HEM   |   ARKIV   |   ESSÄER   |   FORUM   |   KONTAKT   |   LITTERATUR   |   RECENSIONER   |   REPORTAGE   |   SYNPUNKTEN   |   VÄRLDEN

 

#2 APRIL 2017

URARVA INTE MUSEERNA

"Urarva inte museerna på deras historia", skriver Eva Persson, och förklarar varför Biologiska museet var så nydanande när det kom. Den nya kulturarvspolitiken lanseras samtidigt som en rad museer ställs inför drastiska sammanslagningar.

 

Den ekologiska tanken bakom Biologiska museets dioramor kopierades, inte bara i Sverige, utan fick världsrykte när de inspirerade de stora naturhistoriska museerna i New York och Chicago.
Foto: Biologiska museet

 

Först av allt: Gå ut på nätet och googla på Biologiska museet Stockholm och finn hundratalet bilder från museets utställningar. Ni kommer att häpna över en kulturpolitik som låtit hål i taket och allmänt bristande underhåll försätta detta världsunika museiminne i sådant skick att det nu "stängs för oviss framtid".

 

I biologiska dioramor skapades en ny sorts utställningsestetik som ännu inte släppt sitt grepp i musei- och utställningsvärlden. Tvärtom inspirerar den i egenskap av en av mediets grundformer till ständig omgestaltning.

 

Biologiska museet nedanför Skansen tillkom 1893 som alternativ till och i polemik mot den utställningsform som då var allenarådande – typologin – och som alla akademiska zoologer (plus etnologer och arkeologer) var tillfreds med. Utställningarna i Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm, liksom i de naturvetenskapliga skolsamlingar som fanns i läroverken runt landet gestaltades efter samma systematiska tänkande. Fåglar, till exempel, ordnades i serier efter färgen på fjäderskruden under olika årstider och ställdes upp på långa hyllor mot neutral grund.

 

Lär känna ditt fosterland
När Sverige industrialiserades efter andra hälften av 1800-talet och jordbruket rationaliserades tvingades stora delar av befolkningen flytta från landsbygden till städerna. De förlorade kontakten med både den kultur och den natur som de var uppvuxna i. Några outsiders som var intresserade av museerna roll i denna omvandling av Sverige ifrågasatte deras roll som showroom för vetenskaplig forskning. De ville göra museerna både vackrare och begripligare för den växande stadsbefolkningen och gjorde snabbt succé med en folkligare utställningsestetik.

 

Artur Hazelius är den mest kände av dessa fosterländskt besjälade folkuppfostrare. Han började som gymnasielärare, tröttnade och försökte sig på att skriva läroböcker för barn och ungdom. Men hade för höga estetiska krav och samarbetet sprack. Han gjorde resor över hela Sverige för att samla in kläder, möbler och redskap som kunde ge en bild av det bondesamhälle som höll på att försvinna. När han1873 slog upp dörrarna för sin Skandinavisk-etnografiska samling satt allmogedräkterna på vaxfigurer. Dockorna var sammanförda i tablåer med en berättande omgivning av möbler, bonader, husgeråd i rekonstruerade bondstugor från olika delar av Sverige.

 

Hazelius hade till en början bara ett litet stöd från staten; fick tigga ihop pengar till de växande samlingarna från välbärgade privatpersoner. Ett par decennier senare var hans dioramor grunden för planeringen av Nordiska museet. Då uppfattades hans samlande av äldre föremål som "ett viktigt led i moderniseringen av landet genom att sörja för att denna kunde ske under socialt acceptabla former, utan hot från gatans parlament", som Sverker Sörlin drastiskt uttrycker det i minnesskriften Nordiska museet 125 år.

 

Biologiska museet ritades med inspiration från norska stavkyrkor. Foto: Wikimedia

 

Bakom Biologiska museets dioramor av djur i natur fanns en liknande fostrande tanke, om ett från norr till söder enat Sverige. Idégivaren, Gustaf Kolthoff, är mindre känd än Hazelius men lika betydelsefull för utställningsestetikens utveckling i Sverige. Han var sedan barnsben en ivrig jägare och lärde sig tidigt att konservera djuren han sköt. Det sägs att han var född med en ovanligt iakttagande blick och i kombination med ett "osvikligt minne" kunde han återge djuren "livslevande" – både i vila och rörelse. Han började försörja sig på att konservera fåglar och däggdjur åt gymnasieskolor med naturhistorisk undervisning. I början av 1870-talet (samtidigt som Hazelius öppnade sitt museum i några rum på Drottninggatan) skapade Kolthoff också sitt privata museum – i anslutning till sin bostad utanför Lysekil. I sin verkstad experimenterade han med att visa de uppstoppade djuren omgivna av den natur där de hade levt och livnärt sig. Det var biotoper där djur och natur möttes. Han lade därmed grunden för ett ekologiskt tänkande inom biologin.

 

Han fick beställning att göra en liknande utställning i Gustavianum i Uppsala och hans gode vän Bruno Liljefors utförde fondmålningar till dioramorna – gratis!

 

När också Stockholm visade intresse för den nya berättartekniken, grep en jaktkamrat till Kolthoff, grosshandlaren C F Liljevalch, in och sponsrade bygget. Det blev ett hus i fornnordisk stil ritat av den välkände arkitekten Agi Lindgren. Medan Nordiska museet sakta segade sig upp till ett tegelstenspalats i nyrenässans tvärs över vägen kunde Biologiska museet öppna en betydligt mindre men fantasirik träbyggnad, inspirerad av norska stavkyrkor.

 

Sveriges skiftande biotoper, gestaltade i skilda dioramor, underordnas en helhet tack vare Bruno Liljefors mästerligt utförda panoramalandskap, där de olika naturtyperna tillsynes omärkligt går över i varandra. Foto: Biologiska museet

 

Museet har två våningar, den översta mest spektakulär. Den visar "ett koncentrat av Skandinaviens däggdjur och fåglar”. Kolthoff hade konserverat djuren, sonen Kjell byggt upp deras närmiljö och Bruno Liljefors sammanfogade mästerligt – i en magnifik rundmålning – de olika landskapstyperna till ett stycke sammanhängande svensk natur.

 

Att skapa en "nationell naturupplevelse" motsvarade Nordiska museets strävan att sammanföra alla regionala kulturer, i en och samma jättelika byggnad. (Museet var från början planerat bli nästan dubbelt så stort.) Det skulle skapa bilden av en enad nation med ett gemensamt kulturarv. Men genom sin uppdelning i separata rum avskilda från varann blev helheten inte lika uppenbar som i Biologiska museets runda panorama.

 

När Gustaf Kolthoff konserverade djuren förenade han sin snabba iakttagelseförmåga och otroligt goda minne med en fin konstnärlig känsla. Foto: Biologiska museet

 

Paradoxalt nog visade det sig att just det helhetsintryck av en gemensam svensk natur som Liljefors frammanat i sin svepande fondmålning snart ifrågasattes av Kolthoff. Den drog intresset från detaljerna. De uppstoppade djuren pedagogiskt placerade i rätt biotop som far och son Kolthoff planerat och utfört gemensamt var dioramornas huvudbudskap, som inte fick distraheras av en förförisk bakgrundsmålning. Kolthoff slutade därför att anlita Liljefors. (Kampen om detaljen kontra helheten aktualiserades 100 år senare, då flera nybyggda länsmuseer lösgjorde originalföremål från de rekonstruerade miljöerna och visade dem åter separat på någon form av podium. Diskussionen om museernas lust till pedagogiska rekonstruktioner gentemot närstudier av vackra originalföremål pågår fortfarande och är vital för de kulturhistoriska museerna.)

 

Kulturministern gläds över att hon nu genom två nya utredningar kan sammanföra museerna och fornminnesvården i ett gemensamt politikområde som hon kallar för Kulturarvspolitik. Börja inte den sammanslagningen med att urarva museerna på deras egen historia.

 

Text: Eva Persson
EP är f d utställningsproducent, lärare i utställningens teori och praktik vid Linköpings universitet.






 

SYNPUNKTEN

2017
Eva Persson
Urarva inte museerna
Eva Persson, Ulla Arnell
Utställningen som fornminne

2016
Lars Bergwall
Museet där en ateist möter pytteliten Jesus Krist
Pia Cederholm
Utställningar att lita på
Eva Persson
Egensinne och experimentlust undanbedes
Fredrik Söderling
Nu är kulturarvet en het fråga
Fredrik Söderling
Det våras för nya museichefer
Pia Cederholm
Vår samlade utställningskunskap


Tidigare SYNPUNKTER i ARKIV

  2017 stöder Kulturrådet UtställningsEstetiskt Forum | Ställföreträdande ansvarig utgivare: Jan Ohlin| © UEForum 2005-2017