HEM   |   ARKIV   |   ESSÄER   |   FORUM   |   KONTAKT   |   LITTERATUR   |   RECENSIONER   |   REPORTAGE   |   SYNPUNKTEN   |   VÄRLDEN

 

#3 JUNI 2017

EN SVENSK MUSEICHEF TIGER

Efter den intensiva museidebatten i höstas kom den nya museilagen. Kan "armlängds avstånd" skapa frispråkiga debattörer inom kåren? Nu är det väldigt tyst, konstaterar Eva Persson. Vidare noteras att samtidigt som Biologiska museet i Stockholm hotas av stängning firar Åbo Biologiska museum 110 år med fest, fri entré och ny utställning.

 

I år när Finland fyller 100 år som självständig stat, firar Åbo Biologiska museum 110-årsdag med fritt inträde, festligheter och nyproducerad utställning om museets historia. Omslag: Åbo Biologiska museum, tryckår 1906.

Stora övergripande museidebatter (gärna vildsinta) är sällsynta i Sverige. I den långa väntan på regeringens kulturarvsproposition (klubbad av riksdagen 31 maj) har i riksmedierna rådande tendenser i museipolitiken belysts och kritiserats ur olika vinklar – från striden om normkritiken som enligt Ola Wong slagit ut gammal god historieforskning – till upprörda påminnelser om de skador som de föreslagna och redan påbörjade sammanslagningarna av både gamla och rätt nytillkomna museer innebär för föremålen, forskningen och personalen, samt hur olönsam flyttningskarusellen kan bli.

 

Det tråkiga – för att inte säga tragiska – med de flesta museidebatter är att de direkt berörda inte deltar i det offentliga samtalet. Var finns museicheferna, eller för den delen museernas utställningsproducenter och pedagoger, som ansvarar för museernas "ansikte utåt"? Är de utan idéer och visioner, ovana att delta i kritiska debatter, rädda för att stöta sig med sina kolleger eller för måna om att hålla sig väl med anslagsgivande myndigheter?

 

Jag hoppas att den nya museilagen som, enligt den ständigt lika entusiastiska kulturministern, i framtiden skall hålla klåfingriga politiker "på armlängds avstånd" från museerna också gör de museianställda till modiga och ilskna debattörer – även gentemot kulturdepartementet.

 

Att museicheferna, enskilt eller i grupp, inte sagt ett pip om skandalen med Biologiska museet i Stockholm – utan slagit sig till ro med pressmeddelandets vaga formulering att museet stänger för reparation 31 augusti och att det är "osäkert när museet eventuellt kan öppna igen" (min kursivering) – är också en lika stor skandal.

 

En humorgrupp i Stockholm tog sig an uppgiften att samla oppositionen. Den 4 juni ledde tre unga komiker en demonstration från Nybroplan till museet under parollen "Laga taket, tjära kåken". 200 hade anmält intresse att delta redan dagen innan manifestationen ägde rum. Med ett vinglas i handen tågade de till Djurgården där picknick vidtog nedanför museet. Många kom och vädret var fint! 

 

Konkreta råd vid demonstration för att rädda Biologiska museet. Foto: Lars Epstein

 

UEForum har sina speciella skäl att sörja stängningen av Biologiska museet, nämligen samarbetet med unga konstnärer som sedan flera år tillbaka använder den unika miljön för installationer och som mötesplats för idéer och samtal. "Vetenskapen och konsten", säger en av dessa konstnärer "öser kontinuerligt ur varandra för inspiration". Som vi ofta påtalar har museiutställningar i olika former, både den systematisk-typologiska och nationalromantikens populära stug- och rumsinteriörer, inspirerat några av samtidens främsta artister.

 

Vad vore de utan de vetenskapliga teorier och åskådningsmodeller som de återfinner i museerna: Ryssen Ilya Kabakov, afroamerikanen Fred Wilson, belgarna Marcel Broothaers och Guiaume Bijl, tysken Hans Haake, fransmannen Christian Boltanski?

 

Bland svenska konstnärer har jag sett fina installationer vars förebilder kan sökas i museernas utställningshistoria: Margareta Klingberg, Lenke Rothman och i Berlin bosatta Hanna Sjöberg. De använder historien för att – i olika syften – belysa vår egen tid.

 

1987 när Carin Ellberg och Katarina Lindgren Cavallin inredde ett modernt kök, satte på sig stora peruker och stökade runt med dammsugare i händerna och cigarett i mungipan, utmanade de konstnärligt en tradition som snart sagt alla kulturhistoriska museer bidragit till under 1900-talets senare hälft (från detaljrika rekonstruktioner av sågverksarbetarnas kök i Sundsvall och Gävle på 1950- och 60-tal till skogshuggarfamiljens skissartade köksmiljö i Östersund 1990). Ellbergs och Lindgren Cavallins performance i ett av Kulturhusets skyltfönster i Stockholm blev ett videokonstverk; Köket, som senare visades på många regionala museer runt landet.

 

Åbo Biologiska museum, exteriör. Åbo Biologiska museum tillkom genom en donation av en affärsman, tillika svensk vicekonsul i Åbo, och hans fru. På sin silverbröllopsresa besökte de det världsberömda Biologiska museet i Stockholm. Ett liknande borde storfurstedömet Finland ha, ansåg de, med Finlands vilda djur från söder till norr i en vacker träbyggnad i nationalromantisk stil – som i Stockholm. Ritad av den ansedde finlandssvenske arkitekten Alex Nyström.
Foto: Åbo museicentrals arkiv, fotograf okänd, ca 1910

 

Nu tycks jag ha kommit långt från ämnet, stängningen av Biologiska museet. Men jag vill – som vanligt – understryka att musei- och utställningshistorien (som i vårt land ännu inte formats till en samlad berättelse) handlar om skilda sätt att "bruka" historien, om spänningar mellan konst och det som kallas vetenskap och om oförutsägbara möten som kan väcka oss ur den nutidsfixerade samtiden.

 

Fjällandskap från Lappland. En diorama på Åbo Biologiska museum. Mästaren bakom konserveringen i Stockholm, Gustaf Kolthoff stoppade upp 127 djur i Åbo. Sonen Kjell byggde liksom i Stockholm passande naturmiljöer runt varje djurgrupp. Men Bruno Liljefors fick inte vara med! Hans förföriska landskapsmålningar drog uppmärksamheten från det viktigaste i dioramorna, nämligen hans uppstoppade djur, ansåg Gustaf Kolthoff och arbetade efter Biologiska museet i Stockholm aldrig mer med Liljefors.
Foto: Åbo museicentrals arkiv, fotograf okänd, ca 1910

 

I alla dessa avseenden är Biologiska museet med sin tillkomsthistoria (som jag skrev om i förra numret av UEForum) och sin nuvarande verksamhet ett exempel på något som vi inte har råd att förlora.

 

Text: Eva Persson
EP är f d utställningsproducent, lärare i utställningens teori och praktik vid Linköpings universitet.



I tidigare nummer av UEForum finns både kritik och hoppfull reflektion kring museilagen och Riksantikvarieämbetets nya roll som kulturarvets megamyndighet. Läs gärna:
Kommenterar till Museidialogen av V. Hejdelind, P. Steorn, C. Åhlvik
Utställningen som fornminne av Ulla Arnell, Eva Persson
Hög tid att älska museer av Britta Söderqvist, Clara Åhlvik





 

SYNPUNKTEN

2017
Eva Persson
En svensk museichef tiger
Eva Persson
Urarva inte museerna
Eva Persson, Ulla Arnell
Utställningen som fornminne

2016
Lars Bergwall
Museet där en ateist möter pytteliten Jesus Krist
Pia Cederholm
Utställningar att lita på
Eva Persson
Egensinne och experimentlust undanbedes
Fredrik Söderling
Nu är kulturarvet en het fråga
Fredrik Söderling
Det våras för nya museichefer
Pia Cederholm
Vår samlade utställningskunskap


Tidigare SYNPUNKTER i ARKIV

  2017 stöder Kulturrådet UtställningsEstetiskt Forum | Ställföreträdande ansvarig utgivare: Jan Ohlin| © UEForum 2005-2017