HEM | ARKIV | ESSÄER | FORUM | KONTAKT | LITTERATUR | RECENSIONER | REPORTAGE | SYNPUNKTEN | VÄRLDEN
|
HEM | ARKIV | ESSÄER | FORUM | KONTAKT | LITTERATUR | RECENSIONER | REPORTAGE | SYNPUNKTEN | VÄRLDEN |
|
#5 NOVEMBER 2016 | |||||
VARDAGSLIV, ONDSKA OCH HJÄLTEMODI Krakow är det hjältar som gäller. Människor som gör motstånd, individer som visar att det går att vara ein mensch även i en omänsklig tid. Mest berömd är Oskar Schindler – entreprenör, nazist, spion, äventyrare – som räddade 1 200 judiska kvinnor och män undan en säker död genom att se till att de fick fortsätta att arbeta på den emaljeringsfabrik han redan 1939 hade tagit över från de ursprungliga judiska ägarna. Kenneth Hermele överraskas av rättrådighet och hjältemod i polska Krakow.
Schindlers fabrik – tidigare kallad ”Rekord”, nu under namnet Deutsche Emailen Fabrik, DEF – ligger alldeles öster om det judiska gettot i Podgorze, som i sin tur ligger nära Krakows gamla stad, det tar bara en tjugo minuter att promenera däremellan. På vägen går vi genom den judiska stadsdelen Kazimierz (varifrån judarna fördrevs av nazisterna redan 1939, så fort Krakow fallit).
Det första vi ser av Schindlers fabrik är en trettiotalsfasad i putsad betong, från ingången i mitten är den lätt vinklad utåt, som en fågel med vingarna något framåtböjda.
Schindlers fabrik idag. Foto: Ingrid Elam
Fabriken hyser två helt olika utställningar. I kontorsbyggnaden berättas i utmattande detalj om nazisternas ockupation av Krakow, med tonvikt på förtrycket av polacker (även om det judiska gettot också får stort utrymme). Det är många besökare, skolklasser samsas med turisterna som springer genom utställningen på jakt efter Oskar Schindler. Men den som tar sig tid lär sig mycket om hur grym den nazistiska ockupationen var mot polacker – slaver sågs liksom judar och romer som ”Untermenschen” – och hur det nazistiska förtrycket trängde in i varje por av samhället. Det blir samtidigt en djupdykning i vardagsliv i mitten av 1900-talet i en centraleuropeisk storstad.
I utställningen vandrar vi på hakkors mellan hotfulla nazister.
Kärlek med gettomuren som fond. Det som griper tag är hur normalt människor försöker leva trots att de stängdes in i gettot, hur de förälskade sig och poserar glada inför fotografen med gettots mur som bakgrund.
I en liten avdelning på övervåningen finns Schindlers kontor, två rum, ett för sekreteraren, ett för Schindler själv med en imponerande Europakarta bakom skrivbordet, ett tecken på den ambition Schindler bar på för sin emaljerings- och ammunitionsfabrik. 
Schindlers skrivbord.
Mitt emot Schindlers bord står en stor glaskub: på utsidan är den fylld med ”nakna” – oemaljerade – köksutensilier, i en likgrå färg. Inuti kuben finns namnen på de judar som stod på Schindlers lista och som därför räddades i krigets slutskede från det sönderfallande Polen när Schindler flyttade sin fabrik söderut.
Minnets kub mittemot Schindlers skrivbord.
Övriga delar av Schindlers fabrik – inklusive fabrikshallarna med ”sågade” tak för ljusinsläppets skull – har tagits över av Krakows konsthall, som just när vi besöker det endast visar urval av samlingarna; förberedelser för en ny utställning pågår, och den beskedliga entréavgiften är nedsatt av hänsyn till det begränsade utbudet. Här finns ändå museets mest omtalade verk, en parafras på den ökända Auschwitz-skylten med ett ord utbytt: Kunst macht frei.
Kunst macht frei, skulptur av Gregorz Klaman. Foto: Ingrid Elam
Den förklarande text som konsthallen försett verket med närmast ber om ursäkt och menar att lika lite som Auschwitz gjorde någon fri, ska vi förvänta oss att konst befriar. Men med Auschwitz bara tio mil bort känns leken farligt naiv, den trivialiserar något som ständigt borde få oss att tänka till: Vad avsåg nazisterna egentligen med ”Arbeit mach frei”, den devis de använde på fler koncentrationsläger än Auschwitz? Ville de hålla fångarna lugna i en falsk känsla av att det endast var ett arbetsläger de kommit till? Eller var det ren cynism?
Längs en vägg står vad som ser ut att var avhuggna jättepelare i brun-rosa marmor; det är skivor från en saltgruva känd för sitt ej helt rena salt (konstnär Mirosław Bałka). En bild av att det som verkar fast – marmor minsann! – kan förbytas i sin motsats, förflyktigas och upplösas. Samtidigt en bild av det slavarbete som judar utförde under nazisterna, men även en påminnelse om den rikedom salt en gång var. Den som kan sin Haggadah – den judiska påskens bok – förbinder nog också salt med de judiska slavarnas lidande i Egypten.
Skulptur av Mirosław Bałka.
Åter i gettot går vi till apoteket Under örnen, ett centrum för det tysta men alls inte ofarliga motståndet mot nazisterna inne i gettot. Apotekaren Tadeusz Pankiewicz – liksom Schindler hedrad som Rättfärdig bland nationerna – och hans personal lyckades under flera år förse gettoinvånarna med medicin och andra nödvändigheter samtidigt som brev och information förmedlades åt bägge håll framför ögonen på nazisterna.
Apotekare Tadeusz Pankiewics med personal. I ett av det gamla apotekets rum berättar Pankiewicz (på film) hur han på torget där utanför såg en sadistisk nazist prygla en ung judisk kvinna som bara ville ansluta sig till sin mamma som skulle deporteras, dottern ville följa henne in i döden. När nazisten såg hur kärleksfullt mamman tog emot sin dotter, hur hon försökte torka av henne blodet, tvingade han dottern tillbaka in i gettot, bort från mamman. Apotekaren stilla, fortfarande förskräckt: hur ond kan en människa bli? 
Torget framför apoteket i Krakows getto.
Omtumlade går vi ut på torget, här skedde det vi just fick berättat. En rad tomma stolar vittnar om alla som försvann, de är en del i den ”Minnesstig” som löper genom Krakow, från Schindlers fabrik, via gettoapoteket till Gestapos högkvarter på andra sidan Gamla stan. Motståndet tar sig mångahanda former och rättrådiga människor, som vågar livet, finns där vi minst väntar oss att finna dem.
|
VÄRLDEN
2016 |
||||
