HEM | ARKIV | ESSÄER | FORUM | KONTAKT | LITTERATUR | RECENSIONER | REPORTAGE | SYNPUNKTEN | VÄRLDEN
|
HEM | ARKIV | ESSÄER | FORUM | KONTAKT | LITTERATUR | RECENSIONER | REPORTAGE | SYNPUNKTEN | VÄRLDEN |
|
#6 DECEMBER 2017 | ||||
SKYLTEN I FOKUS
Exhibit Labels: An Interpretive Approach Hur ska en bra verkstext se ut? Boken Exhibit Labels öppnar till ny förståelse av kortfattad och effektiv kommunikation. En ypperlig handbok i konsten att skriva texter som hjälper besökare att se, fundera och lära om museiföremålen, menar Veronica Hejdelind och rekommenderar boken till alla museer.
När jag började arbeta som museipedagog på Nationalmuseum i mitten av 1990-talet fanns det i princip inga verkstexter som beskrev eller förklarade vad konstverken i de permanenta samlingarna föreställde. Etiketten invid verken innehöll endast namn och levnadsår på konstnären, titel, materialet den var gjord av (vanligast förekommande på den raden var bokstäverna o.p.d vilket jag kan avslöja står för ”olja på duk”, något jag misstänker gick många förbi) och det för besökarna kryptiska inventarienumret. Det fanns heller inga vägledande texter som förklarade det övergripande temat i ett galleri. Den enda ledtråd Nationalmuseums intendenter gav besökarna på den tiden var att sätta epokens namn på glasdörren i frostade vinylbokstäver: Barocken, Franskt 1700-tal etc. Idag känns sådan informationsasketism på ett museum otänkbar även för Nationalmuseum, vilket tydliggjordes när de nyligen anställde en person vars främsta arbetsuppgift är att skriva verkstexter till samlingarna – på heltid. Den personen kan, liksom alla andra som har jobbar med textproduktion på museer, ha stor nytta av Beverly Serrells bok Exhibit Labels.
Boken är uppdelad i fyra avsnitt: att arbeta med ett övergripande narrativ; vem skriver man för (om besökarna); besökarnas upplevelse (hur skriver man så att man blir läst och förstådd) och ett kapitel med praktiska tips från hur man organiserar själva arbetsprocessen, till typografi, produktion och tryck till utvärdering och fortsatt arbete. Exhibit Labels är enligt mig en ypperlig handbok i konsten att skriva texter som hjälper besökare att se, fundera och lära om museiföremålen. Att skriva en informativ, tydlig text som väcker läsarens intresse och samtidigt svarar på en mängd frågor som föremålet i fråga kan tänkas generera är som bekant lättare sagt än gjort. Serrells bok tar upp komplexiteten, valmöjligheterna och de vanligaste misstagen. Handfasta tips och råd backas upp av forskning när det finns att tillgå och av välgrundade argument när det krävs. Vissa avsnitt kan för en museiprofessionell känns övertydliga och lite väl skolboksaktiga. Men jag vill ändå hävda att boken ger något även till de mest erfarna. Här finns flera bra exempel att diskutera i en arbetsgrupp och förslag på arbetssätt värda att testa. Serrells egen tes, att alla texter i en utställning ska bidra till att ge perspektiv, fakta och förklaringar till den övergripande berättelsen – att det ska finnas en röd tråd genom texterna - är ett effektfullt rättesnöre som skulle förenkla mångas arbete och förstärka besökarnas upplevelse.
Praktiska handböcker i museiarbete är generellt inga kioskvältare. Serrells bok är inte undantagen. Det är ingen vacker publikation. Urvalet av bilder och kvaliteten i trycket lämnar en del att önska liksom den grafiska formen. Trots detta anser jag att varje svenskt museum bör inskaffa åtminstone ett par exemplar som referens och diskussionsunderlag i utställningsarbetet. Bara för att vi nu har texter i utställningarna som hjälper besökarna att lära, se och förstå mer om föremålen betyder det inte att det finns förbättringspotential på området. Många verkstexter är, enligt min erfarenhet, fortfarande illa anpassade till formatet, dåligt placerade, undermåligt belysta och svenska museer lägger generellt sätt lite resurser på besöksundersökningar och utvärderingar av sina texter. Serrells bok är en billig hjälp på traven. Ta den!
|
LITTERATUR
2017 |
|||
