HEM | ARKIV | ESSÄER | FORUM | KONTAKT | LITTERATUR | RECENSIONER | REPORTAGE | SYNPUNKTEN | VÄRLDEN
|
HEM | ARKIV | ESSÄER | FORUM | KONTAKT | LITTERATUR | RECENSIONER | REPORTAGE | SYNPUNKTEN | VÄRLDEN |
|
#3 JUNI 2018 | ||||
SLOW ART OCH BERÄTTELSEN I KONSTENAtt se på konst långsamt borde väl inte vara något nytt, men nu gör man det på engelska och då blir det SLOW ART. Om detta har Lena Boëthius funderat efter ett besök på Röda Sten i Göteborg, där besökarna uttryckligen uppmanas att ta in utställningen mycket långsamt. I makligt tempo går det också på Färgfabriken i Stockholm, med en utställning som berättar en historia och blir en konstnärlig upplevelse.
Slow Art med den engelskspråkiga titeln har jag sett tidigare anges för konst som tar lång tid att utföra. Som exempel på detta Nationalmuseums utställning med samma namn från början av 2000-talet. Då syftade titeln på konst i det textila materialet och den mycket långsamma processen i skapandet.
Nu har begreppet Slow Art lanserats sedan 2008 i USA, av en initiativtagare vid namn Phil Terry, för att få besökare på konstutställningar att uppleva konst på ett annat sätt, med långsamheten som förtecken. Röda Sten konsthall i Göteborg har tagit upp denna tråd inför ”Slow Art Day” som utropats till den 14 april 2018. Röda Sten marknadsför detta som ett nytt koncept för att uppleva konst.
I Röda Stens konsthall visades inför Slow Art Day en utställning av den colombianska konstnären Delcy Morelos Inre jord. Hon skapade en monumental installation av jord som ett meterhögt stycke helgjuten mark i Röda Stens stora utställningssal.
Besökare som betraktar och reflekterar i utställningen Inre jord. Foto: Röda Sten
Konstnären Delcy Morelos hade en programförklaring:
Jag lever (av) jord – kreativ, bördig, vital. Jord är ursprunget, fundamentet och det gemensamma; helig eftersom det är en grundläggande princip för livet. Faktum är att marken är jordens hud, när växtligheten bortskalad blir landskapet naket, det visar sin färg.
Och fortsatte:
Jorden är både scenen och protagonisten, av myten, historien, ursprunget och nutiden.
Konceptet Slow Art i utställningen gick ut på att låta utställningsbesökarna i en grupp sitta tysta inuti eller utanför installationen för att själva reflektera över installationen med den uttorkade jorden och därefter delge varandra sina tankar. Poetiskt, kan jag tycka, om detta att reflektera inåt om vår jord och vad den består av. Man kan titta på detaljer i den spruckna jorden och komma att tänka på förstörelsen av vår planet. Som en slags meditation. Det blir till ett reflekterande inåt i sig själv.
Men kommer besökaren mer in i konstverket genom denna reflektion? Måste vi veta mer om konstnärens tankar eller räcker det för att ”förstå” verket?
På Färgfabriken i Stockholm visades under vårvintern en utställning där besökaren bjöds in till en annan form av Slow Art och att fundera, eller meditera kring vår historia. Konstnären Petra Hultman baserade sin utställning på sin farmor Mary och farfadern Hilding och berättade om dem genom sin konstinstallation, om en förgången tid med helt andra villkor än idag. Här blev långsamheten både det långsamma skapandet och långsamheten när vi betraktar det långsamt utförda i vår kulturhistoria. Här förenades konst och kulturhistoria och visualiserade för oss våra tidigare generationers historia och villkor.
Besökarna möttes av en vägg med filmer om husmorssysslor. Foto: Petra Hultman
Petra Hultmans utställning berättar genom föremål och i videoinstallationen Arbete i hemmet om hemsysslorna för en hemmafru från första hälften av 1900-talet. Utefter väggarna i utställningssalen finns ett antal böcker uppslagna, delar av Svenskt Husmorslexikon från 1930-talet, den tid när hennes farmor och farfar levde och var verksamma , den kulturhistoria som de omgavs av och som de skapade. Mary handarbetade och skötte hemmet, Hilding arbetade hela sitt liv och efter pensionen vid 85 år ålder började han tillverka nyckelskåp.
I utställningen visas staplar med verkliga hopvikta broderade och knypplade dukar, virkade filtar och andra textilier gjorda av farmodern. Farfaderns alla nyckelskåp står uppställda som stora skulpturer omkring högarna med hopvikta textilier. De berättar verkligen en historia som går att följa. Här behöver vi inte reflektera inåt. Verket handlar om historien och berättar något viktigt från vår kulturella historia. Så poetiskt och vackert där själva rummets helhet, förutom att det visar upp en historia som går att iaktta, också ger en konstnärlig upplevelse. Dessutom blir den ett politiskt inlägg om kvinnors villkor och om hemmafrurollen i början av 1900-talet.
Till vänster: nyckelskåp. Foto: Jean-Baptiste Beranger
Men är detta att titta långsamt på ett konstverk nytt? Nej, men vi kan glädjas åt att detta nu återkommit i konstpedagogiken, om än med den amerikanska titeln Slow Art. ”Långsam konst” låter väl tråkigare på något sätt. Tidigare i konstpedagogiken från 70-talet och decennier bakåt i tiden har konstmuseerna alltid förespråkat det långsamma betraktandet av en enda oljemålning eller skulptur och olika aspekter i verket. Än idag består barnvisningar på museer ofta av att länge tala om ett enda konstverk, för att sedan i egna bilder återge det sedda. Under 1980-talet förändrades attityden och de/vi som förespråkade ”meditationsrum” för att ge en målning i taget plats för reflektion om vad verket hade att säga oss, ansågs då tillhörande en förgången tid som inte längre ansågs relevant. Kanske handlade det om förtjusningen av det nya datormediet som tillät alla att ta fram hur många bilder som helst på några sekunder. Det nya skulle gå snabbare.
Kanske är vi nu tillbaka till reflektionen igen? Det är förstås glädjande, eftersom ett konstverk alltid har mycket att säga oss. Och i konstens värld, som i allt annat, går trenderna fram och tillbaka.
Då kan vi också reflektera bakåt i konsten, inte glömma historien utan inspireras av den. Det som fortfarande finns i våra konstmuseer att reflektera över, både hur de förr löste konstnärliga problem och de underliggande meningarna bakom verket kan vara viktiga i vår tid.
Karin Mamma Andersson som fått i uppgift att curera en utställning som en del av Sao Paolo-biennalen hösten 2018 har i samband med detta också gjort denna reflektion i en intervju i Art Lover; att utan det historiska perspektivet både på konsten och det sätt vi har för att berätta om och ta till oss konsten, förlorar vi en viktig dimension av den konstnärliga upplevelsen och detta tål att upprepas.
|
REPORTAGE
2018 |
|||
