HEM | ARKIV | ESSÄER | FORUM | KONTAKT | LITTERATUR | RECENSIONER | REPORTAGE | SYNPUNKTEN | VÄRLDEN
|
HEM | ARKIV | ESSÄER | FORUM | KONTAKT | LITTERATUR | RECENSIONER | REPORTAGE | SYNPUNKTEN | VÄRLDEN |
|
#1 FEBRUARI 2018 | ||||
BRALLISAR BERÄTTAR
Mitt 50-tal. Kvinna. Mode. Vardag. Damernas mode på 50-talet var inte lika lätt och ledigt som det skulle se ut. Det till synes enkla var åtsnört och väl regisserat när timglasfigur ersatte ett tidigare rakt stilideal. Ewa Wadell har besökt Nordiska museet och funderar över hur det var att leva i 50-talets mode.
Utställningen Mitt 50-tal. Kvinna. Mode. Vardag. på Nordiska museet lyfter fram decenniet ifråga ur kvinnornas perspektiv. Kläder, accessoarer och berättelser ger inblick i en tid som andades framtidstro och förhoppningar efter andra världskriget. Utställningen är liten och intim, placerad i en lång, smal korridor och det passar temat väl. Det är som att stiga in i en snäv garderob eller gågata kantad av modebutikers lockande skyltfönster.
Det är vackert men också klaustrofobiskt. Lika fashionabelt åtsnört ter sig den kvinnliga estetiken under 1950-talet med sina vippiga eller snäva kjolar, hårt korsetterade midja och utbuktande byst. Den av modeskaparen Coco Chanel befriade kvinnokroppen med löst sittande kläder utan markerad midja ersattes nu av Christian Diors timglasformade silhuett och dominerade mer eller mindre alla kvinnors garderob. Den under krigstiden ofta yrkesarbetande kvinnan skulle nu tillbaka till hemmet, tänka på sitt yttre, vårda sig själv liksom hemmet samt passa upp på man och barn. Traditionen med haute couture var fortfarande stark hos de välbärgade, och de flesta kvinnor kunde sy sina egna kläder. Men konfektionssytt vann allt mer mark och det skapades även en speciell marknad för tonåringen – ett begrepp som följer med de amerikanska vindar som vid den tiden blåser över västvärlden. Nylonet blir lättillgängligt och populärt som material, och strikt uppklätt syns sida vid sida med ett mer avklätt, sportigt mode.
Montrarna kan liknas vid såväl ett skyltfönster längs en affärsgata som en walk-in closet.
I utställningen varvas kläder och accessoarer med fotografier och filmsnuttar. Personliga berättelser finns att läsa intill fakta om tingen, något som ger en intim och levande inblick i epoken. Trots att det är ett myller av intryck, där tidningsurklipp och fotografier tapetserats på väggarna för att illustrera tidens ökade välstånd, konsumtion och populärkultur, är allt snyggt och prydligt presenterat. Högt uppe visar en videoprojektion modefotografier från tiden och besökaren får titta upp mot den tidens ouppnåeliga ideal.
Smal midja, snäv eller vid kjol, smink och lagt hår var idealet för kvinnor på 1950-talet. Här har hon dessutom fått en passande gloria. Oberoende av de nya valmöjligheter som kom med den ökade industrialismen vittnar plaggen om kvinnans lott, att vara fången i en vacker bur av enkla, rena men hårt åtsmitande, slanka former. Till det en sunt brunbränd hy och ett fåtal smycken. Samtidigt som 1950-talet lätt framstår som cocktailpartyts höjdpunkt, något som återspeglades i allt från städrocken med sitt bälte i midjan, till den damiga dräkten, den lilla svarta och uniformen, fanns där också tjocka islandströjor, parkas och pepitarutiga skjortor, även om dessa främst verkar ha tillhört tonåringarnas garderob.
Epokens dammode var kluvet. Långärmat och propert samsades sida vid sida med bara ärmar. Ungdomar, eller tonåringar som de nu kallades, kunde dessutom klä sig i plagg som överskred könsnormerna. Androgyn stil blev på modet där unga kvinnors kläder alltmer liknade männens.
Utställningen representerar främst den mer välbärgade storstadskvinnan, trots att majoriteten av kvinnorna måste ha bott på landet och i småstäder, med begränsad budget. Många av kläderna är inhandlade från NK eller uppsydda på ateljé, sparade och vördade – något som framkommer i flera intervjuer som finns i utställningen – av sina ägarinnor. Naturligtvis krävs en viss reducering av verkligheten när en hel epok ska representeras, det skulle inte fungera att få med allt. Det väcker dock frågor kring de plagg som slets ut och slängdes, som ansågs som skräp eller vardagsplagg. Hur såg de ut? Och vad menades egentligen med sömnadsskolor för lantflickor, som Nordiska museet väljer att nämna i förbifarten utan att förklara?
Utställningen är vacker och intressant, den andas lyxigt 1950-tal med löften om modernisering och välstånd. Allt ska vara snyggt, prydligt och välskött, utifrån och in, det ska behaga mannen och allt sker i hemmet. Hushållspraktika finns att tillgå i hur en god husmoder ska vara. Mitt 50-tal återspeglar det idealet väl. Om än aningen ensidigt. Om det är något utställningen kunde ha dykt ner lite djupare i så är det just hur den här snäva estetiken påverkade kvinnan. Visserligen påtalas det att kvinnor nu fick specialanpassade uniformer till yrken de tidigare utestängts från, såsom prästämbetet. Det var naturligtvis en demonstration av kvinnans nya möjligheter. Men samtidigt är det svårt att inte se de hårt korsetterade kropparna som någonting annat än ett maktutövande. Det måste ha varit svårt att passa in i rollen som yppig, välvårdad kvinna samtidigt som ett hushåll skulle tas om hand.
Epoken presenteras i stort som en tid av nya landvinningar och vackert förpackad tillvaro för kvinnan där livets svårigheter och egentliga vardag saknas, bortsett från ett par korta vittnesmål kring onödiga tyglager och kalla vinterdagar i för tunna plagg. I slutet av utställningens gågata kommer en annan bild av 50-talskvinnans verklighet fram. I tre videosekvenser på cirka fem minuter vardera ger inredaren, bloggaren och vintageälskaren Elsa Billgren, modedesignern och stylisten Marina Kereklidou samt Kristina Sandberg, författare och psykolog sina tankar om epoken. Där framkommer även en annan bild av 50-talskvinnans verklighet. Handtvätt som kunde ta flera dagar, det dolda, men tunga arbetet i hemmet, utelämnandet till mannen som höll i pengarna, behagfullheten och kraven på sedlighet. Det som lätt skulle ha kunnat bli en romantiserad, nostalgisk idé om 1950-talet får här en något mer kritisk synvinkel som saknas i de kvinnoröster som återfinns i resten av utställningen.
Tre samtida röster om kvinnans 50-tal avslutar utställningen och inspirerar besökaren att själv bidra med sina tankar om årtiondet. Foto: Peter Segermark
Det hade varit spännande att få ta del av hur det var att röra sig i timglasformen, särskilt om kroppen dessutom svepts in i lager på lager av tät polyester och kanske med någon slags vippställning under kjolen. Det närmsta man kommer är en kvinnas tankar om alla lager underkläder; onödigt många, men alla hade ju så …! Trots allt finns det fortfarande kvinnor kvar som kan berätta om detta.
Utställningen är liten och intim, men rymmer ändå ett helt, om så främst den välbärgade kvinnans, universum. Det är ovanligt att få läsa personliga berättelser i historiska utställningar – framför allt från kvinnor – om så vardagliga ting som kläder. Utställningen hade gärna fått ta större plats, fått in fler perspektiv från olika samhällsklasser och dykt ner i frågor kring hur det estetiska idealet faktiskt påverkade kvinnan. Hur praktiskt var det att som kvinna vippa runt med en stor bylsig kjol, åtsnörpt i midjan och med heltäckande lager av underkläder som snörde åt och putade ut? Eller den snäva pennkjolen? Många lager av nylon och polyester måste ha varit både instängt och svettigt, men också kallt på vintern.
Den nya populärkulturens bombardemang av reklambudskap i form av text och bild verkar ha exploderat under 1950-talet; allt skulle vara rent, glansigt, åtsmitande och städat. Hela tiden. Hur levde man upp till ett sådant ideal?
|
RECENSIONER
2018 UEForum vill gärna ha pressmaterial |
|||
