HAIKU – HUR GICK DET SEDAN?

HAIKU, Handikapphistoria i kulturarvet, är ett projekt som Nordiska museet initierade 2010 tillsammans med Handikapphistoriska föreningen för att lyfta in de funktionshindrades historia och upplevelser på den museala agendan. Nu är projektet avslutat och Ewa Wadell undrar vad som egentligen har förändrats.

Syftet med initiativet var att möjliggöra inkluderandet av människor med funktionsnedsättningar och deras hittills osynliggjorda historia. Metoderna för att genomföra detta var ett nytt arkiv, en vandringsutställning och en avslutande filmfestival med både dokumentärfilmer och spelfilmer på ämnet funktionsnedsättning. Utbildningsradion har dessutom sänt intervjuer, föreläsningar och diskussioner men dessa är nu inte längre tillgängliga via UR Play. Ytterst var målet att öppna upp för mer av mångfald i historieskrivningen, ett perspektiv som tidigare mest fokuserat på frågor kring hbtq och folkgruppsminoriteter. Projektet HAIKU pågick under tre år och avslutades 2013, men vad har hänt sedan dess? Har man lyckats åstadkomma en förändring och skapa något bestående?

Fyra skrifter gavs ut under HAIKU-åren. Omslag: Katarina Lindahl

HAIKU var verkligen ett spännande och viktigt initiativ. Att funktionshinder inte har belysts tidigare anses ha med okunskap att göra men också att ämnet lätt drunknat i praktiska frågeställningar om hur man tillgängliggör de fysiska samlingarna för alla. Att man nu på allvar har fått upp ögonen för detta område kan kopplas till de vindar som blåser inom museibranschen internationellt. Museum of Modern Art i New York påbörjade för ungefär tio år sedan ett projekt med syftet att nå ut till människor med Alzheimers, ett initiativ som återspeglas i initiativet Möten med minnen på ett flertal svenska museer under 2013. Livrustkammaren och Norrbottens museum erbjuder utlån av minneslådor eller väskor fyllda med föremål till äldreboenden och dagligverksamheter. Här ligger fokus dock på hur man når ut till så många grupper som möjligt.

Rapportomslag Leicester University.

I Storbritannien har man redan hunnit med två större projekt för att lyfta fram frågan om de funktionshindrades representation i det kollektiva medvetandet. På School of Museum Studies på Leicesters universitet påbörjades 2004 forskningsprojektet Buried in the Footnotes och 2007 startade ytterligare ett, Rethinking Disability Representation in Museums and Galleries, som tog avstamp från det tidigare resultatet. Man ville göra representationen av personer med funktionsnedsättningar i media och historieskrivning mer mångfasetterad för att på så sätt komma bort från dominerande stereotyper. Vanligen förknippas funktionshindrade antingen med offerrollen eller med hjälterollen – mot alla odds har enstaka personer lyckats åstadkomma någonting! Musei- och galleripersonalen i England har inte, som i det svenska projektet, fastnat i diskussioner om fysisk tillgänglighet. Här har man i stället hämmats av farhågor om etiska frågeställningar kring representationen av funktionsnedsatta. Museerna har varit så måna om att undvika känslan av freak show eller exotism att de ofta undvikit ämnet helt i sina utställningar. För att motverka detta har man i projektet valt att planera utställningar i nära samarbete med personer med funktionsnedsättningar.

En av Livsbilds annonser.

Med HAIKU-projektet slog de svenska museerna in på en annan väg. Här var idén att samla in erfarenheter genom att avgränsa sig till enbart funktionshindrade och deras anhöriga. För att underlätta ett insamlande skapades hemsidan Livsbild.se, som i hög grad anpassats för att överbrygga så många kommunikationshinder som möjligt. Avsikten med hemsidan har varit att få fram ett underlag för det arkiv som nu återfinns på Nordiska museet, i vilket de oredigerade berättelserna gjorts tillgängliga för forskning. På hemsidan Livsbild har man valt att anonymisera bidragen, ibland också med små ändringar i redogörelserna för att inte riskera att peka ut någon. I några fall där innehållet bedömts som för känsligt eller där bidragsgivaren så önskat har man valt att inte publicera berättelsen över huvud taget.

Nu är alltså projektet HAIKU sedan mer än ett halvår avslutat. Vad har det bidragit till? Jag har valt att titta närmare på Nordiska museet eftersom det så tydligt stått bakom projektet och därför kommit att förknippas med HAIKU långt mer än de andra museer och institutioner som på olika sätt deltagit. Men i Nordiska museets utställningshall fanns i februari 2014 inte många spår kvar av satsningen.

Trots att Nordiska museet alltså stått som värd för merparten av projektet tycks ändå den traditionella historien fortfarande återges som tidigare utan att inkludera berättelser som modifierar den. Visst har museet i vissa utställningar informationsskyltar med punktskrift och föremål att känna på med händerna, men ingenstans finns här något som ger en inblick i erfarenheter av funktionshinder. I utställningen Modemakt om kläders betydelse för identitetsskapandet återfinns små figuriner för synskadade att känna på. Men de upplyser om utställningens innehåll och har inget att berätta om funktionshindrades egna erfarenheter för besökaren. Själv blir jag nyfiken på hur synskadade förhåller sig till kläder – vad är viktigt för dem, i vilken utsträckning bryr de sig om klädesplagg?

Taktila figurer i utställningen Modemakt, Foto: Karolina Kristensson, Nordiska museet

I utställningen Sápmi om de två olika identiteterna same respektive svensk blir jag fundersam. Finns det ingenting i registren från kartläggningen av de olika ”folktyperna” under 1930-talet som avslöjar något om samer med funktionshinder? Vad hände med funktionshindrade samiska barn och vuxna? Jag hittar tyvärr ingen information om något sådant.

Inte heller i utställningen Ränder, rytm, riktning återfinns någonting med relation till funktionsnedsättning. Utställningens urval är gjort av Tom Hedqvist och Synnöve Mork, båda i grunden textilformgivare, som fått botanisera i Nordiska museets arkiv. Ett problem kan vara att där inte finns tillräckligt med insamlade objekt som relaterar till ämnet, men desto angelägnare vore det väl att fylla det tomrummet! Inte heller i någon av de andra delarna av museets alla utställningar återfinns, såvitt jag kan se, något som anknyter till HAIKU-projektets ambition.

Hemsidan Livsbild.se är sedan oktober 2013 stängd för nya bidrag. Det är dock lite oklart i skrivande stund om det går att fortsätta att diskutera och kommentera på hemsidan, eftersom det fortfarande står uppmaningar om det trots att aktiviteten verkar ha avstannat. Även om man i HAIKU-projektets sammanfattning betonar att det har varit svårt att få in bidrag, särskilt från invandrargrupper och föreningar, så har man ändå lyckats få ihop en hel del berättelser till hemsidan. Det är förstås synd att Livsbild.se inte verkar fungera som ett aktivt forum längre. Ett förslag skulle kunna vara att man gjorde om sidans layout, alternativt ännu tydligare framhöll att det är ett slags stängt arkiv som ändå är öppet och tillgängligt att hämta inspiration ur. Egentligen skulle det bästa kanske vara att infoga den som en del av Nordiska museets hemsida, som ett eget forsknings- och studieobjekt bland andra. Känslan av att vara ett avstannat forum i ett skrymsle av det gigantiska internet skulle då kunna undvikas.

Initiativet med HAIKU är angeläget, för att inte säga helt nödvändigt, men det känns som om det faller platt till marken om det inte får någon uppföljning efter projekttidens slut. Det verkar nästan som om Nordiska museet också har fastnat på den angränsande, men i sammanhanget inte helt relevanta problematiken med att tillgängliggöra samlingarna för personer med funktionsnedsättning. Eller så tar det helt enkelt väldigt lång tid för institutioner att bli mer inkluderande i sin hållning.

Man kan hoppas att förändringen kommer fast den tar tid, att projektet har satt frågan i rullning och att historieskrivningen på sikt blir mer mångfasetterad så att den bättre återspeglar verkligheten. Har man som ambition att öppna upp för mångfald i historieskrivningen måste man arbeta med det kontinuerligt. Att genomföra en tillfällig vandringsutställning och en filmfestival eller att starta insamlingen till ett arkiv är en bra början, men ändå bara en början.

Det visar sig dock efter lite letande att det faktiskt finns en sorts fortsättning på HAIKU. I slutet av april i år startar det tvååriga projektet FOKUS, en utbildningssatsning för musei- och kulturarvspersonal. Även detta drivs av Handikapphistoriska föreningen och finansieras av Arvsfonden, men den här gången är projektet knutet till Upplandsmuseet. Tanken är att belysa hur man ska införa en stark mångfald inom utställningsverksamheten, definiera terminologierna, utforma styrdokument, etablera ett nätverk och utbyta erfarenheter. Antalet deltagare är begränsat till tjugo personer med tillsvidareanställning inom musei- eller kulturarvssektorn, och därför är det en fördel att det finns en blogg på Arvsfondens hemsida som förhoppningsvis kommer att uppdateras löpande under projektets gång.

Det finns tyvärr ingen information att söka fram på Nordiska museet om det nya projektet FOKUS, vad jag kunnat hitta. Det är synd att det i samband med projekt HAIKU inte nämns något om det här anknytande nya projektet. Inte heller i anslutning till projektet FOKUS återkopplar man till HAIKU. Men kanske är detta något som endast drabbar dem som befinner sig vid sidan av branschen, eftersom man i bloggen lyfter fram att information om utbildningen gått ut till olika digitala forum och med post till landets museer.

Det säger möjligen en del om hur komplicerat det verkar vara att få genomslag för ett sådant här ämne i museibranschen, men borde det egentligen vara så svårt att börja inkludera åtminstone små detaljer som vittnar om den mångfald som utmärker vår gemensamma omvärld? Det måste inte vara stora, enskilda utställningar där man kan tänka sig att frågor kring etik och moral kan vara ett hinder, vilka dock förhoppningsvis underlättas i och med utbildningen genom FOKUS, utan borde kunna vara små, små fragment som inte kräver så stora insatser. Inte ens Nordiska museet verkar ha lyckats med det trots att de tillbringat tre år med projektet HAIKU. Utbildningen i projektet FOKUS fyller en viktig funktion här och man kan verkligen hoppas att detta får önskad effekt.

Text: Ewa Wadell
EW har en fil.mag. i konstvetenskap och estetik.

HAIKU på Nordiska museet
HAIKU hos Handikapphistoriska föreningen
FOKUS hos Handikapphistoriska föreningen
FOKUS hos Arvsfonden
Livsbild.se

Varje människa bär en historia