HEM   |   ARKIV   |   ESSÄER   |   FORUM   |   KONTAKT   |   LITTERATUR   |   RECENSIONER   |   REPORTAGE   |   SYNPUNKTEN   |   VÄRLDEN

 

MUSEET SOM VÄRLDENS MÖTESPLATS

Artifacts and Allegiances. How museums put the nation and the world on display
Peggy Levitt
University of California Press, 2015


Den amerikanska sociologen Peggy Levitt har besökt museer på fyra kontinenter. Hon belyser i sin nya bok hur museer kan öppna världen för hela mänskligheten – eller nöja sig med en mer endimensionell hyllning till den egna nationen. Wilhelm Östberg har läst boken Artifacts and Allegiances.

 

Få museer i världen har lika avancerad teknologi och infrastruktur som the Asian Civilisations Museum i Singapore. Fattas bara, Singapore är ju ett av världens mest uppkopplade länder. Men beträffande innehåll och budskap är det rojak som gäller.

 

Över en mix av frukt och grönsaker hälls en söt och kryddig sås. Den smaksätter hela anrättningen men låter ändå varje ingrediens få behålla sin egenart. Singapore är kinesiskt, malaysiskt, indiskt och mycket mer, och vill se sig som en harmonisk enhet karaktäriserad av konsensus. Det finns hur många maträtter som helst där smakerna balanseras med rojak-sås.

 

Det väldiga Asian Civilisations Museum i Singapore är inrymt i de gamla koloniala regeringsbyggnaderna. Den senaste tillbyggnaden är en kub som flyter utanpå fasaden till Empress Place Building från 1867. Foto: Asian Civilisations Museum

The Asian Civilisations Museum jämför sig med en rojak-sås; museet ska bidra till att bygga ett harmoniskt samhälle med medborgare som är multietniska och mångkulturella men ”i hjärtat singaporianer”. Det där sista lämnar inte utrymme för kritiska undersökningar varken av ekonomi eller sociala förhållanden utan museet bidrar med just den nationella idyllisering som landets politiska ledning önskar. Singapore aspirerar på att bli ett konstcentrum för Asien men samtidigt är konstens uppgift att bidra till just den nationella identitet som makten önskar. En tidigare kulturminister, Lee Khoon Choy, stakade ut riktningen: ”Tiden med konst för konstens egen skull är över. Konstnärer bör verka som en integrerad del i vår ambition att bygga ett multietniskt, flerspråkigt och mångreligiöst samhälle”. Således, inte det minsta fråga om att politiker bör hålla ”armlängds avstånd” till kulturinstitutionerna.

 

Singapore har i århundraden varit mötesplats för influenser från Kina, Indien, Arabiska halvön, Malaysia, Thailand, Indonesien och Europa, något som återspeglas i samlingarna på the Asian Civilisations Museum. Bronsskulptur från Jina, norra Indien, 300-400-talet e.Kr. Foto: Asian Civilisations Museum

Peggy Levitt har besökt museer i Singapore, pratat med museichefer och intendenter, pedagoger och kulturpolitiker. I boken Artifacts and Allegiances. How museums put the nation and the world on display analyserar hon hur museer i Singapore men också i Qatar, Danmark, Sverige och USA formulerar sig om globalisering, nationen och tidens migrationsrörelser. Överallt används museer för att påverka medborgarna men vad de olika museerna bidrar med skiljer sig tydligt åt mellan länderna.

 

I Singapore, och också i Qatar, skapas nationella berättelser om den roll länderna vill ha i världen och museerna bidrar aktivt med att gestalta dessa. Man har kosmopolitiska ambitioner, man är moderniserande men utan att för den skull ge utrymme för medborgerliga rättigheter och yttrandefrihet. I Qatars självbild, som man möter den på de många nybyggda och mycket spektakulära museerna, är det som saknas lika intressant som vad man visar upp, argumenterar Levitt. Inget sägs om klanfejder, massakrer, inre religiösa och etniska motsättningar, kvinnors roll eller slavhandel. Mellan en idylliserad bild av ett förgånget beduinsamhälle och dagens prestigeuniversitet, al-Jazeera, konstmässor, sportarenor och lyxhotell finns bara tomrum.

 

För Museum of Islamic Art byggdes en egen ö, så att inget skulle störa intrycket. Ambitionen var att placera Doha på kartan över världens mest spektakulära museibyggnader. Museet invigdes 2008 och har följts av ytterligare flera stora museisatsningar i Qatar. Foto: Museum of Islamic Art

 

Levitt skildrar hur idéer om nationen, om det kosmopolitiska och om migration landar på museer på fyra kontinenter. Boken ger överblick samtidigt som den närsynt besöker specifika utställningar. Den är flyhänt skriven, en blandning av reportage och diskussion. Noter, bibliografi och index upptar en tredjedel av boken och det är en god ordning. Bland de många och ofta ganska långa noterna döljs en mer akademisk bok där den intresserade kan leta sig vidare mot fördjupande diskussioner, medan den som är ute efter själva storyn läser brödtexten och inte behöver bekymra sig om det akademiska. Praktiskt.

 

I Qatar och Singapore är det tydligt vilka berättelser om nationen man vill skapa och också uppdrar åt museerna att förmedla. Hur ser det då ut i Skandinavien och USA? Hur är samspelet mellan makten och museerna där? Om det i Qatar och Singapore handlar om att göra avtryck i världen, skapa sig en ledande plats, så är det i Skandinavien i stället fråga om att försöka förstå sin plats i världen. Peggy Levitts granskning visar att det ser förvånande olika ut i grannländerna Sverige och Danmark. I Köpenhamn är de internationella samlingarna styvmoderligt behandlade medan den egna historien ges en påkostad och innehållsrik presentation. Det främmande tycks intressant bara om det kan relateras till dansk historia medan man i Göteborg och Stockholm vill vara kosmopolitisk. I Danmark ser författaren utställningar om dansk förhistoria och historia, i Sverige möter hon trafficking och Bollywood. På Historiska museet i Stockholm inleds utställningen om vår förhistoria med att ”år 1000 fanns ingen svensk nation […] man såg sig inte som ’svensk’”. I stället förmedlar museet ”en kör av röster” och man letar efter förbindelser bortom de egna gränserna.

 

Solvagnen, tidig bronsålder, en ikon för Nationalmuseet i Köpenhamn. Presentationen på museet är påkostad och innehållsrik, i kontrast till museets etnografiska samlingar som ”känns något övergivna och med föga förklarande text”. Foto: Nationalmuseet, Köpenhamn

 

Stockholm och Göteborg tycks mer likna New York än vad de liknar Köpenhamn. På de förra ställena undersöker man, menar Levitt, aktivt vad en kosmopolitisk värld kunde vara medan man i Danmark vänder sig inåt, mot det egna. Hon påminner om Danmarks historiska förluster (Skåne, Norge, de tyska hertigdömena) som gjorde landet inte bara mycket mindre utan också mer homogent, etniskt danskt. Det spelar säkert roll, men en skandinavisk läsare minns också hur Dansk folkeparti i början av 2000-talet fick inflytande på kulturpolitiken i utbyte mot att man stödde Anders Fogh-Rasmussens koalitionsregering. I jämförelse är Sveriges historia mycket mer invandrarnas. Landet har varit en regional stormakt och pretenderade länge på att vara ett moraliskt samvete i världen; vi har, skriver Levitt, en ”djupt rotad tro att solidaritet inte upphör vid nationsgränsen”. Visst, sedan hon skrev det bevisade åtminstone för en tid flyktingströmmarna till Sverige att vi ville vara en nedfälld vindbrygga i utkanten av ”Fästning Europa”.

 

Med hundratals producerade filmer per år och en årlig publik på nästan 4 miljarder människor, är Bollywood världens största filmindustri och en gigantisk exportsuccé för Indien. Utställning på Världskulturmuseet i Göteborg. Foto: Världskulturmuseet, Göteborg

 

Levitt ställer frågan om man kan uppmärksamma mångfald och etnicitet utan att det leder till uteslutning. Hon svarar själv med exempel från Boston och New York att framhävandet av skillnader mycket väl kan vara ett sätt att stärka självkänslan för underprivilegierade grupper– särskilt förstås när de skildrade själva medverkar i museiarbetet. ”Reciprocitet är det avgörande paradigmskiftet.” Men det finns en hake, resonerar hon: USA är så stort och inflytelserikt att det kosmopolitiska lätt stannar inom den egna nationen. ”För många amerikaner innebär detta att vara global att vara amerikan.” Qatar och Singapore, i kontrast, är helt beroende av omvärlden för att uppfylla sina nationella mål. Därför skapar man en ”självcentrerad kosmopolitik” och reserverar den för de egna medborgarna samt de internationella experter man rekryterar i stort antal, medan migrantarbetare, minoriteter och kritiker stängs ute.

 

Så här skulle det kunna se ut om man brutalsammanfattar Levitts genomgång av museer på fyra kontinenter: superflott men auktoritärt i Doha och Singapore, insulärt i Köpenhamn, kosmopolitiskt i Göteborg och Stockholm, eftertänksamt och elegant men inåtvänt i Boston, tvärkulturellt, öppet och engagerat i New York. I verkligheten är det förstås mer nyanserat och motsägelsefullt. Hon låter en dansk museimedarbetare summera skillnaderna mellan museer i Danmark och Sverige med att det mesta är sig nog ändå ganska så likt mellan länderna, även om det finns ”diskursiva åtskillnader”.

 

Levitt samtalar med museifolk och kulturpolitiker men går aldrig riktigt i clinch med deras visioner utan de får säga ungefär det som står att läsa i avsiktsförklaringarna på de olika museernas hemsidor. Snart sagt varje museum påstår att de ska visa sitt material ”på ett nytt sätt” men efter de många nedslagen på fyra kontinenter tycks allt sig ganska så likt mellan museerna. Somliga har förvisso grandiosa resurser och bygger nya megamuseer medan andra kämpar på med krympande budgetar. Men synsätt och ambitioner är ganska så igenkännbara mellan museerna. Kanske är det inte så förvånande om man tänker på hur toppcheferna cirkulerar med sina respektive ”nya grepp” mellan Boston, Doha, Göteborg och Singapore. De är kosmopolitiska, välbetalda och redan på väg till nästa anhalt i karriären.

 

I Doha sitter en av dessa inköpta internationella museiexperter och funderar över om han missade något. ”Hur många fler platser i världen kommer att bygga så här många nya museer de närmsta tjugo åren?” Tänk om själva processen att skapa ett museum kunde påverka samhället? Tänk om Doha skulle kunna skapa en ny modell? Radikalare än så blir det inte, och den internationella stjärncuratorn förblir för säkerhets skull anonym. Han riskerade aldrig något med sina funderingar. Det ligger nära till hands att dra slutsatsen att museerna och museimedarbetarna befäster gränser och privilegier snarare än förvandlar dessa.

 

El Museo del Barrio finns på The Museum Mile, New York, och skildrar latinamerikansk och karibisk konst och hur denna bidragit till nordamerikansk kultur. Museet vill aktivt påverka samhället och stärka identitet och självkänsla hos spanskspråkiga immigranter. Foto: El Museo Del Barrio

 

Peggy Levitt återger en episod som illustrerar hur museer kan vara när de fungerar som bäst. Här är en mormor på besök på El Museo del Barrio i New York. Mormodern använder museet för att berätta för sitt barnbarn om deras bakgrund och kultur. Rena drömmen för en museimedarbetare. Så ska det gå till! Men sedan vidgar författaren bilden till vad som händer om museet har en vidare ambition än att ”bara” berätta om hembygden och det egna sätts i sammanhang med omvärlden. ”I det förra fallet bekräftas de [d.v.s. mormodern och barnbarnet] men förblir isolerade medan i det senare blir de del i ett större helt”. Och, fortsätter hon, ”i en värld där en av sju människor är intern eller internationell migrant, så växer utmaningen att komma överens, såväl inom nationen som utanför denna, minut för minut”. Museerna kan då inte längre fortsätta med vad man alltid gjort (samla, vårda, visa), argumenterar Levitt, utan de bara måste finna nya vägar för oss alla att mötas.

 

Text: Wilhelm Östberg
WÖ är docent i socialantropologi.




 

LITTERATUR

2016
Sofie Collin
Bredda mångfalden
Wilhelm Östberg
Parthenonsyndromet. Kampen om kulturskatterna
Sofie Collin
Museums in the New Mediascape


2015
Wilhelm Östberg
Museet som världens mötesplats
Ingrid Miljand
Nya frågor till gamla föremål


Tidigare LITTERATUR i ARKIV

  2017 stöder Kulturrådet UtställningsEstetiskt Forum | Ansvarig utgivare: Pia Cederholm | © UEForum 2005-2017