HEM   |   ARKIV   |   ESSÄER   |   FORUM   |   KONTAKT   |   LITTERATUR   |   RECENSIONER   |   REPORTAGE   |   SYNPUNKTEN   |   VÄRLDEN

 

NATIONSBYGGE MED MUSEERNAS HJÄLP

Alla delar vi ett intresse att berätta och återberätta just vår unika historia. Hur den historien ska utformas blir en fråga för museerna och när en ung nation söker sin berättelse ställs frågan på sin spets: vad ska museet visa? Kenneth Hermele återvänder från Moçambiques huvudstad Maputo med några oväntade svar.

 

När jag kom till Maputo första gången i början av 1980-talet hade Moçambique just fått ett viktigt bidrag för att bygga en nation av den mångfald av folk som fanns i den gamla portugisiska kolonin, från Rovuma i norr till Maputo i söder, som det hette i parollen från den tiden: revolutionsmuseet, framtaget med hjälp av Nordkorea. Det var ett traditionellt hopkok av föremål från den väpnade kampen, vapen och personliga ting, med en gammal Frelimo-jeep det första som mötte i entrén. Den koreanska hjälpen syntes också i ansiktena på de moçambikanska frihetskämpar som avbildats, alla med påtagligt koreanska drag och färger.

 

I dag är museet stängt, ett tecken på att revolutionen nu är övergiven, i alla fall om vi ska tro mina desillusionerade vänner. Men nationsbygget finns kvar, och ingenstans är det mer rörande än på det gamla naturhistoriska museet, som stoltserar med en av världens finaste samlingar av – elefantfoster.

 

Elefantfoster pryder en hel vägg i det naturhistoriska museet. Foto: Ingrid Elam

 

''Stoltserar' är inte fel ord, fostren kommer från en portugisisk jägare som efter första världskriget var med och dödade tusentals elefanter för att bereda plats för ett jordbruksprojekt (som aldrig blev av). Här kan vi följa – i formalin och gips – elefantfoster från de första utvecklingsstadierna till fullgången elefant efter 20 månader.

 

Tre månader gammalt elefantfoster.
Foto: Sonja Hermele

Fostren upptar en vägg i stora salen som annars är uppbyggd kring scener med uppstoppade afrikanska djur, ofta i blodig kamp med varandra. Utanför finns en av Maputos berömda väggmålningar, utförd för 40 år sedan av landets mest kände konstnär Malangatana, och ännu i förvånansvärt bra skick (även om ljus och vatten tagit det mesta av färgerna).

 

Det som får mig att tänka på nationsbygget är två ting. Dels den rörande deklarationen som slår an tonen i museet: ”Moçambikaner, detta är ert museum, var stolta över det, hjälp oss bevara det, skicka oss fynd att studera eller ställa ut. Så kan museet bättre tjäna folket!”

 

Än mer tagen blir jag när skolklasser kommer på besök. Det sker varje dag, en skara barn, ofta i skoluniform, som andäktiga tar in djur och scener, framför allt när blod rinner i kampen om överlevnad. Utanför finns dinosaurier i grällt målad betong som mest verkar väcka skratt hos barnen.

 

Naturhistoriska museets stora sal. Foto: Sonja Hermele

 

Maputo har två nyöppnade museer och dessutom ett nytt minnesmärke från kampen mot apartheid i Sydafrika. Fiskerimuseet, det första av de två nya museerna, är mest ett patetiskt skal, men det är väl placerat i direkt anknytning till fiskehamnen i Maputos äldre delar, den så kallade baixan. Vi går genom den starka lukten av torkad fisk in i det mycket sparsamt utrustade museet. Museichefen, en haltande pensionerad f.d. tjänsteman från fiskerimyndigheten, berättar närmast urskuldande att invigningen tvingades fram i förtid förra året för att den avgående presidenten skulle hinna klippa bandet.

 

Väl inne på fiskerimuseet, finansierat av Norge, blir vi besvikna: den enda museisalen har bara några montrar med fiskeredskap att visa upp, kompletterade med ett fåtal fotografier från olika delar av landet, inte mycket med tanke på den rika resurs som fisk är i Moçambique, och den avgörande roll fisk spelade för folkhushållet under de svåra krigsåren, då torkad fisk var det enda som nådde ut till krigs- och svältdrabbade områden. På den sandiga gården ligger några båtar som för tankarna till strandade vrak.

 

Men själva museibyggnaden är anslående, ett stort tak i trä välver sig överst och vi tänker, som avsikten nog är, på ett segel. Entrén är fin och välkomnande, en liten affär med souvenirer visar på en strävan att locka turister. Ett skal med potential, med andra ord, nu saknas ”bara” innehåll och program, en pedagogisk ansats som åtminstone kan komma i närheten av det vi såg på det naturhistoriska museet.

 

Bättre ställt på den fronten är det på järnvägsmuseet, Maputos nyaste sevärdhet, invigt i juni i år. Järnvägen är central inte bara för Maputos historia utan för hela södra Moçambique. Det var närheten till Sydafrika – både det bördiga Transvaal och gruvorna – som fick Portugal att flytta huvudstaden från långt upp i norr till Maputo längst i söder eftersom förbindelserna med Sydafrika var de viktigaste för kolonins liv. Samtidigt som järnvägen förde last från Sydafrika till Maputos hamn – betydligt närmare än att skeppa via det avlägsna Durban på Sydafrikas västkust – tog hundratusentals moçambikanska migrantarbetare tåget åt andra hållet, till guldgruvorna.

 

Järnvägsmuseet är det senaste tillskottet i Moçambiques nationsbygge. Foto: Sonja Hermele

 

Först känns det som om tiden stått stilla, längs plattformarna står gamla slitna vagnar med öppna dörrar och fönster, skenbart övergivna. Men på vägen till museet passerar vi en bar och ett litet galleri, försök att göra centralstationen till en levande kulturmiljö.

 

Järnvägsmuseets stora sal. Foto: Sonja Hermele

 

Även om den gamla stationen, i sig värd ett besök, slår an en förflutenhetens ton är museet lika mycket framtid som historia. Längs ena sidan av det öppna, långsträckta museirummet kan vi följa hur kolonialmakten Portugal byggde järnvägar från kolonins inre ut till kusterna där hamnar anlades. På motsatt sida handlar det om Maputo-korridorens, det vill säga järnvägens och hamnens, nyckelroll i den nya tidens utvecklingsfilosofi; över hela Afrika byggs utvecklings- och tillväxtkorridorer, enbart Moçambique har flera längs sin långa kust.

 

Men den nykoloniala tanken är tydlig: korridorerna binder samman det råvaru- och resursrika inlandet med världsmarknaden, här skeppas för att få ut kol, jordbruksprodukter, naturgas och sockerrör. Utvecklingseffekten är tveksam, korruptionen äter nog upp det mesta.

 

Det finns mycket att titta på, från foton på stationer, lok och vagnar till gamla tiders biljettmaskiner och räknesnurror, en rörande rad av slitna Facit-maskiner i olika stadier av förfall. Ett diagram visar hur transittrafiken från Sydafrika närmast upphörde under åren av krig mellan Sydafrika och Moçambique 1975-1984, volymerna minskade med tre fjärdedelar på några år, trafiken tog åter fart först för ett tiotal år sedan när Maputo-korridoren fick ny järnväg, ny motorväg och förnyad hamn.

 

Närheten mellan Sydafrika och Maputo, som järnvägsmuseet vittnar om, får en annan tolkning i förstaden Matola, en kvarts bilresa från Maputos centrum. Här finns Moçambiques nyaste minnesmärke, ett betongarrangemang av höga stelar som likt gravstenar påminner om att kampen mot apartheidsystemet kostade liv. Här genomförde Sydafrika 1981 – just under den period när Sydafrika försökte strypa Moçambiques ekonomi – en kommandoräd och dödade gömda ANC-medlemmar. Minnesmärket räknar upp de mördade, hyllar de kringliggande ”frontstaterna” i kampen mot apartheid, för att sedan leda oss vidare till ett informationscentrum som lyfter fram Moçambiques roll i Sydafrikas befrielse.

 

Minnesmärke över martyrerna i Matola. Foto: Kenneth Hermele

 

Den svåraste tiden, ett par år efter massakern i Matola, när Moçambique tvingades sluta ett vänskapsavtal med apartheidstaten, nämns bara i förbigående. Det är tydligt att både Sydafrika och Moçambique vill glömma slitningarna och bygga vidare på de gemensamma intressena, som Maputokorridorens tillväxt. Men i grunden finns den politiska gemenskapen i antirasismen: en väggmålning, av samma slag som i det naturhistoriska museets trädgård men med politiskt motiv, knyter an till de muralmålningar som fanns på många håll i Maputo efter självständigheten.

 

Väggmålningen i Matolas informationscentrum föreställer ANC-ledaren Oliver Tambo och Moçambiques förste president Samora Machel. Texten utmanar Sydafrika: "Må de komma!
Foto: Kenneth Hermele

 

I likhet med både fiskerimuseet och järnvägsmuseet saknar minnesmärket i Matola webbsida, inte heller erbjuds besökare någon tryckt information. Ändå utgör de alla värdefulla tillskott till Maputos lilla men växande skara av sevärdheter med den dubbla uppgiften att bevara minnet av kolonialtiden och kampen mot apartheid och samtidigt bygga vidare på nationen Moçambique, från Rovuma till Maputo.

 

Text: Kenneth Hermele
KH är ekonom och doktor i humanekologi.




 

VÄRLDEN

2016
Jonas Cullberg
We Call Them Vikings
Kenneth Hermele
Minnen ur mörkrets hjärta

2015
Kenneth Hermele
Nationsbygge med museernas hjälp
Kenneth Hermele
Milano i världsutställningars ljus
Tove Alderin
Redaktionellt museum med rum för reflektion


Tidigare VÄRLDEN i ARKIV


  2017 stöder Kulturrådet UtställningsEstetiskt Forum | Ansvarig utgivare: Pia Cederholm | © UEForum 2005-2017