HEM   |   ARKIV   |   ESSÄER   |   FORUM   |   KONTAKT   |   LITTERATUR   |   RECENSIONER   |   REPORTAGE   |   SYNPUNKTEN   |   VÄRLDEN

 

#1 FEBRUARI 2016

FÖRTJUSANDE FULT OCH FORNTIDA

Vad kan väl vara mer sällsamt än urgamla fossil och nästan lika gamla skräcködlor? Cecilia Jacobsson tog med sig väninnan Beata på den sortens museibesök som inte kan misslyckas.

 

Foto: Mikael Axelsson, Naturhistoriska riksmuseet

 

– Det här är väl ändå museernas museum? säger jag när Beata och jag närmar oss den magnifika uppfarten mot Naturhistoriska riksmuseet. Hon håller med. Museet är så stort att vi har tvingats dela upp besöket på två gånger. Förra gången var i höstas och då kostade det pengar, men nu är det gratis, tack för det.

 

Den uppstoppade hunden finns kvar i en monter i entrén. Jag minns den från min barndom och tycker att det är roligt att möta en gammal bekant. Kalven med två huvuden är också kvar. Men nu har vi annat på programmet.
– Dinosaurierna anfaller! tjoar Beata.
Det kunde handla om oss, men det är namnet på utställningen om de stora djuren under de där epokerna som man lärde sig i skolan men som man numera oftast stöter på i korsord: trias, jura och krita.

 

Naturhistoriska riksmuseet har med utställningen Fossil och evolution uppdaterat sina gamla skelett med nya forskningsrön och nya modeller.

 

Varje epok presenteras med en väderprognos som visas på tv-skärmar med Pär Holmgren som meteorolog. Det är intelligent och roligt gjort. Ganska dystert också, eftersom flera epoker slutar med katastrof. ”Vi varnar för ett meteornedslag på Yucatan-halvön”, säger Pär Holmgren allvarligt. Undra på det, 75 procent av alla varelser på jorden slogs ut.

 

Under perioden kambrium levde maskar, leddjur, svampdjur och tagghudingar som lämnat spår i form av fossiler.

Inför de vackra fossilerna faller vi i trans. Men det finns några riktiga skräcködlor också. Jag stannar fascinerad framför en Gerrothorax, ett stort groddjur med ett påfallande charmlöst yttre. Gälarna hänger i rosa slamsor utanpå den formlösa kroppen. Varelsen levde i grumligt vatten och fick sin föda genom att öppna käften som ett toalettlock, står det. Vad kan evolutionen ha menat med en sådan figur?

 

Tänderna på en Tyrannosaurus rex kunde bli uppemot 20 centimeter långa.

 

Beata har stannat vid en flygödla.

 

– Den här pippin borde gå till tandläkaren, säger hon. Han har 110 tätt packade tänder bakom huggtänderna.
Vi står stumma i kontemplation framför den enorma svanödlan som har 62 kotor i halsen. Och fyra simpaddlar därtill! En annan, mera tillgänglig sort, ser ut som om den har en pyjamas från Polarn och Pyret. I en monter ligger en grön ödla och sover. Det är en Psittacosaurus, och det rycker lite i ett framben när den drömmer – det ser rörande ut.

 

Jättelika Plateosaurus i sin trendigt randiga pyjamas var vegetarian.

 

Vi gillar verkligen det här museet, som balanserar så bra mellan gammalt och nytt, vetenskap och publikfrieri. Det är svårt att föreställa sig någon besökare som inte skulle hitta något som intresserar här. Ett övertygande tecken på museets folkliga förankring är förstås att det var med i julkalendern som handlade om Barna Hedenhös, en av de mest populära kalendrarna någonsin. Museet förekommer också i en ryslig nubbevisa som går ut på att ingen har det så bra som jag,
utom min bror som, så vitt jag vet,
vilar i sprit uppå riksmuseet.

 

Text: Cecilia Jacobsson
CJ är journalist och museientusiast.
Foto (där ej annat anges): Annica Roos, Naturhistoriska riksmuseet




 

REPORTAGE

2016
Wilhelm Östberg
Luft och ljus i Signes spår
Cecilia Jacobson
Förtjusande fult och forntida
Jeanette Wahl
Tidernas mat




2015
Cecilia Jacobsson
Skodon för miljoner
Pia Cederholm
Pojken med guldpennan
Cecilia Jacobsson
Synat i sömmarna
Anita Larsson Modin
Museum horizon till holländare
Cecilia Jacobsson
Porslinskryssning med nostalgitripp


Tidigare REPORTAGE i ARKIV

  2017 stöder Kulturrådet UtställningsEstetiskt Forum | Ansvarig utgivare: Pia Cederholm | © UEForum 2005-2017