HEM | ARKIV | ESSÄER | FORUM | KONTAKT | LITTERATUR | RECENSIONER | REPORTAGE | SYNPUNKTEN | VÄRLDEN
|
HEM | ARKIV | ESSÄER | FORUM | KONTAKT | LITTERATUR | RECENSIONER | REPORTAGE | SYNPUNKTEN | VÄRLDEN |
|
#1 FEBRUARI 2018 | |||||||||
MANNAMINNE I VÅRA HJÄRTANKERSTIN SMEDS Konstnären, skulptören, utställaren och visionären Anders Åberg gick bort 23 januari 2018. För många av UEForums läsare och skribenter var han en betydelsefull inspiratör. Två av UEForums medarbetare tecknar här var sitt personliga porträtt av Anders Åberg: Eva Persson, som lärde känna honom genom arbetet med utställningen Land du välsignade 1973, och Kerstin Smeds, som satt i styrelsen för stiftelsen Mannaminne 2010–2014.
En stor konstnär är död. Anders Åberg gick bort för några dagar sedan i sitt hem, knäckt av den råa verkligheten som han större delen av sitt liv lyckades hålla ifrån sig. Jag blev bekant med Anders en mild regnig sommardag då vi satt i den kinesiska paviljongen (bild ovan) där han berättade om Mannaminne. Det var en intervju, jag hade kommit som forskare för att jag var intresserad av privata roliga museiprojekt (och är det fortfarande), och detta var något annorlunda, något helt eget. Ju mer jag frågade och pladdrade desto gladare blev Anders och plirade till slut illmarigt på mig och sa: du är inte så lite nyfiken du.
Några månader senare ringde någon därifrån på order av Anders och undrade om jag ville sitta i styrelsen för Stiftelsen Mannaminne. Det gjorde jag sedan – 2010–2014, och gjorde vad jag kunde för platsen. Jag älskade stället genast. Älskade också, eller kanske framför allt, den galenskap och den fritt flygande ande som alltihopa vittnade om.
Vad är Mannaminne. Ett museum? Friluftsmuseum? Kultur- och konstcentrum? Vansinneprojekt? Mannaminne är allt detta, men också mycket mer. Det är frukten av nätverkande, själva spindeln i nätet.
Vi människor bygger Nätverk. Människan dras till andra människor, vi kan inte leva utan varandra, vi bygger våra samhällen tillsammans, vi hjälper varandra eller kör över varandra, men vi står alltid i relation till andra människor. Vi bygger hus, där vi kan samlas, vi bygger broar, vägar, telefonlinjer, bilar, båtar, flygplan, datorer … allt för att knyta närmare band till varandra, handla tillsammans, när och fjärran. Mannaminne är en plats där förhoppningen hos dess skapare, Anders Åberg och hans hustru Barbro, varit att allt detta nätverkande och byggande och samspel ”förkroppsligas” på ett och samma ställe, nämligen i det vackra Häggvik, Nordingrå, Höga kusten. Byggandet började 1980 för att Barbro och Anders ville öppna ett café på sin mark, en brant stenig bergssluttning ovanför landsvägen. 38 år senare trängs där drygt femtio stora och små byggnadsverk: autentiska, ditfraktade bondgårdar från olika delar av världen, en stavkyrka, ett dragspelshus, Jordglobens hus, Teknikhus, Kustmuseet, Jordbruksmuseet, en rundloge, ett värdshus, ett Dragspelshus, Globens hus, en kinesisk paviljong, små hyrstugor, en gammal telefonkiosk, ett nytt hotell enligt modell från en herrgård i Finland, och mycket annat. Därtill båtar, spårvagnar, kärror, bilar, tunnelbanevagnar, jaktplan, jordbruksredskap, konstverk … Ditfraktat och skapat av en man som hade en stor vision om livet och världen, som han byggde upp endast med hjälp av ett par hantlangare under årens lopp, medan Barbro skötte markservice och värdshus.
Anders teckning av Mannaminne, överblick av området
Ledstjärnan för Anders Åberg var att koppla ihop människans liv, arbete och verksamheter i det förflutna med nutiden, med sikte på en integrerad och hållbar framtid. Här synliggörs kopplingarna mellan det lokala arbetet, hantverket, tekniken och byggnadskulturen med större strömningar i internationellt perspektiv, för att visa att det lokala och det nationella/internationella hör ihop. Allt hör ihop. ”Syftet med Mannaminne är att visa hur allt hänger samman. Kulturen beror på historien, tekniken och influenser från när och fjärran. Vi lovar att vara klara före istid men säkert är det inte” sa Anders. Det finns ett starkt samhällspatos och ett engagemang för globala frågor, en ständig dialog mellan det stora och det lilla, mellan lokalsamhället och det globala samhället.
Anders Åbergs egenhändigt ritade ”karta” över Mannaminnes globala nätverk och vad olika delar av världen representerar där.
På Mannaminne har det handlat om att bevara centrala objekt och byggnader som hör till den lokala och nationella – men även internationella – arbetslivskulturen, byggnadskulturen och teknikkulturen. Museerna, de nationella paviljongerna, konferensanläggningen, hantverksbodarna, allt är led i samma strävan. Allt på Mannaminne integreras i helheten genom Åbergs egen konst, som bildar tankebroar, associationsflöden och filosofiska länkar mellan plats, byggnader, ting och annat innehåll. Även den livliga mångsidiga kulturella och konstnärliga programverksamhet om somrarna är ett viktigt led i detta.
Mannaminnes bidrag till samtiden och till den regionala kulturen är en syntes mellan konstnärliga uttryck och vetenskaplig förståelse, hela tiden på konstnärens villkor. De två grenar som här sammanflätas är teknik och naturvetenskap: Bilar, spårvagnar och maskiner som påvisar och illustrerar den tekniska utvecklingen, landhöjning och geologi. Respektive ett konstnärligt, humanistiskt perspektiv: historia, etnografi, bildkonst, konsthantverk, religion, filosofi, arkivverksamhet. Dessa båda linjer är Mannaminnes styrka.
Skiss till ett Afrikahus som inte blev byggt.
Mannaminne är således en världsbild snarare än ett museum. Det är en konstnärlig världsbild som vill integrera oss alla och visa att ingen av oss är långt borta, hur olika vi svenskar, tyskar, finnar, ungrare, afrikaner, kineser än gestaltar våra liv. Mannaminne uppmuntrar oss att söka det stora i det lilla, så som alla lyckade konstverk gör. Målet för resan lämnas öppet. Vi får leka oss fram till det.
Anders Åberg har nu lekt färdigt. Det är en stor förlust. Anders var Mannaminnes själ, och när den är borta undrar man hur det kommer att gå för kroppen. Och hur ska det gå för Barbro som förlorat sin andra hälft.
Mannaminne drevs således av Anders och Barbro, dels genom en omfattande programverksamhet om somrarna; festivaler, musik, teater, barnverksamhet. Anders skapade konst, som han sålde, eller på beställning. Mannaminne var således bara ett av hans många skapande spår. Anders Åberg har sedan 1970-talet varit stilbildande som formgivare i många svenska museiutställningar. Han formgav bl a Riksutställningars vandringsutställning Land du välsignade som turnerade över hela Sverige under åren 1973–1977. Åbergs inflytande, det nyrealistiska scenografiska formspråket med stora modeller och museiliknande rekonstruktioner kan spåras i utställningar och museer över hela landet.
Pengarna från hans breda kreativa verksamhet plöjdes ner i Mannaminne. Värdshuset gav en del. Under årens lopp växte området, växte, och växte … för Anders byggde, och byggde, och byggde. Redan 2010 hade ansvaret – inte minst det ekonomiska – för den växande anläggningen blivit för stort för makarna Åberg. Det sista stora bygget, ett hotell som tog modell efter en finsk herrgård, skulle rädda ekonomin men höll istället på att knäcka ryggen på alla involverade. Året därpå började Stiftelsen genomföra en transaktion som innebar att landsting och Kramfors kommun köpte anläggningen (men inte de enskilda konstverken) och övertog därmed det ekonomiska ansvaret. Emellertid var de för driften budgeterade medlen – inte att förvåna – för små från första början. I köpet begick de förhandlande parterna dessutom ett obegripligt misstag, som gjorde att makarna Åberg fortsättningsvis belastades med en del av anläggningens utgifter. Efter detta inleddes också en verklig ekonomisk långdans som pågått till dags dato. Huvudsakligen har detta handlat om att landsting och kommun skurit ner de redan från början alltför knappa bidragen. Verksamheten ansågs av vederbörande beslutsfattare kunna bära sig självt. Allt skulle effektiveras, somligt prioriteras, annat prioriteras bort. Det som genast prioriterades bort var Anders kreativa byggande och utvecklande av platsens rika innehåll, liksom anställning av folk som kunde snickra och underhålla – och överhuvudtaget driva anläggningen och dess program. Under mina år var där samtidigt, som mest, två-tre heltidsanställda plus sommarguider (restaurangen ej medräknad). Anders själv började dra sig undan, trots att han och Barbro naturligtvis fortfarande hade det innehållsliga ansvaret. Man kan säga att New Public Management gjorde entré på Mannaminne, vars hela själ och verksamhet osedvanligt illa passade ihop med ett sådant tänkande. Jag överdriver nog inte när jag vågar påstå att det var allt detta, av makarna Åberg betraktat som förlusten av sitt livsverk, som knäckte Anders hälsa. Man kan också säga, att det var New Public Management som avgick med segern.
Anders hade följaktligen inte så goda relationer till landsting och kommun. Nu borde alla parter tänka nytt och annorlunda. Pengarna för att driva Mannaminne vidare borde komma från staten direkt, Kulturrådet, och inte gå via ”kulturkoffertens” budget till regionen. Mannaminne är, borde vara, en nationell angelägenhet.
|
FORUM
2018
|
||||||||
