HEM   |   ARKIV   |   ESSÄER   |   FORUM   |   KONTAKT   |   LITTERATUR   |   RECENSIONER   |   REPORTAGE   |   SYNPUNKTEN   |   VÄRLDEN

 

#3 AJUNI 2018

VARDAGSLYX I NYTT LJUS

Public Luxury
Arkitektur, design och kampen om det gemensamma
ArkDes, Stockholm 180601–190113

Huvudkurator: Kieran Long
Kurator: Daniel Golling
Utställningsproducent: Lena Landerberg
Utställningsform: Nilsson Rahm Arkitekter


På ArkDes funderar konstnärer och arkitekter över begreppet ”lyx” i museets nya utställning Public Luxury. Offentliga rum som privatiseras, lokalt engagemang och aktivism kring stadsbyggnadsfrågor är några av de ämnen som tas upp. Maria Backman har sett en välgjord och mångsidig utställning men saknade än mer fördjupning i texterna.

 

Luxury – överflöd, är väl knappast det första man i allmänhet associerar till när det gäller det offentliga rummet. Att kalla rösträtt eller reglerad hyressättning för lyx, vilket man gör i katalogtexten ger mig motstridiga signaler. Är det ironi? Ett politiskt statement? En provokation för att få oss besökare att tänka till? Decennier av organiserad kamp för att skapa dessa, som vi fortfarande ser som självklara, rättigheter som genom detta oklara ordval plötsligt blir helt relativiserade.

 

En person med invandrarbakgrund jag träffade sa: ”Ja det är ju sånt vi har fått höra hela uppväxten, vi blattar, att vi ska vara så jävla tacksamma för allt som finns i Sverige”.

 

Så – är det lyx, överflöd, eller resultat av politiskt arbete? Vare sig man instämmer i katalogtextens uttalanden eller inte så sätter tankarna igång …

 

Om man ser det skattefinansierade museet som en offentlig plats så är det förstås ganska självklart att göra en utställning om våra gemensamma offentliga rum just där. Museerna ger dock mindre utrymme för utspel och excentriskt beteende från allmänheten än vad gatans rum fortfarande gör – här får man finna sig i att det finns en programförklaring och någon som har satt agendan för vad som accepteras inom väggarna.

 

Utställningen Public Luxury vill vara en utställning om Sverige idag. De utställda projekten handlar om arkitektur och design i våra gemensamma rum – de offentliga rummen som kan sägas ägs av oss skattebetalare och medborgare. Flera av de utställda verken och projekten är inte genomförda i verkligheten utan skapade för denna utställning.

 

Våra allmänna platser utomhus minskar i takt med privatiseringen av gaturummet. En galleria är inte ett offentligt rum, det är ett rum där kommersen härskar. Här går det inte att sitta och häcka på en bänk utan att konsumera något. Fylltrattar och hemlösa har inte här att göra. Konstnärsgruppen MDGH har gjort en kartläggning av vem som äger de olika centrumanläggningar som finns i flertalet av de förorter som ligger längs Stockholms tunnelbanas olika linjer. Ett effektivt sätt att visa privatiseringens utbredning – tidigare ägdes många centrumanläggningar av kommuner och/eller kommunala bostadsbolag, nu har flera såväl svenska som utländska privata ägare.

 

De senaste åren har mycket kommit att handla om säkerhet, i terrorismens spår. Olika typer av väghinder sätts upp för att förhindra obehöriga att köra bil på gågatorna i centrum. Stor plats i utställningen får formgivarna Clara von Zweigbergk och Hilda Hellström med sina förslag till ”livräddande design”, sittmoduler respektive cykelställ som infartshinder. Det förra tungt och svårt att flytta på och samtidigt utformat ungefär som en enkel trappa eller en sektion av en läktare, det senare som ett stort organiskt format cykelställ - som kanske i praktiken också blir ett hinder för gående. Björn Dahlström har gjort ett infartshinder som kombinerar sittmöbel och planteringskärl, en konstruktion som kan rotera för att släppa fram tillåtna fordon. Här ser vi olika grader av fiffighet i designen och det estetiska uttrycket.

 

Förslag till objekt som kan fungera som infartshinder. Clara von Zweigbergk, Hilda Hellström och Björn Dahlström.

 

Göteborgskooperativet för Independent Living, GIL, har gjort en film om tillgänglighet, Sten is a Bully. I Göteborg är många av gatorna i centrum lagda med gatsten, vilket innebär att rullstolsburna inte har samma tillgänglighet till staden som gående. Det knöliga underlaget som är mysigt och fint för somliga blir ett hinder för andra.

 

Många av verken berättar om aktivism, medborgarperspektiv och enskilda initiativ. Människor går samman i grupper: för att rädda korvkiosken som hotas av nedläggning för att politikerna vill använda marken till mera lönsamma verksamheter, opinionsgruppen Karnas vänner i Hörby som protesterade mot ett planerat nybygge i ett friluftsområde, och i Stockholm när en stor grupp kändisar samlade sig för att protestera mot en om- och utbyggnad av ett fastighetskomplex vid Stureplan. Opinions- och aktivistgrupper finns inom skilda politiska läger, här har man tagit upp dem som verkar främst inom en folklig eller lättvänstertradition.

 

Inom bild- och formkonstområdet är frågan om det offentliga rummet sedan ett par decennier mycket aktuell. Den relationella estetiken har medverkat till att vidga begreppen, nu handlar det vanligen inte främst om att dekorera och om konsten som kosmetiska tillägg. Deltagarbaserad kultur är också något de projekt som görs med Statens Konstråd som finansiär bygger på. I Norrköping har en grupp nyanlända arkitekter och ingenjörer arbetat tillsammans för att skapa en paviljong för att möjliggöra kulturella aktiviteter i stadsdelen Hageby. I Jordbro strax söder om Stockholm har brittiska gruppen muf architecture / art arbetat tillsammans med lokala grupper och föreningar för att skapa ett nytt kulturhus. Och i Stockholm och Boden har den palestinska arkitekten Sandi Hilal skapat en mötesplats, för alla, i sitt eget vardagsrum. Ett rum med kuddar i en ring runt ett lågt bord där man kan mötas och samtala.

 

Längst in i lokalen finns en presentation av processen kring ouppförda minnesmonument över Utöyamassakern och attentatet mot Riksdagshuset i Oslo av konstnären Jonas Dahlberg. I en 28 minuter lång film berättar han om uppdraget och skissarbetet, mediereaktioner och politikernas undfallenhet inför en liten men högljudd grupp människor bosatta i närheten av det tänkta verket. Projektet lades ner efter att den lilla gruppen med nära kontakter till Fremskrittspartiet protesterat. Vi hör Dahlbergs egen röst långsamt och eftertänksamt tala utförligt och med värdighet och respekt för offren. Filmen visar skisser, ritningar, landskapet, kartor, namn på en nio meter bred projektionsyta. Det är en strålande gestaltning i sin egen rätt, ett konstverk som sträcker sig utöver det dokumenterande.

 

Minnesplatser över 22 juli-attentaten i Norge. Jonas Dahlbergs dokumentation av arbetet med minnesplatserna Memory Wound vid Utöya och minnesplatsen vid Regjeringskvartalet i Oslo.

 

Här finns också några, inte så förutsägbara, projekt. Ett är Zlatans hus, den jättevilla som fotbollsspelaren köpte för ett tiotal år sen. Trots att han nu flyttat därifrån har villan blivit en turistattraktion. Ett annat är Historielektioner för Gamers – dataspelet Battlefield som ett socialt rum där främst unga människor vistas. När det gäller dataspelen och Internet har jag dock invändningar, även om de används för sociala interaktioner är de till betydande delar ekonomiskt villkorade och endast skenbart öppna.

 

Jag tänker att det offentliga rummet är också hundens, den som pinkar revir mot en husvägg. Och hundens tvåbente omhändertagare som antingen tar upp, eller inte, kottarna som den fyrbente vännen lämnar efter sig. Eller den som säljer sexuella tjänster längs gatorna på nätterna eller alla solbadare och picknickätare som lämnar drivor av skräp efter sig i parkerna, graffittin och gråsparvarna som tigger mat. Utställningen har valt bort många aspekter av det offentliga rummet för att fokusera på några av de frågor som är politiskt och opinionsmässigt gångbara just nu, i samband med att vi har ett val i höst: terrorism, migration, integration, kriminalitet och bostadspolitik.

 

Presentationen är sober och snygg och tydlig. Det finns hörlurar med ljud till några verk. Allt funkar utmärkt. En grå färg som grund håller ihop helheten, även om det är lite trångt mellan de olika stationerna. Det jag saknar är mera textmaterial och fördjupning av de bakomliggande idéerna – här finns endast ett ganska anspråkslöst häfte med korta presentationer av verken och upphovspersonerna, samma texter som finns vid sidan av varje verk i utställningen. I den katalogtext som finns serveras utställningen ungefär som ett smörgåsbord där du kan gå runt och ta in det du är mest intresserad av. De stora linjerna och de övergripande politiska planerna har kocken i bästa fall skrivit ner på menyn som vi ändå inte riktigt får ta del av.

 

Text: Maria Backman
MB är konstnär och konstskribent.
Foto: Matti Östling, ArkDes




 

RECENSIONER

2018
Tensta konsthall, Stockholm
Den futuristiska orten – kulturarv i nya perspektiv
Moderna Museet, Stockholm
Concrete Matters
Art Lab Gnesta
Sjølingstad, Haghed, Blanca, Gnesta
Naturhistorisk museum, Oslo
Livets tre
Nordiska museet, Stockholm
Mitt 50-tal. Kvinna. Mode. Vardag.
Strindbergsmuseet, Stockholm
Två utställningar
Sjöhistoriska museet, Stockholm
Jag räddar liv
Vikingaliv, Stockholm
Vikingaliv
Konstakademin/Stockholm Furniture and Light Fair
Två utställningar

2017
Arbetets museum, Norrköping
Blir du omställningsbar lille vän?
Sjöfartsmuseet Akvariet, Göteborg
Min flykt över haven
ArkDes, Stockholm
Möbelmästare i flera generationer
Tidö Collection of Toys & Comics, Stockholm
Skattkammare för flera generationer
Arkeoteket Historiska museet, Stockholm
Grävandets magi
Norrköpings stadsmuseum
Med Lapp om halsen
Örebro OpenART
Berörd i Örebro


Tidigare RECENSIONER i ARKIV

UEForum vill gärna ha pressmaterial
om nya utställningar. Skicka e-post till
bevakning@ueforum.se

  2018 stöder Kulturrådet UtställningsEstetiskt Forum  |  Tjänstgörande utgivare: Jan Ohlin  |  © UEForum 2005-2018