HEM   |   ARKIV   |   ESSÄER   |   FORUM   |   KONTAKT   |   LITTERATUR   |   RECENSIONER   |   REPORTAGE   |   SYNPUNKTEN   |   VÄRLDEN

 

POJKEN MED GULDPENNAN

I våras beslöt vi på UEForum att vårt årliga guldpris skulle gå till formgivaren Björn Ed. Men när priset skulle delas ut var det stört omöjligt att få tag i pristagaren. Än var han i Haparanda, än i Singapore, än på Ölands södra udde, ständigt på gång med nya utställningsprojekt. Men skam den som ger sig! Till sist fick Pia Cederholm en intervju med honom och det blev ett samtal om vägen in i yrket – och vägen ut.

 

Äntligen blev det en lucka i Björn Eds schema, så att UEForums chefredaktör kunde överräcka priset. Foto: Karl-Erik Ljung

 

Björn Ed är uppvuxen i ett hem präglat av folkbildning, konst och arkitektur och inte minst teaterscenens gestaltande av ”sanna känslor”. Pappa var chef för teaterkostymerna först vid stadsteatern i Malmö och sedan vid Operan i Stockholm. För Björn var den närbelägna teatern ett andra hem, med scenografer och verkstäder och tidens stora skådespelare som gjorde oförglömliga intryck. Mamma som prenumererade på Svensk form stod för smakfostran. Det var en inspirerande barndom, rik på sinnliga intryck, och Björn fick tidigt börja utforska sin kreativitet.
– Så länge jag minns har jag alltid hållit på och byggt och gjort modellteatrar och dockskåp till syrran och så vidare.

 

Ett annat självklart inslag var söndagsbesöket på museet, alltid med matsäck eftersom mamma var allergisk mot tobaksrök och därför nogsamt undvek kaféet. Björn hann se många utställningar innan han satte sin fot på ett fik. Bland det som väckte hans första tankar om hur man åstadkommer sinnliga utställningar minns han en riktig val i Malmö, utställd under en tältduk där atmosfären mättades både med autentiska dofter och valens väldighet; det uppspärrade gapet hölls upp av en pinne.

 

Från 11-årsåldern, när familjen flyttat till Stockholm, cyklade Björn på egen hand ut till museerna:
– Tekniska, Etnografiska, Nordiska, Sjöhistoriska, Armémuseum, Stadsmuseet … Jag var på alla! Det är en parallell till Tomas Tranströmer som skrivit om sin barndom (i Minnena ser mig) att han alltid var ensam på museet. Jag var också det som barn. Fortfarande är jag ofta ensam på museet. Nyligen var jag i Boston och gick på de tjusiga konstmuseerna alldeles själv. Museivärlden bjuder på få kioskvältare! Skrattet bubblar i Björn när han tänker på barndomens frihet och kreativitet, vetgirighet och nyfikenhet, hur det formade en inställning hos honom:
– Jag går i 5:an fortfarande!

 

I Stockholm fortsatte skolgången från 5:an och uppåt, med progressiv pedagogik, teori blandat med praktik i realskolan och så småningom frisinnade Whitlockska gymnasiet.
– Där fick man hålla på med teckning och bild och verkstadsslöjd så mycket man orkade. En väldigt rolig skoltid, sammanfattar Björn.

 

Betydelsefull för tonåringen Björn blev också en sommarkurs 1961 på den av Carl Malmsten nystartade Capellagården på Öland. Sedan gick han vidare till Konstfack. Där utbildade han sig till möbel- och inredningsarkitekt, det konstnärliga hantverk som har utgjort grunden för hans långa formgivarbana.
– Då var det så lyckligt att jag kom in på aftonskolan på Konstfack. Jag satt på dagarna på arkitektkontor och så träffades vi där på kvällarna, alla möjliga som satt och ritade på olika kontor. Jag tycker synd om många av de studenter som i dag går på Konstfack eller arkitekturutbildningar, som inte får någon praktik och därför inte kommer igång med yrket.

 

Sedan Björn slutade på Konstfack 1968 har han konsekvent ägnat sig åt utställningar.
– Jag kan kanske verka förvirrad eller vinglig och så här, men det har egentligen varit en spikrak linje. Jag har visserligen också provat på att göra scenografier men det var för att lära mig teaterns hantverk för att sedan göra utställningar.
– Är det nästan samma hantverk, utställningsform och teaterscenografi?
– Ja, det kan man säga. Skillnaden är att som scenograf jobbar man åt en regissör. Men när jag jobbar med utställningar är jag både regissör och scenograf.
– Och kanske också manusförfattare?
– Till och med det. Eller i alla fall redigerare.
– Det är väl också ett annat medium: teatern är något som händer vid ett visst tillfälle?
– Ja, publiken sitter där, en timme eller två. De kan inte gå någonstans. Medan på utställningar slinker man in och tittar lite. Det fordrar en särskild träning av publiken, man måste öva sig på att se utställningar, precis som man måste öva sig i att lyssna på musik eller gå på teatern.

 

Priset för Årets guldform består av ett konstverk av Agge Sahlberg föreställande ett anteckningsblock i guld. Det ska symbolisera Björn Eds livsverk av idéer om utställningsform.

Både vad gäller teateruppsättningar och utställningar handlar det enligt Björn om att överraska publiken men också om att fånga den.
– Väldigt mycket av det man ser på teve nu är trailers för att man ska se Bron eller något annat. En utställning är som en trailer till ett ämne. Den senaste utställningen jag gjort är ett exempel på det. Jag har gjort den med stor omsorg, försökt att göra den så vacker jag någonsin kunnat, just för att man ska se att det är något speciellt med detta. Här ligger hela min yrkeserfarenhet.

 

Hägna ut och hägna in heter Björns vandringsutställning om kartläggningen av gärdesgränserna på Stora alvaret, det odlingslandskap på södra Öland som av UNESCO utsetts till världsarv att vårda åt framtiden. För dessa stenmurar och betesgränser, som kan vara upp till 800 år gamla, har Björn skapat en stillsamt lysande trailer med kapacitet att fånga intresset hos den samtida utställningspubliken oavsett bakgrund och förkunskaper. Därför är utställningen komprimerad och med bara lite text, en ordfattig men sinnrik upplevelse av gränserna runt 87 byar i 14 öländska socknar.

 

Den mer praktiska skolningen in i yrket fick Björn på Riksutställningar dit han kom som frilans i början av 1970-talet. Men så tog Per Kåks tjänstledigt för ett uppdrag i Norge och Björn fick fast anställning bland kunniga kollegor som kom att betyda mycket.
– Då var jag den första som hade den här formgivarbakgrunden, resten av personalen var konstvetare och pedagoger och sociologer och så.
– Det känns som om klimatet på 70-talet var mer tillåtande, mer lekfullt?
– Ja, sådana tjänster finns inte längre. Nuförtiden när man ska köra igång ett nytt projekt som frilans har man så få tillfällen att lyckas och man måste prestera på topp hela tiden. På Riksutställningar kunde man misslyckas ganska många gånger. Och arbetsdisciplinen var en helt annan. Det fanns tid och pengar att lägga ner omsorg på produktionerna. I dagens läge hade sådana projekt varit omöjliga att genomföra. Nu är det de CAD-ritade presentationerna som gäller, där datorgrafiken gör att det blir perfekt direkt. Det är förödande för hantverket. Beställarna tycker att det räcker med säljande bilder och tjusiga visioner. Gör man det med handritade skisser och riktiga modeller så är det liksom inte färdigt, och det är en kvalitet i sig.

 

Kalufsen, den randiga tröjan och den outtröttliga experimentlustan är densamma i dag som på 1970-talet.
Foto: Riksutställningars arkiv

Själv håller Björn alltjämt fast vid handens lösa skissande och den skalenligt uppbyggda modellen, som han sedan fotograferar av. Han jobbar oavbrutet, med tålamod och glädje och den där evige femteklassarens självklara lust till skapandet.
– Jag är väldigt influerad av min farsa vad gäller arbetsstil. Han hade en taktik när han jobbade med scenografer som hade svårt att få ur sig grejer, en skiss eller så. Jag kommer ihåg när han sa till Carl Fredrik Reuterswärd, han gjorde ju scenografi, att du behöver inte göra några skisser. Och då blev Carl Fredrik jättenöjd och gjorde lite fantasibilder och utifrån det så spånade de. Min farsa startade alltid pang på med tyger eller modeller, och så var han hela tiden beredd att göra om. Det har jag gjort också, alltså man jobbar tills det blir bra. Man provar sig fram i stället för att vänta lite till på en bättre idé.
– Så du har aldrig någon ångest över att du inte ska komma på några nya idéer, att inspirationen ska utebli?
– Nej, det är bara att köra igång och så försöka tycka att just det här är det viktigaste jag gjort i mitt liv!

 

Björn Ed och hans anteckningsbok är oskiljaktiga.

Hemma hos Björn Ed står fem hyllmeter med anteckningsböcker, fyllda med hans snygga piktur och eleganta skisser. Anteckningsboken åker fram nu också och jag får kika i den när han bläddrar och visar.
– Så här har jag suttit och ritat ända sedan Konstfackstiden.

 

Det är flera år sedan Björn kunde ha gått i pension men han laddar alltjämt om sitt anteckningsblock och fortsätter skriva och skissa på nya utställningsidéer. Numera är han frilans, berättar han, och han arbetar med en rad olika projekt parallellt.
– Jag slutar inte jobbet utan det får väl tona bort eller tona ut, konstaterar han sorglöst.
– Tycker du att det håller på och tonar ut? frågar jag.
– Ja, givetvis. Det märker man ju, jag har ju haft min topp.
– Jaså? När var den?
– Ja … Han funderar en stund och skrattar till. I går!

 

Text och foto (där ej annat anges): Pia Cederholm
PC är UEForums chefredaktör.


Läs prismotiveringen för Årets guldform


 

REPORTAGE

2016
Wilhelm Östberg
Luft och ljus i Signes spår
Cecilia Jacobson
Förtjusande fult och forntida
Jeanette Wahl
Tidernas mat




2015
Cecilia Jacobsson
Skodon för miljoner
Pia Cederholm
Pojken med guldpennan
Cecilia Jacobsson
Synat i sömmarna
Anita Larsson Modin
Museum horizon till holländare
Cecilia Jacobsson
Porslinskryssning med nostalgitripp


Tidigare REPORTAGE i ARKIV

  2017 stöder Kulturrådet UtställningsEstetiskt Forum | Ansvarig utgivare: Pia Cederholm | © UEForum 2005-2017