HEM   |   ARKIV   |   ESSÄER   |   FORUM   |   KONTAKT   |   LITTERATUR   |   RECENSIONER   |   REPORTAGE   |   SYNPUNKTEN   |   VÄRLDEN

 

#5 NOVEMBER 2016

MUSEER ÄR BARN AV SIN TID

Handlar museidebatten om klåfingriga politikers vilja att detaljstyra över utställningsverksamheten eller handlar alltsammans, som så ofta, om ekonomi? Margareta Alin Hegelund, tidigare chef på Världskulturmuseet i Göteborg, ger sin syn på saken.

 

Debattens vågor har under hösten gått höga sedan myndighetschefen Ann Follin presenterade sitt förslag om besparingar inom Statens museer för världskultur. I hennes bakgrundstext sammanfattas väl hur myndigheten vuxit fram ur en internationell rapport, Unescos Vår skapande mångfald (1995). I denna ställde sig hela det internationella samfundet bakom de nya tankar som en globalisering av kulturen medför. En ny typ av museer lyfts fram – de som anlägger en bredare helhetssyn: ”De företräds av museer med en vid ämnesram som tar upp och belyser viktiga samhällsfrågor utifrån såväl den av naturen givna som den av människan skapade miljön. De anser att deras ansvarsområde inte begränsas av de föremål som ingår i deras samlingar [...]”

 

I Sverige omsattes tankarna i Världskulturmuseet som placerades i Göteborg. I den nybildade myndigheten ingick också tre museer i Stockholm: Medelhavsmuseet, Östasiatiska och Etnografiska. Med sina tillsammans 450 000 föremål och olikartade specialområden inom forskningen skulle man kunna utnyttja sina skilda kompetenser. Utställningar skulle kunna vandra mellan städerna och det internationella kontaktnätet delas.

 

Den nya inriktningen har sedan den presenterats delat forskarvärlden, museivärlden, politiken och publiken i olika läger. Inte minst nu sedan förslaget om samlokalisering av världskulturmuseerna i Stockholm lagts fram. I debatten går trådarna åt olika håll, bland annat talas det om besparingsskäl, politisk styrning och brist på innehåll.

 

Som exempel på denna nya typ av utställningar kan man på Världskulturmuseets webb läsa följande programförklaring inför invigningen av Korsvägar 20 maj i år: ”Korsvägar är museets nya storsatsning som öppnar i etapper under 2016–2018. Första delen av Korsvägar – om hållbarhet och livsviktiga val – fokuserar på vatten som den sammanhållande kraften. Utställningen vill med hjälp av museets samlingar ge dig som besökare en bild av hur det är ställt på jorden idag. Att med vatten som utgångspunkt reflektera över klimatförändringar, migration, livsstilar och framtiden […] Många av föremålen i Världskulturmuseernas samlingar kommer från platser där de ekologiska och kulturella sambanden varit oskiljaktiga. Med hjälp av dem vill utställningen sätta fokus på följderna av ett förändrat klimat och öppna för ett nytt sätt att tänka.” Det handlar alltså om att lyfta fram föremålen som kunskapskälla på ett nytt sätt.

 

Lerkärl, kalebasser, strutsägg, skinnsäckar och bamburör har använts i olika delar av världen för att hämta det livsviktiga vattnet. Foto: Ina Marie Winther Åshaug, Världskulturmuseet

 

Också inriktningen på föremålsforskningen har förnyats. Det är en välkänd sanning att museernas kataloger saknar viktiga uppgifter om såväl tidigare ägare som proveniens. Här har VKM i Göteborg, liksom Etnografiska i Stockholm, letat fram ny kunskap i arkiv och tillsammans med de olika folken från ursprungsländerna. Tyvärr är det inte alltid på ett etiskt fullgott sätt som föremålen införlivats med museisamlingarna. Ny kunskap visar på bristande etik i samband med förvärvandet. Material från Kongo utgörs av krigsbyten. Heliga föremål har samlats in från Asien och Latinamerika. De mångtusenåriga peruanska gravsvepningarna, Paracastextilierna, smugglades ut av en svensk konsul.

 

Ett rött Paracasfragment med föremålsnummer 1932.16.0165 påminner oss om hur tunn gränsen kan vara mellan att stjäla och att ta ansvar för kulturarvet. Foto: Världskulturmuseet

 

Om allt detta har det gjorts utställningar, till exempel den välbesökta En stulen värld som visades på VKM i Göteborg 2008–2011. Genom de internationella nätverken har andra stora samlingar kunnat visas i Sverige, till exempel Vodou 2010. Här fick man fördjupad kunskap om befolkningen i ett av världens fattigaste länder – Haiti. Slavar vars kultur och religion vandrat genom kontinenterna skapade en hemlig kultur som bidrog till kraften att överleva. Utställningen visades året därpå på Etnografiska museet i Stockholm. På samma sätt kan man räkna upp nedslagen från Stockholm i Göteborg, främst då det gäller asiatisk kultur.

 

Många nya ämnesområden har också introducerats i Göteborg. Till exempel i Trafficking 2006–2008. Den utställningen markerade att frågor om sexualitet började belysas i museivärlden. En mindre variant visades inte bara i Stockholm utan turnerade runt i världen under flera år.

 

Den svenska modellen med fyra museer som korsbefruktar varandra har rönt stort intresse internationellt. Till flaggskeppet i Göteborg har studiebesök av fackfolk, ambassadörer och politiker vallfärdat. Erbjudanden om deltagande i olika internationella nätverk har varit fler än det har varit praktiskt möjligt att tacka ja till. År 2009 utsågs Världskulturmuseet av Riksförbundet Sveriges museer till Årets museum.

 

Alla fyra museerna har också varit föregångare då det gäller publikundersökningar. Inför utarbetandet av teman har olika målgrupper fått tycka till. Samma gäller förståelsen av text. I denna nya modell kan vissa produktioner framstå som lättviktiga. Mottot har varit att ”lyssna till publiken”. Fackmännens uppgift är att fördjupa innehållet. I en fullständigt ny verksamhet måste både experiment och misstag vara tillåtna. Tyvärr har en utarmning av personalstaben skett. De självständiga musei- och enhetscheferna har fråntagits sina mandat vilket medfört att flera skickliga kompetenser sökt sig bort.

 

Museer är barn av sin tid, inte någon sorts objektiva reservoarer. Inte heller historiskt har museer varit neutrala; de har alltid följt tidsandan. Det känns därför barockt med anklagelserna om politisk styrning. Se på kolosserna från förra sekelskiftet. Nordiska museets skapare Artur Hazelius, präglad i en tid av nordism, ville framför allt bevara det gamla samhället genom att samla in allmogekultur. Hans dröm var ett svensk etnografiskt museum. Samtidigt startade motsvarigheten i södra Sverige, Kulturen i Lund. Här vidgades konceptet med världskulturen. Grundaren Georg Karlin samlade ting från hela världen för att ”jämföra skillnader och likheter”. Hazelius hade som barn rest runt mycket på landsbygden och då blivit uppmärksammad på den försvinnande allmogekulturen medan Karlin via närheten till Danmark och kontinenten inspirerades till en annan infallsvinkel.

 

Gustav Vasa blickar ut över Nordiska museet där besökarna anno 2016 tagit museet i besittning på ett sätt som Artur Hazelius aldrig hade kunnat föreställa sig. Foto: Pia Cederholm

 

I dag vet vi via publikundersökningarna hur i alla fall ungdomarna prioriterar. Och det är dem museerna oftast vill nå. De äldre har redan museivana. Och ungdomar vill se fördjupningar kring det som ligger i tiden. Det vill säga frågor om till exempel miljö och etnicitet. Mode kan också räknas till favoritområdena. Allt detta kan världskulturmuseerna bidra med via en ny syn på samlingarna.

 

Inte kan väl hyressättningen vara den bärande orsaken till den föreslagna omstruktureringen – att flytta ut ur de gamla museerna och bygga nytt? Nog behövs ytorna. Som på alla museer är bara några procent av samlingarna synliga i dag. Många miljoner har nyligen lagts ut på att uppdatera de permanenta utställningarna.

 

Hur skulle det kunna bli lönsamt med ett helt nytt hus? Och tänker man någonsin på övriga landet? Det finns en stor publik ute i provinsen som vill se de gamla museerna då resan går till huvudstaden. För att inte tala om hur viktigt det är att de olika specialområdena finns kvar. Utan tillgång till dem skulle Världskulturmuseet på riktigt bli så tomt och ytligt som det ibland har anklagats för att vara.

 

I debatten framförde någon att man måste se över reglerna för hyrorna till våra kulturbyggnader. Det är ju detta som är pudelns kärna! Statens Fastighetsverk bygger måhända kvalitativt – men dyrt. Det är snarare regel än undantag att dyra statliga utredningar leder till kostsamma byggen och att verksamheten efter några år måste läggas på is. Då riskerar man att barnet kastas ut med badvattnet.

 

Margareta Alin Hegelund
MAH har varit chef för Landskrona museum, Kulturen i Lund och Världskulturmuseet i Göteborg samt ordförande i Svenska Unescorådet.


Se film om utställningen Korsvägar


Caroline Owman recenserade En stulen värld
Pia Cederholm recenserade Vodou
Kristoffer Soldal skrev om Wiphala på VKM







 

FORUM

2016
Ralph Hermansson
Rätt tänkt blir lätt befängt
Margareta Alin Hegelund
Museer är barn av sin tid
Eva Persson
Länsmuseernas kris är vår


Tidigare FORUM i ARKIV

 

FORUM är avsedd för personliga
inlägg och vill ge plats för
reflektion och debatt.
Vill du delta i utställningsdebatten
hör av dig till Pia Cederholm.

  2017 stöder Kulturrådet UtställningsEstetiskt Forum | Ansvarig utgivare: Pia Cederholm | © UEForum 2005-2017