HEM   |   ARKIV   |   ESSÄER   |   FORUM   |   KONTAKT   |   LITTERATUR   |   RECENSIONER   |   REPORTAGE   |   SYNPUNKTEN   |   VÄRLDEN

 

#1 FEBRUARI 2017

NAMN ELLER INTE

Offren från tsunamikatastrofen i Thailand 2004 ska hedras med en minnesvård. Planerna presenteras i mars 2017. Förslaget har förändrats, från att vara utan namn, omfattande alla, till att låta namnen stå med. Gå tillbaka till ursprungsidén – en minnesvård för alla offer och överlevande, menar Kenneth Hermele.

 

Minnesvård över tsunamins offer eller gravplats för drunknade svenskar?

 

Regeringen beslutade i början av 2015 att en vård till minne av flodvågskatastrofen 2004 skulle skapas i Sverige. Gunilla Malmberg på Socialdepartementet utredde frågan och kom efter ett par månaders arbete fram till att ett område i närheten av Thielska galleriet på Djurgården i Stockholm var lämpligt, samt att minnesmärket inte borde bära de dödas namn, trots att anhöriga framfört önskemål om det. I mars 2017 tillkännager Statens konstråd och Statens fastighetsverk – huvudmän för minnesvården – vilket av de fem förslag till utformning som nyligen visades på Thielska som kommer att genomföras; ett år senare ska vården stå färdig.

 

Skälen som utredningen angav för att gå emot de anhörigas krav på namn var att minnesvården inte bara var till för dem som förlorat anhöriga, utan även för alla dem som överlevt tsunamin; vidare skulle vården ”påminna allmänheten om den händelse som var ett trauma för hela Sverige”. Det var en klok hållning, som Statens konstråd och Statens fastighetsverk tyvärr övergav när anhöriga vidhöll sina krav på namn. Nu kommer de anhöriga som vill få sina drunknade släktingars namn förevisade.

 

Namn eller inga namn är en kontroversiell fråga i samband med minnesmärken, vilka ska nämnas, vilka ska uteslutas? Men inte bara därför: namn smutsas och slits ner, namn täcks av snö, löv, smuts, fågelträck, namn trampas på av besökare om de är huggna i marken, svärtas ner av marshallers rök och täcks av rinnande paraffin.

 

De riskerna kan man hantera ganska enkelt (genom val av material och placering). Svårare är det med frågan om vilka som får respektive inte får vara med, vilket syfte ett minnesmärke avslöjar.

 

Vården över Estonia i anslutning till galärkyrkogården nära Nordiska museet på Djurgården är närmast en gravplats för samtliga drunknade – med undantag för 37 personer vars anhöriga inte ville ha deras namn med – som fått sina namn inhuggna i de murar som likt en stäv öppnar sig mot vattnet. Inskriptionen som förklarar vad det handlar om lyder:

I katastrofen på Östersjön omkom 852 människor. De hade sina hemorter i Sverige, Estland, Lettland, Ryssland, Finland, Norge, Danmark, Tyskland, Litauen, Marocko, Holland, Frankrike, England, Kanada, Vitryssland, Ukraina och Nigeria. Deras namn och deras öde vill vi aldrig glömma.

 

Men hur gör vi när vi ska minnas hundratusentals offer, som i tsunamins fall där antalet döda beräknas till 250 000 människor, de flesta i Sri Lanka, Indonesien, Indien och Thailand?

 

Klokast är att hoppa över namn i det läget, som USAs minnesmärke över andra världskriget i Washington DC som låter över 4 000 guldstjärnor representera de drygt 400 000 amerikanska soldater som dog i Europa och Asien; eller minnesmärket över Europas mördade judar i Berlin som helt saknar tecken, inga bokstäver, inga siffror.

 

En mindre lyckad lösning är att bara nämna en del av offren, som när Vietnam Veterans Memorial i Washington DC räknar upp namnen på 58 000 döda amerikanska soldater utan att nämna en enda av de miljoner vietnameser, kambodjaner och laotier som fick sätta livet till.

 

Namn är alltså ingen enkel fråga, jag förstår och sympatiserar med anhöriga som vill ha någonstans att gå för att sörja och minnas, det skulle jag själv velat om tsunamin drabbat mig. Men en minnesvård är inte en privat grav utan ska ha ett vidare syfte utöver att minnas varje enskilt offer, särskilt om vi tänker oss att det ska stå kvar i många generationer.

 

Syftet med minnesvården över tsunamin är nu alltför begränsat: att hedra minnet av dem som miste livet och skapa en gemensam plats för efterlevande, anhöriga och närstående, enligt Statens konstråd och Statens fastighetsverk. Utredarens tanke om att sträcka sig utanför den kretsen och ”vårda banden mellan Sverige och Thailand” verkar ha gått förlorad. Därmed missar vi chansen att förstå tsunamin i dess globala sammanhang, som ett led i en global resandekultur, som ett utbyte mellan folken. Och samtidigt riskerar alla de exempel på thailändsk solidaritet och oegennytta som vi såg efter flodvågen att försvinna och ersättas av en plats för anhöriga till svenska offer.

 

Ett av fem förslag till minnesplats, The Cloud.

 

Jag minns ett minnesmärke i Toscana som helt enkelt hedrade alla dem som fallit i alla krig – tutti gli caduti in tutte le guerre – men en minnesvård som nöjer sig med att räkna upp 543 drunknade och utesluter mångdubbelt flera offer skiljer på människa och människa. Bättre då att gå tillbaka till ursprungsidén om en minnesvård för offer och överlevande, och som också inkluderar de hundratusentals människor som dog utan att vara svenskar.

 

Text: Kenneth Hermele
KH är ekonom och doktor i humanekologi.






 

FORUM

2017
Jan Ohlin
Siffror som skaver
Kenneth Hermele
Namn eller inte

2016
Ralph Hermansson
Rätt tänkt blir lätt befängt
Margareta Alin Hegelund
Museer är barn av sin tid
Eva Persson
Länsmuseernas kris är vår


Tidigare FORUM i ARKIV

 

FORUM är avsedd för personliga
inlägg och vill ge plats för
reflektion och debatt.
Vill du delta i utställningsdebatten
hör av dig till Pia Cederholm.

  2017 stöder Kulturrådet UtställningsEstetiskt Forum | Ställföreträdande ansvarig utgivare: Jan Ohlin| © UEForum 2005-2017