HEM   |   ARKIV   |   ESSÄER   |   FORUM   |   KONTAKT   |   LITTERATUR   |   RECENSIONER   |   REPORTAGE   |   SYNPUNKTEN   |   VÄRLDEN

 

#4 SEPTEMBER 2016

ETNOGRAFISK ANTOLOGI PÅ DIKESKANTEN

Etnografi på museum. Visioner og udfordringer for etnografiske museer i Norden
Red. Ulf Johansson Dahre och Thomas Fibiger
Aarhus Universitetsforlag, 2015


De en gång så imponerande etnografiska samlingarna har på 2000-talet kommit att bli en besvärande påminnelse om en hierarkiskt ordnad värld som vi önskar att vi lämnat bakom oss. Så vad ska vi egentligen med etnografin till på museet? Den frågan ställs i en antologi om nordiska etnografiska museer. Magnus Berg har läst den.

 

Antologigenren är knepig. Två diken har den att hålla sig borta ifrån. I det ena spretar den sönder sig själv. Uppsatserna handlar om ditt och datt som endast har det gemensamt att beröringspunkterna med bokens tema är snudd på omöjliga att upptäcka (vilket förtvivlade redaktörer ibland försöker hantera genom att vidga tematiken mer än vad den tål: ”som framgår av artiklarna i denna antologi är tillvaron komplex”). I det andra pressas bidragen ihop och blir till kopior av varandra. Bokens problem och frågor upprepas gång på gång och besvaras gång på gång, på ungefär samma sätt. Vägen mellan dikena är svår – en precis lagom variation av ett sammanhållet tema. Det är verkligen inte lätt att åstadkomma, det vet alla som medverkat i ett antologiprojekt.

 

Etnografi på museum. Visioner og udfordringer for etnografiske museer i Norden, redigerad av Ulf Johansson Dahre och Thomas Fibiger, håller sig på vägen. Något sliras det kanske mot kanterna här och var men inte mer än att det skulle framstå som småsint att klaga. Alltså: i huvudsak god, varierad och dynamisk kontakt med bokens problem.

 

Och vilket är det? I inledningskapitlet uttrycks det kärnfullt så här: ”hvad skal vi med etnografi på museerne?” Frågan föranleds av genomgripande samtida förändringar i det samhälle som de etnografiska museerna är en del av. En gång i tiden var de en av få källor till kunskap om den värld som var fjärran och främmande för den breda allmänheten i Nord. I dag är sådan tillgänglig på en rad andra håll: på teve, på nätet, genom möjligheterna att själv resa till platser som väckt ens intresse. Dessutom har de etnografiska samlingarna blivit akademiskt och politiskt besvärande, eller rent ut sagt genanta. Till sin lejonpart tillkom de ju när världen förstods och organiserades enligt kolonialismens brutalt hierarkiska principer med understöd från rasbiologiska och kulturevolutionistiska tankesystem. Om man i dag vill hitta anhängare av den världsbilden hamnar man mycket långt ut till höger, där förbindelserna med dagens politiska sunda förnuft är ytterligt tunna. De gamla föremålen stoppas undan. Man drar sig för att visa upp dem. Det kan bara få ske om de fogas in i en överraskande ny kontext eller presenteras som konstnärliga mästerverk.

 

Och när man läser vidare påminns man om att problemet har ytterligare en dimension. Den spirar ur nationalstatens omvandling till ”marknadsstat”, som Ulf Johansson Dahre kallar det i sin artikel. Staten producerar inte längre själv tjänster, det är tendensen, utan erbjuder medel och uppdrag för privata eller offentliga aktörer att konkurrera om. Och NPM-filosofin, New Public Management, injicerar marknadslogik i de offentliga institutionerna och kräver mätbara resultat, i museernas fall främst i form av besökarstatistik.

 

Allt detta skapar en situation där museerna har att tävla på en upplevelse- och turistindustriell marknad där kvantitativa framgångar i slutändan betyder mycket mera än kvalitativa.

 

Artiklarnas författare är forskare – med stor övervikt för antropologer – och/eller museianställda. Det går att notera en viss skillnad när de två kategorierna griper sig an sina ämnen. De som är mera museianställda än forskare berättar gärna om hur man konkret möter den samtida situationen på sina respektive arbetsplatser. Det sker inte utan ett typiskt inslag i den sortens skriverier (jag vet, jag har under en längre tid umgåtts med dem på nära håll), nämligen ett visst mått av beröm över det man själv varit med om att åstadkomma. Kreativa initiativ – omformandet av museet till en kulturell mötesplats, lyhördhet mot besökares synpunkter, partnerskap med representanter för utställda folkgrupper – redovisas förvisso på ett medryckande sätt, men mindre sägs om det som måste offras när museernas roll förändras.

 

Bland dem som är mera forskare hittar man ibland ett starkt och genomtänkt motstånd mot föreställningen om museer som en social arena där sådant skapas som anses nyttigt för samhället och som är mätbart. Man efterlyser i stället (och kanske inte så överraskande med tanke på författarnas bakgrund) en större närhet till vetenskaplig forskning. Men, enligt Peter Bjerregaard, inte nödvändigtvis en forskning som den som bedrivs på universitet. Museets potentialer ligger i stället i en sinnligt orienterad vetenskap utvecklad i samspel med en publik. Inte ett samspel som stryker medhårs genom ängsligt sneglande på löpsedlarnas aktualiteter. Det är i stället museernas uppgift att vara inaktuella genom att ställa frågor som mot bakgrund av etablerat vetande framstår som irrelevanta och förunderliga.

 

Artiklarna i den förra kategorin hör till dem som främst har en redovisande karaktär. Ett fint och intressant exempel på det är Sigurjón Baldur Hafsteinssons och Heida Björk Árnadóttirs berättelse om den etnografiska förnyelsen av Islands museer, ett fint och sorgligt är Eija-Maija Kotalainens redogörelse för de finska etnografiska museernas hotade ställning. De i den andra är mera problematiserande och diskuterande. Boken rymmer också en tredje kategori som präglas av en sökande och ibland experimenterande hållning. Martin Petersen har låtit fem museologistudenter skissa utställningsförslag att inspireras av den dag Etnografisk samling på Danmarks Nationalmuseum måste förnyas. Kasper Jelsbech Knudsen diskuterar experimentet som en modell för utställningsmakande, där besökaren blir en aktör i en etnografisk undersökning.

 

Det är i denna tredje kategori jag hittar mina favoriter. Thomas Malm resonerar på ett mycket fruktbart och insiktsbringande sätt om relationen mellan etnografiska museer och botaniska trädgårdar och, i förlängningen av det, mellan kulturvetenskaplig och biologisk forskning. Gränsen borde inte vara så skarp som den är i dag. Vetenskapshistorien ger en vink om det: många av dem som beredde vägen för antropologin i Sverige hade sin bakgrund inom naturvetenskaperna. Men viktigare: hur håller man över huvud taget isär natur och kultur i en tid när människan i så hög grad utnyttjat, omformat och ibland fördärvat den förra? Malm radar upp exempel som på ett tankeväckande sätt perforerar gränsen.

 

Firouz Gaini tar bilen, särskilt den som färdas i det färöiska landskapet, som utgångspunkt för en i god mening otämjd och frisläppt spekulation kring museer och modernitet. Bilen introduceras först som en symbol för det moderna. Det industriellt massproducerade metallpaketet som alstrade känslor av individuell mobilitet och obundenhet. Men en bit in i artikeln får bilen en ny betydelse. Varför inte arrangera museer som anpassar sig efter bilfärdens rumslighet? Det skulle kunna erbjuda sammanflätade natur- och kulturupplevelser och möjligheter till mer intensiva studier vid strategiskt utplacerade drive-through-stationer. Några timmar på ett sådant museum borde fördjupa kunskapen om det färöiska samhällets modernisering och dess relation till naturen. Varför inte? Safariparkerna utgör ju redan en råmodell.

 

Vägmetaforiken som inledde den här recensionen pockar på uppmärksamhet. Kör inte Gaini ner sin bil (jag förutsätter, inom parentes och givetvis, att den drivs med miljövänligt bränsle) i spretdiket? Eller rentav över det och bort i ensamhet i väglöst land? Man blir lite uppiggad när man till slut kommer fram till att det förmodligen inte behöver vara så.

 

Text: Magnus Berg
MB är universitetslektor i museologi och docent i etnologi, verksam vid Museion i Göteborg.
Foto: Medieafdelningen, Moesgaard Museum




 

LITTERATUR

2016
Klas Grinell
Det sista museet
Magnus Berg
Etnografi på museum
Sofie Collin
Bredda mångfalden
Wilhelm Östberg
Parthenonsyndromet. Kampen om kulturskatterna
Sofie Collin
Museums in the New Mediascape


Tidigare LITTERATUR i ARKIV

  2017 stöder Kulturrådet UtställningsEstetiskt Forum | Ansvarig utgivare: Pia Cederholm | © UEForum 2005-2017