västerländska arkeologer gör det däremot all skillnad i världen.

 

Det etnologiska och arkeologiska samtalet rörde sig denna kväll obehindrat mellan animistiska helgedomar i Sydostasien och bronsföremålen från Benin City i Nigeria, mellan den rekonstruerade medeltidsstaden Gdánsk och Parthenonfrisen från Akropolis, mellan kongolesiska missionärssamlingars hedniska objekt och fröbanken på Svalbard där överlevnaden för små, små frön är en parallell till den brännande frågan om hela klotets överlevnad. Vems arv och därmed ansvar är jorden, om inte vårt?

 

Överallt kan man hitta talande exempel på föremål som färdas fram och åter över gränsen till kulturarvsstatus under hårt regisserade kulturella omladdningsprocesser. Ja faktiskt, skrattade Lotten Gustafsson Reinius, är det en sådan omladdning som sker när ett vanligt barrträd hämtas ur skogen och blir upphöjd till julgran!

 

Text och foto: Pia Cederholm
PC är lärare, författare och medlem i UEForums redaktion.



om rövat kulturarv och repatriering:
Vem får ärva kulturarvet?
Från plundringståg till utställningskatalog
När Nefertiti lämnade Egypten





 

SYNPUNKTEN

2017
Pia Cederholm
Tolka aldrig kulturarv utan handskar
Pia Cederholm
Vem får ärva kulturarvet?
Pia Cederholm
Historiska föremål söker asyl
Eva Persson
En svensk museichef tiger
Eva Persson
Urarva inte museerna
Eva Persson, Ulla Arnell
Utställningen som fornminne


Tidigare SYNPUNKTER i ARKIV

  2017 stöder Kulturrådet UtställningsEstetiskt Forum | Ställföreträdande ansvarig utgivare: Jan Ohlin| © UEForum 2005-2017