HEM   |   ARKIV   |   ESSÄER   |   FORUM   |   KONTAKT   |   LITTERATUR   |   RECENSIONER   |   REPORTAGE   |   SYNPUNKTEN   |   VÄRLDEN

 

SYMFONI MED OCH UTAN FÄRGER

Den monokroma symfonin. Enfärgade konstellationer av konst, design, mode & musik
Artipelag, Värmdö 151016–160328

Curators: Bo Nilsson, Frida Andersson och Cay Bond (mode)


För hundra år sedan, 1915, när världen redan hade kastat sig in i ett världskrig, skapade den sovjetiske konstnären Kazimir Malevitj den första monokromen: en svart kvadrat mot en vit bakgrund. Det fasaväckande som rasade omkring honom resonerade i det svarta bottenlösa. Johannes Soldal har sett Den monokroma symfonin, en hyllning till Malevitj.

 

Artipelag konsthall utanför Stockholm har den här hösten (utställningen pågår till mars nästa år) upplåtit sina vackra lokaler, med utsikt över skärgården, till enfärgade konstverk i Malevitjs anda. Besökaren får vandra genom rum med skilda färgteman: vitt, svart, blått, gult, rött och grönt.

 

Det första som möter besökaren är dock A Kassens ”The Color of Things”, en rad fotografier och märkliga smutsbruna kvadrater. Efter en stunds betraktande inser man att kvadraterna består av föremålet – en kanot, golvmopp, stenplatta och matta – som syns på fotografiet bredvid. Den danska konstnärsgruppen har låtit mala ned föremålen och använt materialet för att forma kvadratiska monokromer. Installationen får oss att begrunda tingens flyktighet och konstverkens materialitet. Det är en utmärkt inledning till utställningen.

 

A Kassen, The Color of Things (Mop) (2014) Courtesy: Galleri Nicolai Wallner

Sedan följer som sagt ett antal färgrum. Artipelags luftiga lokaler – byggnadens skarpa vinklar i stål och glas står som en mänsklig protest mot en mer oförutsägbar natur – är gjorda för utställningar likt denna. I vissa av rummen har de utställningsansvariga dock fått anpassa utställningen efter byggnadens förutsättningar. Många av rummen har glasväggar med fantastiskt ljusinsläpp. Det kan inte vara en tillfällighet att man just i det gröna rummet har utsikt över skärgårdens novemberdramatiska natur. I det blå och det röda rummet har man däremot valt att täcka för fönster som skulle kunna ge en liknande utsikt. Här blir det uppenbart vad de ansvariga för utställningen vill att de olika rummen ska förmedla och symbolisera.

 

Titeln på utställningen, Den monokroma symfonin, är väl vald. Varje rum skiljer sig åt, inte bara vad gäller färgerna utan också vad gäller den musik som besökarna möts av. Artipelag har tagit hjälp av Spotifyföretaget Soundtrack Your Brand, för att skapa spellistor till utställningen. Företaget har specialiserat sig på att sätta samman ljudprofiler för institutioner och organisationer.

 

I det blå rummet hörs lättsam jazzmusik, i det gula rummet däremot ljusare toner och stråkar som väcker bilder av storslagna soluppgångar. Det gröna rummet är fyllt av toner som ska påminna om naturens mystik eller lummiga överdåd. Jag förväntar mig att när som helst få höra ljud från en porlande bäck eller ett prasslande lövträd. Om jag låter sarkastisk, så är det inte meningen. Men det finns någonting trist och förutsägbart i en ljudsättning som till punkt och pricka följer de uppenbara associationerna. Vitt? Kylig minimalism. Grönt? Naturen naturligtvis. Rött? Glada toner, en varm välkomnande känsla. Det är kanske därför jag dras till de rum där kopplingarna och associationerna inte är lika väntade. Bäst fungerar det i det svarta rummet, där ljudsättarna har undvikit frestelsen att fylla rummet med svartmetall: det finns gränser för vilka associationer – ehuru givna – man kan utsätta museibegivna medelklassbesökare för. Där finns min favorit bland utställningens alla konstverk: Riiko Sakkinnen, ”50 States of Black”, som täcker nästan en hel vägg med femtio små svarta kvadrater, och vid varje kvadrat ett eller ett par ord som förknippas med färgen: blackboard, Darth Vader, fascism, mascara och film noir.

 

Riiko Sakkinnen, 50 States of Black, 2015; Tony Smith, Cross, 1962; Pia Wallén, Crux.
Foto: Jean-Baptiste Béranger

 

Utställningen består inte bara av det som syns eller hörs i lokalerna. Likt många andra konsthallar nu för tiden vill Artipelag integrera den fysiska upplevelsen med ett digitalt innehåll. En app har lanserats och på webben finns en utställningsblogg och en videoguide för yngre besökare. I vilken mån har de lyckats?

 

En inledande informationstext på väggen ger besökaren en introduktion till Malevitj och monokromer. Annars finns det få förklarande texter runt om i rummen. Är man intresserad av en specifik konstnär eller vill veta mer om utställningen i helhet, så är man hänvisad till appen. Appen kan laddas ned till mobilen, men för den som inte har en uppkopplad telefon finns surfplattor placerade på en central plats i utställningslokalen. Tanken är väl att besökarna ska gå till surfplattorna om de vill veta mer; i idealfallet använder de appen på sina mobiler när de går runt bland konstverken. Appen är välgjord och bidrar till en ytterligare förståelse av utställningen. Men under mitt besök ser jag få personer som använder sin mobil, och stationen med surfplattor är inte särskilt välbesökt. Att integrera det fysiska med det digitala är en lovvärd ambition, som inte är helt lätt att genomföra i praktiken.

 

Konsthallen anordnar familjevisningar på söndagar, och har skapat en videoguide som riktar sig till barn mellan 4 och 12 år. När jag skrev den här texten fanns den dock inte tillgänglig i appen. Av trailern att döma passar den antagligen utmärkt för de småbarnsfamiljer som till stor del utgör Artipelags kundkrets. Bloggen som startades i samband med invigningen innehåller däremot mest inlägg med länkar till tidningsrecensioner, och kan knappast sägas bidra till utställningen i sin helhet.

 

Yohji Yamamoto, klädesplagg; Jennifer Forsberg, Intrinsic - Utan titel, 2015.
Foto: Jean-Baptiste Béranger

 

På baksidan av sin monokrom lät Malevitj rista in årtalet 1913, trots att den är gjord två år senare. Malevitj ville att målningen skulle betraktas som ett förebud om allt det hemska som då, året innan första världskrigets utbrott, höll på att ske. Det är förledande lätt att dra paralleller bakåt i tiden. Vilka konstverk kommer i efterhand att attribueras till 2015? Och hur kommer vi att uppfatta utställningar som dessa tio eller femtio år längre fram i tiden? I sina bästa stunder ger Den monokroma symfonin plats för de nödvändiga frågorna – vad håller vi på att göra med vår natur och vår värld? – men däremellan är känslan att besökarna vallas runt i färgsymfonin bedövade av vackra men förutsägbara och oprovocerande ljudkompositioner.

 

Text: Johannes Soldal
JS är idéhistoriker och arbetar med humaniora och kultur i Humanioraverket.




 

RECENSIONER

2016
Livets museum, Lund
Basutställning
Hallwylska museet, Stockholm
Skönhet för alla i nytt ljus
Upplandsmuseet, Uppsala
Hela världen brinner
Dansmuseet, Stockholm
… Och natten kom!
Bergianska trädgården, Stockholm
Edvard Andersons växthus


2015
Armémuseum, Stockholm
Makten och ärligheten
Artipelag, Stockholm
Den monokroma symfonin
Tekniska museet, Stockholm
MegaMind
Marinmuseum, Karlskrona
Årets museum
Victoria and Albert Muesum, London
Alexander McQueen: Savage Beauty


Tidigare RECENSIONER i ARKIV

UEForum vill gärna ha pressmaterial
om nya utställningar. Skicka e-post till
bevakning@ueforum.se

  2017 stöder Kulturrådet UtställningsEstetiskt Forum | Ansvarig utgivare: Pia Cederholm | © UEForum 2005-2017