HEM | ARKIV | ESSÄER | FORUM | KONTAKT | LITTERATUR | RECENSIONER | REPORTAGE | SYNPUNKTEN | VÄRLDEN
|
HEM | ARKIV | ESSÄER | FORUM | KONTAKT | LITTERATUR | RECENSIONER | REPORTAGE | SYNPUNKTEN | VÄRLDEN |
|
#5 NOVEMBER 2016 | ||||
MELLAN SVARTA HÅL OCH FRUSNA POLERHullet i rummet I Nikolaj Kunsthal, före detta Nikolaj Kirke i Köpenhamn, pågår två utställningar som bägge handlar om kaos och kosmos, fjärran och nära, oändligt och ändligt, tyngdkraft och viktlöshet, ljus och mörker, allt det som vi inte kan bestämma över men som ger oss mening. Här representerat och gestaltat som två rumsliga antiteser, till synes en utställning för vuxna och en utställning för barn. Vilken är till vem? Hur kan verk spränga gränser och konst bli utgångspunkt för förmedling? frågar sig Tove Alderin.
Hullet i rummet: Trine Boesen, dansk bildkonstnär
På Nikolaj Kunsthal har Boesen skapat ett hål i rummet. Genom ett fysiskt hål kommer besökaren in i själva utställningen som inleds som en labyrintisk scenografi som leder hen genom ett textlöst rumsligt förlopp. Till att börja med passerar man ett antal traditionellt gestaltade rum i tre dimensioner, rum i följd som har karaktären av en transportsträcka som bryter i stället för att förstärka illusionen av det önskade gränslösa. Slutligen uppstår det rum som känns som utställningens/verkets egentliga kärna. En rumslighet utan visuella gränser och ett mörker där man kan förlora sig i illusoriska ytor och vackra taktila detaljer. Här kan man ge sig hän åt det stora mörkret där allting startar och startar om. Tankar på fulländandet av ett kosmiskt kretslopp blandar sig in i den kroppsliga upplevelsen. Det är ett deltagarbaserat och tättvävt universum av mörkt stoff. Här möts det okända och det vi känner. Här finns inga texter, bara ens egna och medbesökarnas tankar och ord. I rummet ligger också en suggestiv ljudmatta, av dj:n Björn Svin, som fond.
Utställningen som helhet missar tyvärr i sina flesta delar sin potential att utmana både konkreta och utopiska föreställningar om rummet som ett rum därute och samtidigt något som är helt nära oss här på jorden. Trine Boesen är primärt målare och det är därför synd att inte hennes bildkonst fått spränga gränserna för både måleri och utställningsgestaltning. I stället har man inte kunnat frigöra sig från begreppet fysisk scenografi och kompromissat med Boesens bildvärld genom att till gestaltningen addera oprecisa rumsligheter. Utställningen blir till att börja med pedagogiskt förutsägbar på ett sätt som förvånar med Nikolaj Kunsthals uttalade ansats, att våga bjuda in barn och ungdomar till ett möte med konsten.
I det vitala mörka rummet som upplevs som utställningens rumsliga kärna fungerar däremot Boesens bildvärld som totalinstallation väl. Som självständigt verk hade detta enda rum räckt hela vägen. Här tappar besökaren bort sig, känner, fantiserar och får lust att diskutera, samtala. I detta rum har den funktionella formgivningen sprungits förbi och utställningen närmar sig åter verket som kan uppskattas av alla åldrar.
Utställningarna skapas i ett nära samarbete mellan konstnär, kurator, ämneslärare och konsthallens undervisningsavdelning för att säkra en sakkunnig, pedagogisk och social relevans. Utifrån verket formas undervisnings- och workshopförlopp som ett dialogbaserat möte. Till Hullet i rummet knyter Nikolaj Kunsthal ett stort pedagogiskt program som kallas Time&Space Labs, innehållande 1,5 timme dialog, teckning, processbeskrivning respektive 2,5 timme dialog, teckning, processbeskrivning + performance/filmövning. Man fokuserar på fackkunskap, olika kompetensområden och generella inlärningsmål inom bildkonst, danska (tolkning och kommunikation) samt natur och teknik (perspektivering).
Möjligen är det meningsfullt med fler rum med hänsyn till det ambitiösa pedagogiska programmet och det antal besökande man väntar. Men jag sätter ett stort frågetecken kring det motivet. Det är synd att man valt en kompromiss med verket och skapat en funktionell scenografi för barn i stället för att lita till att Boesens verk, den sprängda målningen, räcker som grogrund för inspiration i flera riktningar, för alla åldrar och över etnicitetsgränser, just genom sin abstraktion och öppenhet.
Black Flag: Santiago Sierra. Konstnär verksam i Madrid och Mexiko City
Den 13 april 2015 hissades en svart flagga 90° nord, på Nordpolen. Den 14 december 2015 hissades en liknande svart flagga 90° syd, på Sydpolen. Båda expeditionerna är verk av den spanske konstnären Santiago Sierra. Flaggorna utgör symboler för frigörelse, protest och motstånd.
Med Black Flag sätter Sierra fokus på den historiska och aktuella erövringslusten av gränser, på nationalstaternas flyktiga karaktär och åtskiljandet av människor via nationsgränser. Santiago Sierra har tidigare arbetat med nationer som kontroversiella konstruktioner och kopplat detta till besökarens deltagande, bland annat i sitt verk till den spanska paviljongen på Venedigbiennalen 2013. Endast besökande som kunde visa spanskt pass tilläts att komma in.
I en avskalad, nästan sakral gestaltning av rummet och dokumentation av verket får man känslan av viddernas storhet, oändlighet, det nära och det fjärran. I kyrkorummet vänder ett stort, rektangulärt, vitmålat och anonymt rum sin stängda kortsida mot besökarens ankomst. Med stegen ekande mot stengolvet tar man sig fram meter för meter mot den motsatta kortsidan i förhoppningen om att finna en öppning och bli insläppt, invigd. Nyfikenheten kittlas. I rummets ände möts man av två högtalare som andas ljudet av Nord- och Sydpolen. I öppningen tornar ett altarlikt centralarrangemang av Nord- och Sydpolen upp sig med dokumentationen av flaggorna avfotograferade likadant, men hängande med polerna mot varandra, som planetens ändstationer.
Installationen är lika lugn, mäktig och självklar som polerna själva. Gestaltningen är befriande enkel och skarp, utan kompromisser och tillägg i gestaltningen som hamnar i vägen för det centrala i förmedlingen. Vilsamt tangeras också frågor som kaos och kosmos, oändligt och ändligt, tyngdkraft och viktlöshet, själsligt ljus och mörker. Besökarens kroppsliga närvaro tas även i detta verk av Sierra med som en del i mötet med hans budskap. Här kan vi se hur gestaltningsuppdraget har förvaltats väl och hur framställningen lyfter verket till ett unikt verk i sig. Det gör att verket blir tillgängligt för alla, oavsett ålder, trots sin komplexitet i både ämnesval och konstnärligt uttryck.
År 1999 besökte jag utställningen En. To. Tre. Du. Er., en installation av arkitekten Thomas Wiesner och scenkonstnären Kirsten Delholm, som visades på Brandts på Fyn i Danmark (tidigare Brandts Klaedefabrik). Det var en utställning för barn och vuxna, ett väl gestaltat formexperiment som tog besökaren på allvar oavsett ålder. En utställning som nådde verkshöjd, tillgängliggjorde en scen som också antog formen av en plattform för det lärande som brygger över ålder och etnicitet.
Totalinstallationen Hullet i rummet belyser det vanskliga i kompromissen och vad som händer när avsändaren inte litar till verkets egen kraft, i stort som i smått, och inte heller litar till de yngsta besökarnas kapacitet till mottagande av det. Med konst som flerspråkigt kommunikationsverktyg kan ämnen och teman öppnas för läsning i många nivåer och riktningar. Utställningar med konsten som utgångspunkt för lärande av olika slag kunde inspirera fler aktörer.
|
VÄRLDEN
2016 |
|||
