#4 SEPTEMBER 2017

FRÅN GUSTAV II ADOLFS BLOD TILL GUSTAV V:S TENNISSKOR – om pressens mottagande av Livrustkammarens basutställning 1978

Livrustkammarens historia är lång och skiftande, både vad gäller plats och uppdrag. Nu planeras en ny basutställning. Eva Persson skildrar i den första av två artiklar hur samlingarna vuxit, från de första klädesplaggen till ett regelrätt museum och när "konstnärlig teater" ersatte saklig redovisning.

År 1628 befallde ”krigarkungen” Gustav II Adolf att hans blodiga kläder från fälttågen i Polen skulle `bevaras uti Rust-Cammaren till en evig åminnelse´. Då inleddes förvandlingen från sedvanligt förråd av rustningar och vapen som var i bruk, till en historisk samling – en minnessamling. Man brukar säga Sveriges första museum.

Redan som yngling var Gustaf Adolf historieintresserad. Ett ungdomsmanuskript finns bevarat med titeln K Gustav Adolfs egen historia, där han talar om historiens uppgift i sin tid. Han citerar en antik filosof, som han kallar en hedning : ”Historien är Sanningens ljus och lifsens mästarinna”, men så tillägger han: ”Vi kristna bör läsa historien med större nytta, ty vi veta att det Gud uppehåller regementen.” Med det mottot hetsade Gustav II Adolf till det ena grymma kriget efter det andra, tills han stupade i slaget vid Lützen den 6 november 1632, 38 år gammal.

Ännu under min skoltid firade vi 6 november. På morgonsamlingen sjöng vi kampsången, psalmen Vår gud är oss en väldig borg. Han är vår sköld och värja. På kvällen deltog vi som scouter i fackelmöte till minne av ”hjältekonungen”.

Nu har historikerna nyanserat bilden av Gustav II Adolf och hans krigspolitik, men han är fortfarande grundläggaren av Sveriges första museum.

Minnessamlingen söker museilokal
Rustkammaren förvandlades med tiden från kungahusets förråd mer och mer till en historisk samling. Men man hade svårt att finna passande lokaler. Samlingen fördes i tur och ordning till drottning Kristinas lusthus, Palatset Makalös, Fredrikshovs slott, Arvfurstens palats, och därpå till ett palats som i fransk anda kallades Brunkebergs hôtel. När Nationalmuseum öppnades 1867 visades delar av samlingen där för att återvända till kungliga slottet redan 1884. Och när Nordiska museet stod färdigt 1907 fick Livrustkammaren en ny, då modern gestaltning i stora hallen, som Hazelius planerat för folkliga fester. Som jag minns utställningen var den rätt dyster. Föremålen presenterades kronologiskt och – inte enbart på grund av det långsträckta utställningsrummet – rent fysiskt linjärt. En allvarlig heraldisk estetik präglade hela installationen.

Man skulle kunna tro att samlingen var så besvärlig att hålla i presentabelt skick att man ville bli av den och därför ständigt bytte lokal. Men så var det nog inte. Tvärtom ansågs den ha så stort propagandistiskt värde i diplomatiska såväl som krigiska sammanhang att man gjorde många försök att ställa ut den så effektivt som möjligt. Esteten Gustav III hängav sig åt den. Han ville visa föremålen både pedagogiskt och vackert i syfte att legitimera sin kungamakt. Här fanns hans två hjältar, Gustaf Vasa och Gustav II Adolf, och han tog tillfället i akt att lysa i deras sällskap. Livrustkammaren äger idag en för många länder avundsvärd samling kungliga praktkläder från 1700-talet.

Lützen 1632: När Gustaf II Adolf ramlat av hästen och tillfogats ett dödande skott i huvudet plundrades han kropp på kläder och guldsmycken. Liket lämnades kvar på slagfältet iklätt tre underskjortor i linne broderade med knypplade spetsar och silkes- och guldbroderade stövelstrumpor. Kyllret fördes som en trofé till kejsaren i Wien, men återlämnades 1920 till Sverige och ligger i utställningen på ett osynligt stålnät ovanför underskjortorna, i sin tur skilda åt av stålnät. Lager på lager som de suttit på kungens kropp. En broderad fana från Gustaf II Adolfs liktåg genom norra Europa fladdrar över älghudskyller och kungliga underkläder.

När samlingen åter bytte lokal, 1978, och för tredje gången hamnade i kungliga slottet hade något hänt i konsten att ställa ut. ”Stockholm har fått en historisk teater” skrev Beate Sydhoff, Svenska Dagbladets konstkritiker, och möter en museiutställning av ny typ. ”Borta är det sakliga redovisandet och det överskådliga arrangemanget.” I stället utsätts hon för ”en sugande upplevelse av objekten och resterna, uppställda i stora, underbart vackra montrar”. Ett effektfullt punktljus låter åskådarna ”på ett säreget dramatiskt sätt stiga in i historien”. Hon hänförs också av att den sparsmakade uppställningen av vapen och rustningar tillåter att ”varje detalj, varje struktur i det vackra hantverket kan ”leva ut sin speciella yta och form som ett självständigt konstverk.” Hon noterar att, även om de kungliga kläderna är monterade på ”huvudlösa” kroppar, tittar personerna på varann, och ”själva stillheten i deras mellanhavanden antyder historiska förvecklingar.”

Ett kyller (vapenrock) i älghud och en dräkt, bestående av jacka i silverfärgad siden och byxor i grått kläde som Gustav II Adolf bar under fältslag i kriget mot Sigismund i Polen1627. Dessa plagg, blodiga och med kulhål, utgjorde startskottet för Sveriges äldsta museum. De skulle i evinnerlig tid vittna om kungens mod och hans beredskap att offra sig för sitt folk. Kläderna svävar över en rikt ornerad sabel som ”hjältekungen” erövrade från en polsk ryttare.

Det tog överintendenten för Livrustkammaren, Åke Meyerson, tio år att plocka fram de föremål han ansåg man borde visa. Det blev mellan mellan 5 och 10% av den totala samlingen! Dåvarande slottsarkitekten, den mycket respekterade Sven Ivar Lind, förvandlade delar av slottets källarvåning till en rad nästan sakrala utställningsrum genom att i första hand renskrapa väggarna från färg och puts. Murverket var delvis medeltida delvis tillhörde det Tessins 1700-tals slott. Den grå och grova graniten nedtill och det handslagna röda teglet upptill harmonierade med det nylagda golvet, kvadratiska plattor i polerad kalksten från Gotland. Lind ritade även de fasta väggmontrarna med golv i samma ljusa kalksten som i rummet utanför. På så sätt skapade arkitekten en rumslig helhet som kom att framhäva och ge en tyngd åt de kungliga praktföremålen.

Belysningen i montrarna bestod dels av lysrör, som gav ett svagt allmänljus, dels av punktljus för de dramatiska effekterna, skapat av Gösta Hillfons, som också ansvarade för gestaltningen inne i montrarna. Han var vid denna tid en uppburen utställningsarkitekt. Om han i dag skulle vara glömd kommer han i framtiden räknas som en av 1900-talets förnyare av utställningsestetiken!

Jublande press och kritisk granskning
Livrustkammaren väckte i sin nya skepnad en enorm uppmärksamhet i pressen. Det förstår jag när jag i museets arkiv beställer fram handlingar kring museets öppnande. DN och SVD gjorde sedvanliga öppningsreportage men återkom snart med beskrivningar av det nya museet, illustrerade av tidningarnas tecknare och uppslagna över två sidor. SVD upplät även plats för en understreckare av historikern Alf Åberg, en essä ur lärdomshistoriskt perspektiv. samt recensionen, som citeras ovan. FLT (Förenade landsortspress) och A-pressen (de socialdemokratiska lokaltidningarna) försåg hela landet med entusiastiska beskrivningar av händelsen i huvudstaden, fackföreningspressen bevakade sina medlemmars intressen genom att påminna om deras insatser i förvandlingen av det f d vedlagret till användbara och enastående vackra museirum. Också arbetsgivarnas tidningar, t ex Stenindustriförbundets Sten och VVS-tidningen med samma namn, skrev lyriskt om utställningen och berömde sig av sina leveranser och till installationer i museirummen, Sveriges guldsmedstidning garderade sig en smula och skrev: ”Guldsmeder hade åtskilligt att hämta i utställningen”, men de måste gå målmedvetet till väga, ”inte falla i rojalistisk trans” inför nuvarande kungens lillprinsuniform, förre kungens italienska solhatt och den förrförres tennisskor, utan med skärpta ögon och helst försedd med lupp lära sig mer om sina föregångares enastående skicklighet. Många skribenter associerade till teatern, ord som suggestivt, sceniskt och teatraliskt återkommer ofta. Som ”en ouvertyr av Verdi ” utropade en hänförd tidningsman om utställningens första rum – minnesrummet – där dödsskjutningarna av tre kungar, däribland Gustav III, återupplivades.

I denna kör av översvallande reportage och nyhetsartiklar dyker det upp tre utförliga, kritiska texter – i Göteborgs-Posten, Form och Arkitektur. Utgångspunkten var den samma för alla tre, missnöje med den skeva historieskrivningen. ”Överhuvudtaget är det en ytterst ensidig bild som detta museum gör av vårt kungahus. Modern historieforskning och historiesyn har intet att göra i denna (i dubbel bemärkelse*) rojalismens högborg. Aldrig ställs monarkernas överflöd i förhållande till folkets otroliga nöd”, skriver Göteborg-Postens konstkritiker Crispin Ahlström. I den långa recensionens sista meningar utrycker han sin besvikelse över nya Livrustkammaren. Utställningarna hade kunnat ”innebära en normalisering av förhållandet mellan de kungliga och deras folk .” I stället har hovets ”PR-män fått en ytterligare chans att konservera fördomar som annars mest är hänvisade till s k damtidningar.” Mer nyanserad (ambivalent?) och retoriskt ifrågasättande är Monica Bomans kritik i Form, elegant illustrerad av två mästarfotografer, Gösta Glase och Gunnar Smoliansky, vars bilder med sannolikhet lockade många besökare till museet. Hon avslutar sin artikel med att slå fast att ”i Livrustkammaren sitter makten i orubbat bo djupt nere i de kungliga valven”, men med respekt både för Sven Ivar Linds arkitektoniska lösningar och Gösta Hillfons sceniska gestaltningar tillägger hon att makten har ”som alltid den yppersta gestaltningskonsten till sitt förfogande.” Arkitekturkritikern Eva Eriksson skriver: ”Av ett museum 1978 kräver man faktiskt inte bara en föremålsredovisning, utan också en historiesyn. sHär hade också funnits ett utsökt tillfälle att skildra den krigiska historia, som grundades på drömmen om storhet, om ett ärat namn som flög över jorden. Men i Livrustkammaren hittar man inte någon sådan strävan att avglorifiera envåldshärskarnas maktsymboler. Tvärtom stäms man här till andäktig beundran. Den historia man förmedlar blir därför lika urvattnad som gamla tiders aningslösa skoluppsatser om hjältekungar.”

Drottningars och prinsessors kläder började sparas först vid mitten av 1700- talet, och var sällsynta i den ursprungliga basutställningen. I denna scenbild dominerar museets första klänning, drottning Sofia Magdalenas brudklänning i blommig silverbrokad broderad med knypplade silverspetsar och, för säkerhets skull, omgiven av tre av maken, Gustav III:s kostymer, längst t v serafimerkolt för den tvåårige kronprinsen, hans myndighetsdräkt och slutligen, hans i Paris sydda bröllopsdress i silverbrokad, broderad med guldtråd och blåskimrande paljetter. I Paris hade 40 personer dag och natt i nära 4 veckors tid arbetat med dressen. Det blev en engångsdräkt. Den händelserika scenbilden utspelar sig mot en vägg av murad grovhuggen gråsten och ett golv av slitstark, gotländsk kalksten.

Ny basutställning planeras
Nu har Livrustkammaren börjat montera ner delar av denna omskrivna utställning, i början av januari 2018 skall alla rummen vara rivna. Efter 40 år ersätts allt med en ny basutställning. En ny berättelse. Inte ens det första rummet, det s k minnesrummet, bevaras trots att det står helt intakt sedan 1978 och skulle kunna utgöra en del av en ännu oskriven, svensk utställningshistoria. Det som en dagstidningsjournalist liknade vid en ”ouvertyr till en Verdiopera” och en konstkritiker kallade ”makabert”, med tillägget ” i sanning ett rum för republikaner och anarkister!” Alltså verkligen värdig en opera av Verdi!

I kommande artikel tittar jag närmare på framväxten av utställningen och funderar över varför den blev som den blev, ambitionerna pekade från början åt ett annat håll, att i den samtida historieforskningens anda vederlägga Erik Gustaf Geijers klassiska ”svenska folkets historia (s… ) är dess konungars.”

Text: Eva Persson
EP är f d utställningsproducent, lärare i utställningens teori och praktik vid Linköpings universitet.

* 1978 bodde kungafamiljen fortfarande i Kungliga slottet i Stockholm.

FORUM

2017
Eva Persson
Om Livrustkammaren
Veronica Hejdelind
Ny bokklubb om museiarbete
Olle Näsman
Samhällsmuseum – modell för framtiden?
V Hejdelind, P Steorn, C Åhlvik
Kommentar till museidialogen
Jan Ohlin
Siffror som skaver
Kenneth Hermele
Namn eller inte

Tidigare FORUM i ARKIV

FORUM är avsedd för personliga
inlägg och vill ge plats för
reflektion och debatt.
Vill du delta i utställningsdebatten
hör av dig till Pia Cederholm.