HEM   |   ARKIV   |   ESSÄER   |   FORUM   |   KONTAKT   |   LITTERATUR   |   RECENSIONER   |   REPORTAGE   |   SYNPUNKTEN   |   VÄRLDEN

 

SAMTIDENS BRUTALA SKÖNHET

Alexander McQueen: Savage Beauty
Victoria and Albert Museum, London 150314–150802

Curator: Claire Wilcox (på Metropolitan Andrew Bolton)
Creative director: Sam Gainsbury, Trino Verkaden, Sara Burton
Production designer: Joseph Bennett
Stylist: Katy England
Ljud: John Gosling


Alexander McQueen är stor, rockstjärnestor. Den geniförklarade designern verkade under tjugo otroligt intensiva år fram till 2011 då han valde att ta sitt liv och lämnade en modevärld i chock och saknad. Han är redan legend och det märktes i utställningen Savage Beauty som nyligen visades på Victoria and Albert Museum i London. Anna Heymowska överväldigades av en blandning av mausoleum, designhistoria och profetia.

 

McQueens styrka var en kombination av extrem hantverksskicklighet, konceptuell skärpa och förmåga att beröra. Han vred sin själ ut och in genom sin design, framför allt under sina genomarbetade modevisningar. Skaparna bakom Savage Beauty säger sig ha velat fånga något av det råa, rena minnet av McQueen innan hans person och verk transformeras av tiden. Paradoxalt nog har just denna utställning, med miljontals besökande, om något befäst hans ikonstatus. Intressant är att man låtit tidigare nära medarbetare medverka som formgivare och konsulter för att frammana samma sorts totalupplevelse som McQueens modevisningar gav. Man kan nog påstå att de har lyckats.

 

Utställningen gjordes först av Metropolitan i New York något år efter McQueens bortgång och var redan då enormt välbesökt och hyllad. Här på V&A i London har utställningen kurerats om men är i stort sett densamma. Köerna ringlar långa, väl inne möts man av ett stort porträtt av Alexander McQueen, en dödsmask om man så vill; ett hologram som skiftar mellan ett svävande allvarligt ansikte och en blänkande dödskalle.

 

Passagen är dunkel, musiken suggestiv. Hela utställningen är genialiskt ljudsatt av John Gosling, abstraktare och mer associativ än scenografins ekvilibristiska och ibland övertydligt pedagogiska uttryck. Ljudet leder oss med på en oåterkallelig resa; du vandrar framåt, vänder inte om, och tittar noggrant på varenda litet stygn och slag tillsammans med hundratals andra besökare.

 

Det första rummet är betonggrått; ett inbyggt snedtak med lysrör för tankarna till övergivna industrilokaler, rave och klubbliv men också vindslokalerna på Saint Martins designutbildning. Upplägget är tematiskt och i detta rum blandas mycket tidiga kollektioner med senare plagg. Tillskärningen är genial och ren, färgad av hans tidiga år på Savile Row, en Londongata känd för sina många exklusiva skrädderier, men också från hans bakgrund i punk och klubbkultur. Kvinnokroppen är androgyn och fetischerad: stark och sexuell men samtidigt ointaglig. Jag tänker att frågan om kön blir ointressant. Kläderna vill snarare uttrycka en sublim existens, bortom kvinna eller man.

 

 

Det andra rummet är aristokratiskt och dekadent med stora guldinfattade speglar. Stuckaturen är specialgjord och bland rokokoslingor återfinns förgyllda dödskallar. Jag kan inte låta bli att tänka på hur mycket detta har kostat, hur unikt det är att få se en utställning så utförd och realiserad in i minsta detalj. Här uppstår i mötet mellan utställningsdesignen och plaggen en sublim enhet som är hänförande och därför nästan lite obehaglig. Som att gå in i en stor katedral. I en förgylld monter står McQueens sista kollektion: otroligt sakrala och högstämda klänningar inspirerade av Italiens renässansmåleri. Änglalika figurer i brokader och vita fjädrar som stelnade rinner ner längs kropparna.

 

Det tredje rummet är en krypta eller katakomb. Väggar av staplade lårben och taket av skelett som i klostret Sedlec utanför Prag. Allt är naturtroget formpressat, men det blir teatralt på gränsen till kitsch. I djupa glasförsedda montrar visas plagg inspirerade av ursprungsbefolkningar och sadomasochism, utförda i tagel, ben och djurhudar. Somt är mycket vackert, annat störande; oreflekterat primitivistiskt. Jag har ibland svårt för modescenens exotiserande och kolonialistiska nonchalans, ändå kan jag inte låta bli att tänka att McQueen är helt ärlig och personlig i det han gör. Han stjäl och förhöjer allt på samma sätt.

 

Som i det fjärde rummet där vi rör oss via Skottland och Indien. Detta rum är byggt som en inverterad catwalk där vi passerar plaggen i olika nivåer på var sida för att i kortändan mötas av en gigantisk röd ballongcape som för tankarna till empirens aftoncaper, sagovärldar och indiska prinsessor. Allt är ångande rött, klanrutorna såväl som de tunga sidentygerna. Etniciteten passerar McQueen och kommer ut i ny omisskännlig form, fortfarande både flickigt kokett och samtidigt helt androgynt. Dockorna är specialdesignade till de olika rummen, ibland huvudlösa, ibland vackert patinerade med vita breda penseldrag, ofta är ansiktena insvepta eller dolda av masker. Det fetischistiska och djuriska återkommer och bidrar till att förhöja och ibland avköna plaggen.

 

Följande rum, det femte, är en spegelkammare. De utsökta asiatiskt influerade plaggen roterar på pivoter i trekantiga spegelrum som vecklar ut sig som ett kalejdoskop. Musiken är klingande och speldoselik.

 

Crescendot kommer i det sjätte rummet, ett gigantiskt kuriosakabinett. Svartlackerade fack, fyllda av platåskor i intarsia, roterande klänningar som solfjädrar av balsaträ, ett gigantiskt smycke som en extra ryggrad i silver, tv-monitorer med otaliga modevisningar. Ljudbilden är parallell och mångfacetterad. Jag förundras över den otroliga produktiviteten men andas ut när jag läser texten som erkänner hur många samarbetspartners McQueen hade. Alla dessa meddesigners, assistenter, silversmeder, finsnickare och juvelerare hjälpte till med att förverkliga hans febrila fantasier.

 

Kort paus efter alla intryck. En svart passage leder oss till ett 3D-hologram där Kate Moss svävar inne i en svagt upplyst glaspyramid. Hon bleknar och exploderar som en kosmisk stjärna.

 

Den åttonde salen är naturromantisk. De människohöga montrarna känns som tagna från ett äldre biologiskt museum, glas infattat av ek. Här visas de utsökta plaggen av snäckor, fjädrar, fjärilar, torkade hortensior. Kuriosakabinett, taxidermi och undergångsromantik var teman som McQueen återkom till om och om igen. Med modevärldens ocensurerade uttryck kunde detta stå dubbeltydigt. Bar han bara det förtjusta arvet från de engelska kolonialisterna eller ville han problematisera?

 

 

Svaret kanske finns i det sista och avslutande rummet som helt tillägnas hans sista fullt ut realiserade modevisning: ”Platons Atlantis”, en gigantisk och magnifik profetia om vår civilisations undergång. I detta vitkaklade rum visas en stor video bakom de uppradade, insektsliknande modellerna. En kvinna, till hälften transformerad till vattenvarelse, täcks långsamt av vatten samtidigt som ormar slingrar runt hennes kropp. Kollektionen var ett uppvisande i samtida teknisk briljans; intrikat tillskurna plagg med speglade dataprintade ytor av sjöormar, fjärilsvingar och insektspansar. Ovala skyhöga skor som slutade i en sorts bisarr förlängning av benet. Showen var också delvis datoriserad med robotkameror som följde modellerna. Utställningen avslutas här med en stor fråga till oss efterlevande. Är det tekniken som kommer att rädda eller stjälpa mänskligheten?

 

Som helhet är utställningens utsaga paradoxal: vad står denna sublimitet för? Att vi gör vår pilgrimsfärd hit till Savage Beauty är det ingen tvekan om, men vad säger det om våra böjelser? Det är dyrt, utsökt, grandiost, exotiserande, gotiskt och fetischistiskt, en så massivt emotionell upplevelse att man inte hinner tänka. Den sätter tveklöst mode på kartan som en av våra viktigaste och mest intressanta konstformer. Nödvändig att ta på allvar om vi vill förstå vår samtid.

 

Text: Anna Heymowska
AH är scenograf, kostymör och utställningsdesigner.
Foto: Victoria and Albert Museum

Se en film om utställningen Savage Beauty
Bakom kulisserna inför utställningen på V&A
Utställningen om Alexander McQueen i kortversion


 

RECENSIONER

2016
Livets museum, Lund
Basutställning
Hallwylska museet, Stockholm
Skönhet för alla i nytt ljus
Upplandsmuseet, Uppsala
Hela världen brinner
Dansmuseet, Stockholm
… Och natten kom!
Bergianska trädgården, Stockholm
Edvard Andersons växthus


2015
Armémuseum, Stockholm
Makten och ärligheten
Artipelag, Stockholm
Den monokroma symfonin
Tekniska museet, Stockholm
MegaMind
Marinmuseum, Karlskrona
Årets museum
Victoria and Albert Muesum, London
Alexander McQueen: Savage Beauty


Tidigare RECENSIONER i ARKIV

UEForum vill gärna ha pressmaterial
om nya utställningar. Skicka e-post till
bevakning@ueforum.se

  2017 stöder Kulturrådet UtställningsEstetiskt Forum | Ansvarig utgivare: Pia Cederholm | © UEForum 2005-2017