HEM   |   ARKIV   |   ESSÄER   |   FORUM   |   KONTAKT   |   LITTERATUR   |   RECENSIONER   |   REPORTAGE   |   SYNPUNKTEN   |   VÄRLDEN

 

#5 OKTOBER 2017

NYFIKENHETENS LOV

The Return of Curiosity
What Museums are Good for in the 21th Century. Nicholas Thomas
Reaction Books: London/Glasgow
ISBN: 978 78023 656 8


Vad gör ett museum angeläget? Bäst blir det när nyfikna sakletare trivs och tingen ställs mot varandra, menar Nicholas Thomas, professor och museichef i en ny bok. Ledigt skrivet och underhållande, om än inte med den tyngsta analysen, tycker Kerstin Smeds.

 

På pärmens baksida citeras en person som säger att Thomas ingenting mindre gör än redefinierar museiinstitutionen som en vital aktör i upprätthållandet av det civila samhället i det 21 århundradet. Och att författaren har ”written a highly intelligent and intellectually wideranging analysis to why museums matter ...”

 

Författaren till denna bok, Nicholas Thomas, är professor i antropologi och chef för Museum of Archaeology and Anthropolgy vid universitetet i Cambridge, och har också stor erfarenhet av att skapa utställningar. När jag läser igenom första kapitlet, The Ascendancy of the Museum, funderar jag på om mitt förströdda intresse och en och annan gäspning beror på att det hela känns så väldigt elementärt och som ”gammal skåpmat”, vilket möjligen kan bero på att författaren är antropolog, inte museolog? Och att han inte riktigt hållit sig à jour med den senaste forskningen i branschen – en misstanke som föds redan när han på sidan 31 refererar till två ”must-read”-antologier som kom ut 1991 respektive 1992. En hel del annan referenslitteratur är också en smula föråldrad.

 

Författarens utgångspunkt är att museets image (gammalt och dammigt) inte håller jämna steg med museets dynamiska utveckling, och att vi, som skriver om museer, inte tycks fråga oss vad det är som drar folk till museet idag. Jag vet inte om jag riktigt kan hålla med om det. För nog skulle jag tycka att museernas image har förändrats och uppdaterats radikalt de senaste 20 åren – även om det finns många ”gamla och dammiga” kvar. Och nog forskas det i museer som aldrig förr – även kring återgången till föremålen och samlingarna, ”the return of the collection”.

 

Med sin fråga, vad det är som drar folk till museerna, tar Thomas avstamp för bokens huvudambition: att slå ett slag just för museernas samlingar, för föremålen själva, som outsinliga resurser för kreativ association, nyfiken undersökning och skapande. Museerna bör lyfta fram sina samlingar, inte bara tingen som representationer av det ena eller det andra i utställningar, utan också tingen själva, och deras intill liggande övriga ting; fråga varför de är där tillsammans och just på detta sätt, hur de kommit dit, hur samlingen skapats i tiden, och varför. För vi vet ju att sammansättningen av många museers samlingar kan vara minst sagt konstig (inte minst i kulturhistoriska museer). Just på den sistnämnda punkten kan jag ge Thomas rätt – det har inte väldigt mycket forskats i själva motiven för att skapa samlingar. Vilka har bevekelsegrunderna och drivkrafterna varit – och är – och varför har en anhopning av just dessa föremål lagrats här, tillsammans?! Man kan bara instämma i hans tes

en samling egentligen består av relationer; mellan tingen, men också mellan tingen och text, tingen och rummet, tinget och besökare, osv. Men hans konstaterande, att samtliga föremål i en samling kan ha, och har, helt olika betydelser för olika grupper som studerar eller hanterar dem, liksom de också haft i ”verkliga livet”, är knappast någon ny insikt. Det är inte heller det faktum, som han påtalar, att besökare i museer och samlingar alla har sina egna utgångspunkter och intressen och därigenom skapar sin egen ”mentala samling”, helt oavsett vad curatorerna avsett eller önskat förmedla. Detta faktum ligger ju bakom den sedan länge pågående trenden att öppna upp magasinen för besökare, att öka tillgängligheten till samlingarna online, eller att låta besökare med hjälp av lite teknologi gå runt i museet och konkret skapa sin egen samling i form av en privat katalog dit de själva valt objekten.

 

Thomas menar att tingen också blir ett slags aktörer i det de ”hjälper” besökare att skapa något eget och nytt , då de till exempel tar bilder med sina mobiler och delar dem på sociala medier. Föremålen är inte bara bevarade eller använda som resurser för historieberättande, utan finns också till som en möjlighet eller ”förväntning” (att göra något med).

 

Thomas andra huvudspår, som följer på det första, är att definiera museet som ”metod”. Det här hör till hans roligare tankar. ”Metod” utgörs av olika teknologier / tekniker / praktiker inom museet för att skapa ”nya ting”. Museet har alltså en eller flera metoder för sin aktivitet. Den övergripande Metoden är, kunde man säga, lika med aktiviteten att (få) veta, och dit hör ”moments of discovery, captioning and juxtaposition” (s. 101). Men dit hör också alla andra sätt att få reda på någonting (om och kring föremålen), och att erbjuda det man vet som resurs för någon annan. Det gäller således inte bara personalen utan också, inte minst, besökarna. Han föreslår att vi (folk som jobbar på museer, liksom besökare) ska närma sig föremål med en öppen nyfikenhet som inte styrs av teorier eller konventionella ”musei”-metoder. Därmed kan man ”happen upon” (s. 102), alltså råka hitta, saker som kan ha en vidare metodologisk och kunskapsmässig potential. Här skulle jag vilja jämföra med den utomordentliga engelska termen serendipity – du hittar saker som du inte letat efter (just då), men som egentligen är precis vad du vill ha och har stor nytta av. Det här kräver förstås stor kreativitet och öppenhet inte bara från kuratorernas sida (att göra ”öppna” utställningar med mycket saker), utan också från besökarnas sida, som kommer till museet just för att ”hitta” saker. Faktum är att det vanligaste svaret på frågan om varför folk kommer till museet är för att ”hitta någonting nytt och intressant”. ’Happening upon’ brings the question of ’what else is there?’ to the fore (103). I denna aktivitet är juxtapositioneringen det centrala: tillsammans med vad finns tinget/tingen, såväl i samlingarna som i utställningarna? Det är få ting som ligger ensamma. Museet har sett till att de alltid ”hör ihop med” någonting annat – och också detta är en del av museets metod. ”Samlingens aktivitet” är museets bultande hjärta, säger Thomas.

 

I bokens tredje sektion, ”the collection as creative technology”, vidareutvecklar Thomas detta med ”samlingarnas aktivitet”, och lägger längre fram till, att det som intresserar honom mest är vad folk ”gör” av museerna. Men detta avsnitt är fullt av öppna dörrar som slås in. Han understryker t ex vikten av just juxtapositioneringen av föremålen i en utställning för att skapa nya, oförutsedda kopplingar och betydelser i tid och rum. Detta är väl alla utställningsmakare idag medvetna om. Osökt kommer jag att tänka på en Fred Wilson, som ju gjorde detta slags inbrytningar, och därmed genombrott för idén, för snart tjugo år sedan.

 

Även om det kanske inte erbjuds så mycket nytt, så formulerar sig Thomas spetsfundigt, det är ledigt skrivet, snabbläst och underhållande. Boken är således inte alls dålig, men ”highly intelligent och intellectually wideranging analysis” är den nog inte.

 

Text: Kerstin Smeds
KS är historiker och professor i museologi vid Umeå universitet.






 

LITTERATUR

2017
Kerstin Smeds
Nyfikenhetens lov
Jan Ohlin
Välmatad antologi om utställningsmediet
Bodil Axelsson, Lars Bergwall
Att bygga innehåll med utställningar


Tidigare LITTERATUR i ARKIV

  2017 stöder Kulturrådet UtställningsEstetiskt Forum | Ställföreträdande ansvarig utgivare: Jan Ohlin| © UEForum 2005-2017