HEM   |   ARKIV   |   ESSÄER   |   FORUM   |   KONTAKT   |   LITTERATUR   |   RECENSIONER   |   REPORTAGE   |   SYNPUNKTEN   |   VÄRLDEN

 

LÄNSMUSEERNAS KRIS ÄR VÅR

Riksutställningar har nyligen låtit göra en undersökning om situationen på landets länsmuseer. Resultatet har blivit en rapport som borde mana till eftertanke, åtminstone för den som besitter vissa insikter i svensk museipolitik under de senaste decennierna. Det gör Eva Persson.

 

Länsmuseerna situation, Riksutställningars nyutkomna rapport, är så sorglig läsning att det kan vara klokt att inleda med att påminna om gladare dagar i länsmuseernas historia.

 

Ett av de första länsmuseer som flyttade in i en för museiverksamhet ritad byggnad var Hallands länsmuseum i Halmstad. Året var 1933 och landsantikvarien bjöd till invigningskalas med uppmaningen att alla herrar – det var mest karlar i sällskapet – skulle ta med sig sina galoscher plus några ljusstumpar. Galoscherna och ljusen togs om hand av museets vaktmästare och gästerna fick en visning av det nya museet, varpå följde middag. När det mörknade sa värden att han ville visa den blivande skulpturparken som utanför museet sluttade ner mot Nissan. Stojande gick sällskapet ut i parken och såg att floden nedanför var upplyst av ljus som sakta gled mot centrum av staden och vidare ut i Kattegatt – ett tänt ljus i varje galosch!

 

Museet i Halmstad, ett av de första länsmuseer som kunde flytta in i en för museiverksamhet nyritad byggnad 1933. Här reser sig det eleganta tegelhuset över den skulpturpark som sluttar ner mot Nissan. Foto: Hallands konstmuseum

 

För hundra år sen var insamling av föremål och deras ordnande de regionala museernas främsta uppgift vid sidan av att tjäna som Riksantikvarieämbetets förlängda arm i fornminnesärenden. Man talade om museernas inre och yttre verksamhet och från centralt håll ansåg man (det vill säga den enväldige riksantikvarien Sigurd Curman) att den inre verksamheten var oviktig och drev på den yttre. Det innebar att de utställningar som de nybyggda museerna invigdes med på 20- och 30-talen fick samla damm under 30–40 år. Ibland ännu längre; i Halmstad gjordes utställningen av de sydsvenska bonadsmålningarna om först 1987 – då hade den stått orörd i ett drygt halvsekel.

 

Det var i och för sig inte bara utställningsverksamheten vid länsmuseerna som låg i träda, Statens historiska museum lät sin typologiskt ordnade forntidsutställning stå ett sekel innan 10.000 år i Sverige invigdes 1943. Denna för sin tid chockerande moderna skapelse upphörde inte att gälla helt och hållet förrän nuvarande basutställningarna Forntider 1 och 2 stod klara i början av 2000-talet.

 

Åter till länsmuseerna! De fick en revansch med den ”starka statens” politik som också omfattade en statlig kulturpolitik. Jag blev del av den utvecklingen i och med en intendenttjänst på Riksutställningar, en försöksverksamhet i praktiskt utställningsarbete som verkade inom ramen för den statliga utredningen MUS 65. 1965 års musei- och utställningssakkunniga. Många som drogs till Riksutställningar tillhörde den vänsterorienterade ungdom som på 60- och 70-talen kritiserade rådande samhällsförhållanden. Vi ville göra alla utställningsgolv – särskilt länsmuseernas som hade de bästa utställningssalarna – till scener för våra radikala samhällspolitiska utställningar och vi log överseende mot de fyra landsantikvarier som med inspiration från en försöksverksamhet i Norrbottens län ville göra länsmuseerna till regionala centra för länet och låta museets inre och yttre kulturarv vara kärnan i utställningsverksamheten – som alternativ till Riksutställningars politiskt laddade och nutidsbaserade debattutställningar.

 

Det märkligaste med 70-talets museum, som debattboken heter, var att den var skriven av museitjänstemän. Det hade inte hänt tidigare i historien, enligt Olle Näsmans doktorsavhandling Samhällsmuseum efterlyses. Svensk museiutveckling och museidebatt 1965-1990. (Och heller inte senare, vill jag tillägga. Nu skulle det behövas en seriös debattbok om krisen i de regionala museerna. Varför är museichefer så rädda att ta ton?) Näsman beskriver hur de fyra unga landsantikvarierna motsatte sig den centralistiska och kostnadskrävande verksamhet som ett permanentat Riksutställningar skulle innebära och hävdade att pengarna i stället skulle spridas regionalt och stödja en decentraliserad utställningspolitik.

 

Men vid denna tid var staten beredd att stödja både centrum och periferi. Svante Beckman, professor emeritus vid Linköpings universitet, påminner om expansionen av statliga pengar till länsmuseerna som man under 70-talet ansåg spelade stor roll bland de regionala kulturinstitutionerna. På 80- och 90-talen tillkom de regionala AMS-pengar som bildligt talat östes ut över landet. Länsmuseerna kunde bygga nya, vackra hus och ett befriande postmodernt tänkande präglade såväl byggnaderna som basutställningar på ett sätt som gick centralmuseerna förbi. Mycket satsades på pedagogisk förnyelse och ”fuismarna” (Föreningen för pedagogisk utveckling i svenska museer som tillkom 1971) var enligt min mening de mest alerta och hade de bästa programpunkterna under den årliga Museiveckan arrangerad av dåvarande Museimannaförbundet.

 

En så spendersam kulturpolitik kommer inte tillbaka, säger Svante Beckman. Statens anslag till museerna minskar i förhållande till landstingens och kommunernas, och museerna blir beroende av finansiärer som ställer krav på motprestationer. Museerna skall göra nytta för pengarna. ”Nytta” är ett av de flitigast förekommande orden i rapporten Länsmuseernas situation. ”Samhällsuppdraget” blir alltmer brett, så varierat och ibland diffust att cheferna har svårt att ”kommunicera” museernas ”nytta” för den kommunala och regionala utvecklingen. Om den nuvarande utvecklingen av nedskärningar, bristande investeringar och ökade krav från finansiärer/uppdragsgivare och allmänhet fortsätter, kan det inom tio års tid leda till institutionsdöd bland länsmuseerna. Rapporten varnar för att museerna kan förlora sin ”legitimitet” om sparkraven drivs för långt.

 

Med museum avses en institution som visar utställningar tillgängliga för allmänheten, enligt såväl svensk som internationell definition. Ovanstående s.k. ordmoln ur rapporten Länsmuseernas situation visar hur museicheferna beskriver länsmuseernas mångfacetterade verksamhet. Märk väl att ordet utställning inte finns med. En lapsus eller en handling som ser ut som en tanke?

Som ett av skälen till krisen för länsmuseerna anger Svante Beckman ”att den gamla spänningen mellan snabbt föråldrade fasta (bas)utställningar och tillfälliga finns kvar, och han framhåller att ”den fortfarande låga värderingen av utställningskompetens i förhållande till föremålsexpertis i karriärsystemet” bidrar till att museiutställningarna ses över axeln av publik och finansiärer.

 

Svante Beckman nämner slutligen den trevande regionaliseringen som pågår och menar att senaste museiutredningen Ny museipolitik varken säger bu eller bä om vad landets indelning i storregioner i stället för län skulle kunna innebära för de kulturhistoriska museerna i landsorten.

 

Här kommer jag osökt tillbaka till länsmuseet i Halmstad som nu har bytt namn till Hallands konstmuseum. De tre större kulturhistoriska museerna i det som nu kallas region Halland, dvs. Halmstad, Falkenberg och Varberg, har renodlat sina ansvarsområden, så att endast Varbergs museum kallas kulturhistoriskt, Falkenberg blivit Hallands designmuseum och länsmuseet som sagt förvandlats till konstmuseum. Två av museicheferna är nytillsatta respektive relativt nya men båda är utställningsvana och har kurerat eller låtit kurera minnesvärda utställningar på tidigare jobb. I Falkenberg har museichefen länge och med ytterst liten budget skapat en rad eleganta och välgjorda små utställningar på minimala utrymmen. Man får lyckönska region Halland och hoppas att både staten och de lokala politikerna förstår att även skönhet, kvalitet och sinnlig glädje kan räknas till samhällsnyttan. Att få uppleva god utställningsestetik på museerna är nyttigt för medborgarna.

 

Text: Eva Persson
EP är UEForums grundare.



Referenser
– Arcadius, Kerstin (1977) Museum på svenska. Länsmuseerna och kulturhistorien,
avhandling utgiven av Nordiska museet
– Hofrén, Erik (red.) med Harald Hvarfner, Sten Rentzhog & Sune Zackrisson (1970)
70-talets museum. Samspel, kontakt, kommunikation
– Näsman, Olof (2014) Samhällsmuseum efterlyses. Svensk museiutveckling och museidebatt 1965-1990
– Riksutställningar (2016) Länsmuseernas situation. En konsultrapport från Kontigo
på uppdrag av Riksutställningar


Läs en sammanfattning av rapporten Länsmuseernas situation
Läs rapporten i sin helhet

Det våras för nya museichefer
Gallra fram kreativiteten
Hög tid att älska museer
Att uppfinna hjulet en gång till





 

FORUM

2016
Eva Persson
Länsmuseernas kris är vår


2015
Bengt O H Johansson
Gärna gestaltad livsmiljö – men med gestalt
Gunilla Lundahl
Där försvann utställningen in i dimman
Britta Söderqvist, Clara Åhlvik
Hög tid att älska museer

Tidigare FORUM i ARKIV

 

FORUM är avsedd för personliga
inlägg och vill ge plats för
reflektion och debatt.
Vill du delta i utställningsdebatten
hör av dig till Pia Cederholm.

  2017 stöder Kulturrådet UtställningsEstetiskt Forum | Ansvarig utgivare: Pia Cederholm | © UEForum 2005-2017