HEM   |   ARKIV   |   ESSÄER   |   FORUM   |   KONTAKT   |   LITTERATUR   |   RECENSIONER   |   REPORTAGE   |   SYNPUNKTEN   |   VÄRLDEN

 

#4 SEPTEMBER 2017

HISTORISKA FÖREMÅL SÖKER ASYL

På Sigtuna museum visas ett urval mynt ur Sundvedaskatten. Precis som i alla utställningar är det bara en liten del vi får se, medan den stora majoriteten av föremål vilar trygga i magasinens mörker. Eller? Pia Cederholm uppmanar den som är intresserad av det förflutna att ta ett djupt andetag och fråga sig vart vårt kulturarv är på väg.

 

Sundvedaskatten är en samling med 482 silvermynt som hittades när det häromåret gjordes utgrävningar inför ett nytt bostadsområde nära Märsta. Ett av mynten är av centraleuropeiskt ursprung medan övriga 481 är orientaliska. Dessa metallstycken tillverkade mellan sent 400-tal och år 844 utgör obestridliga, fysiska vittnesbörd om den handel som bedrevs mellan det som då ännu inte var Sverige och det som i dag är Afghanistan, Syrien, Iran, Irak, Turkiet, Marocko och andra länder som vi numera kanske inte främst betraktar som lockande exotiska och åtråvärda handelskontakter. Städer som Teheran, Bagdad, Damaskus och Raqqa har förlorat sin tjuskraft. Men en gång präglades där de mynt som så småningom skulle hamna i svensk jord. Och pengarna behåller vi gärna, även om ättlingarna till deras första ägare inte ses med lika blida ögon.

 

 

På många håll i världen pågår plundringar av museisamlingar och förstörelse av historiska lämningar. Krig och kriminalitet berövar mänskligheten mycket av vårt kulturella arv, men även religiös och politisk fanatism gör sitt bästa för att retroaktivt lägga historien till rätta. I Charleston i den amerikanska delstaten South Carolina finns ett museum där de Trump-vänliga anställda viftar bort kritiken mot Sydstaternas rasistiska fastklamrande vid slaveriet, till förmån för utställningar som ger en grovt vinklad bild av inbördeskriget. Det är inte alltid segraren som skriver historia; det kan likaväl vara den som väljer ut föremålen och placerar in dem i utställningens tolkande kontext.

 

I en krönika i Svenska Dagbladet nyligen (9/8) skrev Ola Wong om den fartblinda, byråkratiska ekonomism som leder till att föremål som arkeologer grävt fram slutar som utgallrat skrot. ”Fynd från järnåldern går till metallåtervinningen” löd den bistra rubriken. Det är för dyrt att konservera alla mynt, amulettringar, vikter, vapen och små djurskulpturer som legat i jorden i tusen eller tvåtusen år. Museerna tar inte emot dem om de inte är konserverade. Man får heller inte sälja dem, ge bort dem eller gräva ner dem på nytt. Alltså smälts de ner och försvinner för gott.

 

 

Jamen, ska vi verkligen spara på allt bara för att det är gammalt? invänder kanske någon. Den nya museilagen ger också museerna friare händer att gallra i magasinen och göra sig av med föremål som de inte har plats för eller inte anser sig ha möjlighet att ta hand om. Och ingen annan får heller ta hand om dem. Det hade annars varit en utmärkt lösning, att låta privatpersoner vårda kulturarvet i väntan på att dessa föremål återigen blir efterfrågade för utställningar och forskningsprojekt. Den lösningen föreslog Edward Blom i en förtvivlad artikel i Fokus (25/8) apropå att han försökt rädda en bryggerihistorisk samling som han i god tro donerat till Stockholms stadsmuseum. Museet tog först emot samlingen, men saknade resurser för att ta hand om den och bestämde istället att föremålen skulle krossas, för att säkerställa att de inte olagligen såldes, stals eller skänktes bort.

 

Vad vet vi om kommande generationers behov av de kulturhistoriska föremål som nu förstörs? Ingenting, utöver att dessa artefakter kommer att vara oåterkalleligen försvunna den dag en museiutställning vill undersöka en ny tolkning, blottlägga ett nytt samband. Så som man kan göra just nu på Sigtuna museum där mynten härstammar från samma länder som våra flyktingar. Därför är jag helt enig med Edward Blom när han skriver så här: ”Det förekommer faktiskt att museer brinner ner, och saker skadas hela tiden även i institutionsmiljö. Det borde således ligga i allas intresse att fler exemplar av föremålen bevaras, även om det sker av privata samlare. Det enda rimliga vore att inget historiskt föremål skulle få förstöras. Auktioner borde regelbundet genomföras och pengarna förstärka institutionernas budget. Saker utan större värde skulle med fördel kunna säljas i museishopparna.”

 

Nog skulle vi svenskar kunna vårda varsin pilspets eller korkskruv ett tag? Adoptera ett ornamenterat bleck från bronsåldern? Inhysa en järnålderskniv? Bara så länge det behövs, tills vidare. För forskningens skull, och för framtiden då vi själva är borta.

 

Text: Pia Cederholm
PC är lärare, författare och medlem i UEForums redaktion.
Foto: Sigtuna museum


Läs Ola Wongs artikel i SvD.
Läs Edward Bloms artikel i Fokus.





 

SYNPUNKTEN

2017
Pia Cederholm
Historiska föremål söker asyl
Eva Persson
En svensk museichef tiger
Eva Persson
Urarva inte museerna
Eva Persson, Ulla Arnell
Utställningen som fornminne


Tidigare SYNPUNKTER i ARKIV

  2017 stöder Kulturrådet UtställningsEstetiskt Forum | Ställföreträdande ansvarig utgivare: Jan Ohlin| © UEForum 2005-2017