HEM | ARKIV | ESSÄER | FORUM | KONTAKT | LITTERATUR | RECENSIONER | REPORTAGE | SYNPUNKTEN | VÄRLDEN
|
HEM | ARKIV | ESSÄER | FORUM | KONTAKT | LITTERATUR | RECENSIONER | REPORTAGE | SYNPUNKTEN | VÄRLDEN |
|
#2 APRIL 2016 | ||||
PLATS FÖR ALLA PÅ MUSEET
Bredda mångfalden. En handbok om människor med funktionsnedsättning i museernas arbete Sveriges museer arbetar sedan länge med att förbättra tillgängligheten. Men hur ser det ut med representationen inom utställningsverksamheten? Vems historia berättas och vilka erfarenheter skildras? Hur görs urval i samlingarna och vilka perspektiv lyfts fram? Sofie Collin har läst Bredda mångfalden. 
Diana Chafik, projektledare för FOKUS. Mellan 2013 och 2015 har 20 personer från 20 olika museer gått en utbildning för att lära sig mer om hur de på ett bättre sätt kan arbeta med det perspektiv som ofta glöms bort – det om funktionsnedsättning. Deltagarna i projektet har bekantat sig med funktionshinderhistorien och fått ta del av erfarenheter från funktionshinderrörelsen. FOKUS, som projektet kallas, drivs av HandikappHistoriska Föreningen och Stiftelsen Upplandsmuseet. Arvsfonden har finansierat projektet.
Nu har det kommit ut en handbok som syftar till att fler ska kunna ta del av vad gruppen lärt sig under de två år som de samlats. Bredda mångfalden är en cirka 80 sidor lång text som går igenom hur museer kan tänka kring de här frågorna.
Idiot, krympling, vanför och sinnesslö är alla exempel på hur personer med funktionsnedsättning har beskrivits genom tiderna. Berättelser om hur det har varit att leva med funktionsnedsättning har även länge varit frånvarande på landets museer. Människor med funktionshinder har därmed inte haft samma möjligheter att ta del av sin historia vilket har skapat kunskapsluckor och fördomar om vilka erfarenheter som människor med funktionsnedsättningar har.
Tanken bakom ett mångfaldsarbete är att människor inte bara ska känna sig tolererade och accepterade, utan även erkända. Museer förmedlar kunskap om samhället och berättar historier om tider som flytt, då ska alla människor vara representerade.
Boken tar upp den så kallade etcetera-problematiken. Den går ut på att kategorier som kön, klass och etnicitet ofta nämns som exempel på frågor som är viktiga att belysa utifrån ett intersektionalitetsperspektiv. Inom ramen för ”etcetera” hamnar då kategorier som funktionsnedsättning och ålder, vilket ytterligare leder till att perspektivet prioriteras bort.
Boken innehåller flera intervjuer med människor inom museisektorn som gått utbildningen. Läsaren får genom det en inblick i hur de kan tänka i sitt arbete med en utställning. Ett lugnande besked är att det inte finns något enkelt svar på hur ett lyckat mångfaldsarbete ser ut och att man sällan kan skildra något ur alla tänkbara perspektiv.
Vilka utställningar har då producerats som belyser ett fenomen utifrån ett funktionshinderperspektiv? Ett intressant exempel är när fotografen Truls Nord inom projektet Taktil foto ville göra en fotoutställning som personer med dövblindhet kunde ta del av. Projektidén växte och handlade senare även om att personerna själva skulle fotografera. En person ville visa sin vardag, en annan sina minnen och en tredje sina promenadmotiv.
Projektet avslutades med en fotoutställning på Stadsmuseet i Stockholm med bilder som både gick att se och ta på. Frågor väcktes om vad som utgör ett fotografi och vilka element i bilden som måste väljas bort för att det ska förstås med handen.
Men att anta ett mångfaldsperspektiv behöver inte enbart innebära att belysa en specifik grupp med särskilda förutsättningar. Det kan också handla om att berätta något mer allmängiltigt – men att nyansera berättelserna och att bryta stereotyperna.
Radioproducenten Catrine Lundell anser att man med fördel kan inta ett funktionshinderperspektiv när människor minst anar det. Personer med funktionsnedsättning är exempelvis bärare av livserfarenheter som är allmängiltiga och som alla kan identifiera sig med. Detta belyser betydelsen av att inte reducera en person med funktionsnedsättning till en uppsättning svårigheter. På samma sätt är det viktigt att alla människor är med och skildrar historier, inte enbart de som utgör normen.
Foto: HandikappHistoriska Föreningen Bredda mångfalden är en pedagogisk och lättläst handbok som innehåller flera tips om allt från hur man kan tänka när man registrerar föremål till hur man letar i arkiv. Texten innehåller dock inga konkreta exempel på existerande utställningar som saknar funktionshinderperspektiv. Det hade varit en pedagogisk styrka i boken om läsaren hade fått exempel på historier som hade kunnat berättas annorlunda, eftersom man ofta är blind för det som tas för självklart.
Boken återkommer mer än en gång till vad som är själva kärnan i mångfaldsarbete – att inte enbart tala om en viss grupp, utan även med. Detta var även grundtanken i utbildningen. Hälften av de som föreläste utgjordes av människor från funktionsnedsättningsrörelsen. I idealfallet ska även detta gälla i produktionsstadiet av utställningarna – att bjuda in och föra dialog. Det är främst när man talar med människor som är bärare av andra erfarenheter än de man själv har som man vidgar sina perspektiv.
Ewa Wadell om projektet HAIKU |
LITTERATUR
2016 |
|||
