HEM   |   ARKIV   |   ESSÄER   |   FORUM   |   KONTAKT   |   LITTERATUR   |   RECENSIONER   |   REPORTAGE   |   SYNPUNKTEN   |   VÄRLDEN

 

#1 FEBRUARI 2017

BYGGA INNEHÅLL MED UTSTÄLLNINGAR

Att bygga innehåll med utställningar – utställningsproduktion som forskningsprocess
Mattias Bäckström
Nordic Academic Press 2016


I en ny bok om processer kring forskning och utställningsarbete funderar idéhistoriker och utställningsproducent Mattias Bäckström på vilka mekanismer som behöver komma till tals när en utställning ska ta form. Han efterlyser ett "forskningsseminarium för kritiska utställningsstudier" där forskare från olika discipliner kan mötas. Bodil Axelsson och Lars Bergwall har läst boken och finner den klargörande på en rad punkter.

 

Alla som på ett eller annat sätt varit djupt engagerade i en större utställningsproduktion vet att det är en lång, krävande och komplicerad process. Slutresultatet bygger på de kunskaper och erfarenheter de inblandade har med sig in från början samt de nya kunskaper som gruppen genererar specifikt i processen till projektet. Till detta ska givetvis läggas alla övriga förutsättningar och produktionsvillkor som krävs så som resurser av olika slag, organisationsform och inte minst utställningens ämne.

 

Nu föreligger en bok där Mattias Bäckström lägger fram en arbetsmodell för utställningsproduktion som betonar mediets kunskapsgenererande möjligheter. Författaren har en bakgrund som idéhistoriker, utställningsproducent och museiantikvarie och boken kan läsas som ett försök att omfatta och överbrygga den kunskapsbas författaren står på. Den kan också läsas som ett inlägg i en pågående rörelse inom konst- och museivärlden mot att betona kollektiva och öppna kunskapsprocesser. Den syns till exempel i Maria Linds och andras skrivande om ”det curatoriella” som en praktik där olika kompetenser bryts mot varandra, och i antologin Exhibition Experiments redigerad av Sharon Macdonald och Paul Basu, som med utgångspunkt i ett antal konkreta utställningsprojekt betonar att utställningar inte representerar tidigare kunskap, utan alstrar kunskap genom nya kombinationer av föremål, arkitektur, besökare och skapare. Konkreta manifestationer av utforskande utställningar är History Unfolds på Historiska museet och Grossraum – tvangsarbeid i Norge under 2. verdenskrig på Norskt Tekniskt Museum.

 

Bokens huvuduppdrag kan sägas vara att skriva fram en modell för hur arbetet med en utställning kan vara en forskningsprocess och bli en kunskapsproduktion där utställningen utgör både forskningsprocess och publiceringsform. De som är inblandade i projektet ska inte bara bidra med sina specialkompetenser utan delar också på ett aktivt sätt med sig till de övriga i gruppen. Även besökarna ska tas med i denna kunskapsproduktion och bidra till utställningens utveckling efter att den blivit publik. Processen behöver en rad kompetenser och funktioner. Forskare ska stå för den humanistiska eller samhällsvetenskapliga kompetensen och garantera att arbetet grundas i problemformulering, teoretiska begrepp och har empirisk förankring. Utöver forskningskompetensen behöver den forskande utställningen administrations- och ledningskompetens, ämneskompetens, pedagogisk kompetens, gestaltande kompetens i form av design eller konstnärlighet, samt teknisk kompetens för till exempel ljud och ljus.

 

Bäckström lägger fram ett förslag som vi gissar ganska många ute i museisverige skulle välkomna om det förverkligades. Han skriver:

 

– På en mer allmän nivå skulle jag vilja understryka betydelsen av att skapa ett kontinuerligt och fast sammanhållet forskningsseminarium för kritiska utställningsstudier, ett seminarium där både historiska, teoretiska och sociala perspektiv får ta plats, samt där även andra professioner än universitetsforskare får ingå. Detta seminarium kan mycket väl vara ambulerande och hållas i direkt anslutning till olika utställningar och andra produktioner.

 

Bäckströms modell kan ses som en motvikt till en mer management-influerad målinriktad utställningsprocess där deltagarna har tydligt definierade uppgifter. Bäckström håller fram det essäistiska, det vill säga det resonerande och prövande där deltagarna lär av varandras kompetenser för att utveckla ämnet och gestaltningen. Inspirationen kommer här dels från essäformen och hur den formulerats som en möjlig vetenskap av idéhistoriken Emma Eldelin, dels från kritisk pedagogik och studiecirkelformen, i en oväntad kombination av filosofen Jaques Ranciere och svenska praktiker. För att hålla ihop en sådan komplex process med målet att helhetskompetensen ska bli mer än de enskilda delarna behövs även, visar Bäckström, samordnande, kommunicerande och dokumenterande funktioner i gruppen. Bäckström lägger stor vikt vid att forskningsprocessen ska vara deltagarbestämd och argumenterar för att den samordnande och ledande funktionen ska cirkulera mellan deltagarna. Bäckström förespråkar alltså en "forskningsprocess som utgår från en jämlik, pluralistisk och icke-hierarkisk organisation där alla i projektet delar på ansvaret". När det gäller just ledningsfrågan finns anledning att ha invändningar. Att genomföra ett omfattande och komplext utställningsprojekt ställer höga krav på ledarkompetens och som inte sällan är ett problem i många produktioner. Här visar sig en diskrepans mellan Bäckströms idévärld och den konkreta praktiken.

 

Författaren menar att det behövs fem olika slags handlingar i den utställningsspecifika forskningsprocessen: tänkande och dryftande, skrivande, läsande och byggande. Dessa fem sorters handlingar kan sägas utgöra de nödvändiga bindningarna i den utställningsspecifika forskningens flätverk av olika aktörer, begrepp och praktiker. Här skulle vi gärna vilja lägga till en sjätte slags handling – gestaltningen. Alltså ledet innan byggandet tar vid. Fasen, översättningarna om man så vill, mellan det tänkta – språkliga – och det byggda – materialiseringen. Genomgående finns det i Bäckströms bok en slagsida åt de språkliga och begreppsgrundade aspekterna av kunskapsgenerering, vilket gör att mer mediespecifika aspekter som rumslighet, arkitektur och föremålens materialitet skjuts i bakgrunden. Som om menings- och kunskapandet ligger mera i språket än i skapandet av utställningens rumsliga form när utställning blir forskning.

 

Bäckströms bakgrund som idéhistoriker visar sig också i det sätt som han förankrar och legitimerar sin modell för utställningsspecifik forskning, dels i ett kapitel om hur museernas samlande kom att avskiljas från, men också samverka med deras utställningsverksamhet, dels i ett kapitel där han refererar samtidens diskussioner om var museiforskning ska utföras och dess olika material och perspektiv. Det handlar om text- och idéanalyser som används för att mejsla ut en position för en utställningsspecifik forskning som kan överbrygga argument om att museiforskning å ena sidan bör vara baserad på samlingarna och äga rum på museer, och å andra sidan vara universitetsbaserad och kritiskt reflektera över museernas samhällsroll.

 

Boken innehåller många angelägna frågor att ha med sig i en diskussion om hur utställningsmediet kan utvecklas i framtiden. En av dess förtjänster är att Bäckström lyfter fram, och fruktbart använder sig av, de paralleller och beröringspunkter som finns mellan samtida kritisk pedagogik och ”det curatoriellas” ideal om utställningen som process, med studiecirkelformen och de svenska inspelen under 1960- och 70-talen om utställningen som en varaktig och pågående process som också inkluderar besökarna. Här, liksom i utredningarna om museiforskning, och framväxten av museiutställningen som begrepp och fenomen, finns embryon till flera böcker och artiklar från Bäckström. Det är material som förtjänar att lyftas fram i sin egen rätt.

 

En av Vitlyckeområdets skyltar. Foto: Mattias Bäckström

 

Dock blir författarens stickspår ibland lite för många och långa. Likaså blir beskrivningarna i vissa stycken väl detaljerade utan att tillföra så mycket till helheten och den grundläggande premissen. Hällristningarna i Tanum och Vitlycke museum utgör såväl utgångspunkt som slutpunkt för bokens diskussioner om utställningsproduktion som forskningsprocess, men under vägens gång ger författaren till exempel en omfattande redogörelse av utformningen och tillverkningen av Vitlyckeområdets informationsskyltar. Samtidigt springer författaren förbi flera viktiga utgångspunkter. Utställningsspecifik forskning definieras till exempel som en performativ praktik. Den enda ledtråden vi som läsare ges är museologen Britta Brennas definition av detta som en process som bidrar till att förändra sitt objekt. Men i bakgrunden finns både viktiga vetenskapsteoretiska och kunskapsteoretiska ställningstaganden som Bäckström låter vara outtalade. Boken ställer därför höga krav på sin läsare och i vissa partier avslöjas vår bristande uthållighet och begränsade koncentrationsförmåga. I andra delar blir vi belönade med förslag, kunskaper och insikter som leder till nya tankar och idéer. Argumenten för att bedriva en utställningsspecifik forskning blir i boken väl utredda och underbyggda.

 

I en tid med krympande resurser är det lätt att uppfatta författarens förslag och höga ambitioner som utopiska, men också som visionärt uppfriskande. Och inte minst därför viktigt. Förutom att vi hade önskat en mer stringent hållen framställning så finner vi huvuddragen i boken både intressanta och väl värda att försöka omsätta i praktiken. Vi skulle gärna vilja delta i den utställningsspecifika forskningsprocess som Mattias Bäckström beskriver i sin bok.

 

Text: Bodil Axelsson och Lars Bergwall
BA är biträdande professor i Kultur, samhälle och mediegestaltning vid Linköpings universitet.
LB är utställningsproducent, lärare i utställningsgestaltning vid Linköpings universitet samt medlem i UEForums redaktion.






 

LITTERATUR

2017
Bodil Axelsson, Lars Bergwall
Att bygga innehåll med utställningar

2016
Fredrik Svanberg
Från plundringståg till utställningskatalog
Eva Persson
Tinget är ingenting i sig, behöver både dig och mig
Klas Grinell
Museidebattens snåriga origami
Klas Grinell
Det sista museet
Magnus Berg
Etnografi på museum
Sofie Collin
Bredda mångfalden
Wilhelm Östberg
Parthenonsyndromet. Kampen om kulturskatterna
Sofie Collin
Museums in the New Mediascape


Tidigare LITTERATUR i ARKIV

  2017 stöder Kulturrådet UtställningsEstetiskt Forum | Ansvarig utgivare: Pia Cederholm | © UEForum 2005-2017