HEM   |   ARKIV   |   ESSÄER   |   FORUM   |   KONTAKT   |   LITTERATUR   |   RECENSIONER   |   REPORTAGE   |   SYNPUNKTEN   |   VÄRLDEN

 

#3 JUNI 2016

NU ÄR KULTURARVET EN HET FRÅGA

Den förut tämligen okontroversiella frågan om kulturarvet har plötsligt blivit den absolut hetaste på kulturområdet. Problematiserad och politiserad. Tidigare bortglömda eller nedtystade grupper ska nu inkluderas i svensk kultur. Fredrik Söderling har undersökt varför museifolket väntar så ivrigt på höstens kulturarvsproposition.

 

Variationer dalahästar. Foto: Dalarnas museum

 

Det svenska kulturarvet är under omdaning. Kanske kan man tala om något så radikalt som ett paradigmskifte. Från att ha varit ett relativt stillastående och undanskymt spörsmål på den kulturpolitiska agendan är aktiviteten nu febril. Målet är ett förnyat kulturarvsbegrepp där många fler grupper och berättelser ska få plats än i den traditionella definitionen, något som har debatterats flitigt bland museifolk på senare år. I och med kulturdepartementets nyväckta intresse för frågan har diskussionen tagit ordentlig fart. I höst kommer regeringen att lägga den första kulturarvspropositionen i riksdagen och därtill hör det tidigare aviserade inrättandet av ett statligt verk samt ett lagförslag som ska säkerställa museernas självständighet.

 

Museikollektivet känner medvinden.

 

– Jag har stora förväntningar och hoppas att propositionen kommer att ge museerna en starkare roll i samhället, göra dem jämställda med högskolor och forskning, säger Barbro Mellander, landsantikvarie och chef för Regionmuseet i Kristianstad, som också ingår i ”Skånes moderna kulturarv”, en sammanslutning av institutioner och organisationer vars ambition är att dokumentera länets kulturarv efter 1930.

 

– Jag tycker det är spännande att man nu väljer att formulera kulturarvspolitiken på nationell nivå. Inte minst viktigt är det att göra det eftersom begreppet används som slagträ i den politiska debatten, säger Mats Persson, generalsekreterare för Riksförbundet Sveriges Museer som samlar 230 museer.

 

RSM är dessutom samtalspartner med regeringen inför propositionsskrivandet. Katarina Kallings, chef på Sveriges fängelsemuseum i Gävle, är även hon positiv.
– En proposition kommer att gynna oss som jobbar på museiområdet. Jag finner förslaget om ett särskilt museiverk extra spännande. Sedan tror jag knappast att ett förnyat kulturarvsbegrepp kommer att övertyga SD och de andra nationalistiska krafterna, på den punkten känner jag mig desillusionerad, säger Katarina Kallings.

 

Utställningen Vi är romer.
Foto: Maja Kristin Nylander

Denna trosvissa förväntan hos de som jobbar på museer började byggas upp då kulturminister Alice Bah Kuhnke i Almedalen i fjol deklarerade att det var hög tid att inte bara det ljusa utan även det mörka fick komma med i berättelsen om Sverige. För så har det inte alltid varit i den konsensustyngda museitraditionen. Under större delen av 1900-talet var det svenska kulturarvet något ljust och konfliktfritt. Då det moderna Sverige skulle byggas ingick det i museernas uppdrag att ge en bild av ett homogent Sverige.

 

– Museerna har varit nostalgiskt inriktade och därför exkluderande. Men nu har vi en tidsanda där andra grupper pockar på att göra sig hörda och bli synliggjorda, grupper vars historia inte är skriven, till exempel romernas, hbtq-personernas och de funktionshindrades, säger Barbro Mellander.

 

Konflikthärdar i den svenska historien, flyktingproblematik, genus och språk – sådana frågor får vi se oftare gestaltade i framtiden.

 

– Det är lätt att kulturmärka ett fint gammalt hus men svårare att berätta obekväma delar av vår svenska historia. Institutionerna behöver verkligen bredda sin urvalsbas för vad man väljer att lyfta fram. Som ett komplement till den kanoniserade bilden måste andra aspekter vävas in, säger Daniel Unnis, tf chef på Sundsvalls museum.

 

Kartan ritas nu alltså om efter verkligheten, det vill säga mångfalds-Sverige. Bortglömda grupper ska få ta plats i kulturarvet. I dag bildar över 70 museer och organisationer en mindre folkrörelse, som påvisar att det monokulturella samhället aldrig har existerat. Sverige har egentligen alltid varit heterogent, men det som inte passat in i historieskrivningen har tystats ned. Sverigedemokraternas försök att med retorik och hot annektera kulturarvsbegreppet och göra anspråk på en monokulturell sanning har varit den akuta orsaken till att många sett det som nödvändigt att föra fram en mera verklighetstrogen samhällssyn.

 

Konferenser har hållits i den här andan, nya samarbeten mellan museer har uppstått, antologin Att störa homogenitet och boken När det stör – om nationalisternas sätt att använda kultur för sina syften – det är några av många aktiviteter som märkts de senaste åren. På museernas vårmöte i maj i år var temat inkludering.

 

Ett exempel på en utställning som tar tag i det inkluderande temat är den pågående Om jag bara får vara mig själv om Anne Frank på Forum för levande historia i Stockholm. I workshoppar med besökarna fångas skillnaden upp mellan att ha en fördom och en föreställning och vad det betyder att få vara den man är som jude, som transperson, som rörelsehindrad.

 

Höstens storsatsning är det nationella projektet och vandringsutställningen Heterogena kulturarv – att ändra framtiden, om människorättskamp i Sverige.

 

Foto: Ájtte, Folke Hansén

– Förut har svenska museer beskrivit rättighetskamper i exempelvis USA och Sydafrika. Det nya som projektet Heterogena kulturarv för in är att vi nu ska berätta om rättighetskamp i Sverige. Om man inte känner till att den allmänna rösträtten kom till efter lång strid, att teckenspråk länge var förbjudet eller att abort inte var tillåtet kan man lätt tro att Sverige varit helt konfliktlöst. Men så var det ju inte, rättigheterna var inte självklara, de har erhållits genom kamp, säger Anna Furumark, kommunikationsstrateg och tillsammans med Mikael Eivergård på Regionmuseet i Kristianstad projektledare för Heterogena kulturarv.

 

Flera tunga museichefer har gått ut och talat sig varma för en ny syn på det gemensamma kulturarvet, däribland Historiska museets chef och Tekniska museets tidigare chef, och även andra som Statens kulturråds generaldirektör och företrädare för Riksantikvarieämbetet. Men Anna Furumark efterlyser större djärvhet från museihåll. 

 

– Museerna måste få fram fler personer som vågar gå ut starkt och bidra till diskussionen om hur det heterogena kulturarvslandskapet ska tecknas. Ju fler chefer som vågar, desto färre blir hoten från SD och liknande grupper mot enskilda personer. Fler personer med kunskap och makt behöver göra sina röster hörda, menar Anna Furumark.

 

100% Kamp - rättighetskämpar. Sundsvalls museum

Rättighetskamper och konflikter behöver belysas, och utställningen 100 % Kamp – rättighetskämpar på Sundsvalls museum just nu ger en försmak av höstens storsatsning. Här ingår bland annat standaret från dödsskjutningarna i Ådalen 1931, då fem personer sköts ihjäl av militär. Nu ställs det ut för första gången.

 

– Att standaret känns aktuellt att visa nu beror på att det i dag åter börjat höras röster som säger att det skulle vara motiverat att sätta in militär mot civila i Sverige vid större demonstrationer, EU-toppmöten och vid terrorhot, säger Daniel Unnis, tf chef på Sundsvalls museum.

 

Är projektledaren Anna Furumark nöjd med det lyft frågan om inkludering fått inom museivärlden?

 

– Nej, världen har blivit en värre plats under de sex år som gått, och vi har ett rasistiskt parti i den svenska riksdagen. Men det är klart jag tycker det är roligt med alla projekt och satsningar som görs, att museerna är med i samhällsdebatten på ett annat sätt än förut, säger Anna Furumark, som hoppas att museerna i framtiden – även om det blir kostsamt – gör om sina basutställningar och stoppar in sådant som tidigare inte varit önskvärt.

 

Med en kulturminister som gjort kulturarvet till sin hjärtefråga är det lätt för museivänner att göra vågen. Det ser positivt ut för en bransch som så sent som för ett år sedan, enligt en undersökning gjord av Myndigheten för kulturanalys, särskilt på regional nivå presterade klart mindre mångfaldsarbete än andra kultursektorer.

 

Text: Fredrik Söderling
FS är frilansreporter med förflutet på DN Kultur.


Om boken Att störa homogenitet
Om boken Bredda mångfalden
Mer om utställningen 100 % Kamp – rättighetskämpar

Om kulturarvspolitiken på departementets webbsida
Se en kort intervju med Maja Hagerman där hon berättar om ett museum som ännu inte finns





 

SYNPUNKTEN

2016
Fredrik Söderling
Nu är kulturarvet en het fråga
Fredrik Söderling
Det våras för nya museichefer
Pia Cederholm
Vår samlade utställningskunskap


2015
Irène Karlbom Häll
Gallra fram kreativiteten
Gunilla Lundahl
Om att koka ihop utställningar
Mailis Stensman
Inte lycklig av mycket smör


Tidigare SYNPUNKTER i ARKIV

  2017 stöder Kulturrådet UtställningsEstetiskt Forum | Ansvarig utgivare: Pia Cederholm | © UEForum 2005-2017