HEM   |   ARKIV   |   ESSÄER   |   FORUM   |   KONTAKT   |   LITTERATUR   |   RECENSIONER   |   REPORTAGE   |   SYNPUNKTEN   |   VÄRLDEN

 

INTE LYCKLIG AV MYCKET SMÖR

Efter en två år lång försening öppnade i somras utställningen Smörlyckan på Jönköpings läns museum. Att projektet drog ut på tiden ska enligt museet ha berott på den nyskapande utställningsformen. Så var det värt att vänta på? Nej, verkligen inte, anser Mailis Stensman sedan hon bevittnat en utställning med grava estetiska och etiska brister.

 

Krösatåget tar mig från Alvesta till Jönköping. Det utgår från Växjö och med Resekortet kostar det mig dryga hundra kronor att få uppleva horisontlinjen vid stationen i Jönköping. Himmel och vatten möts i fri linje. Bara den sikten mot norr är värd resans kostnad!

 

Avsikten med resan är att se Smörlyckan. En stor lysande gul skylt, cirka tio meter bred, lockar på länsmuseets fasad med fri entré och ”fett med bra konst”. Det är Peter Johansson och Barbro Westling som inbjudits att ”presentera” sitt urval av konst tillhörande länsmuseet och Jönköpings läns konstförenings rika samlingar, med några inlån. Det är inte museets personal som gör urvalet. Det är ett samarbetspar, en konstnär, född 1964 i Dalarna och verksam i Malmö, och en skribent med teater som specialitet, bland annat en avhandling om dramatikern Lars Norén, som har stökat till det på museet.

 

Det solgula utställningsbygget skulle ursprungligen varit betydligt större, tre miljoner sägs det att budgeten för projektet ursprungligen var. Nu har det bantats till hälften. Det har kostat. ”Ledningen för museet lyckades inte skramla ihop tillräckligt med pengar, trots uppsägning av fem personer”, berättar en tidigare anställd. Konstintendenten hade man redan avsatt.

 

Fram till 2017 skall Smörlyckan lysa och locka sin publik till den dubbelt prisbelönta museibyggnaden ritad av Carl Nyrén och invigd 1992. Carl Nyrén, som härstammar från trakterna och tidigare även ritat den luftiga, ljusa stationsbyggnaden, fick Sveriges främsta arkitekturpris, Kasper Salin-priset, för skönheten. Som en av landets främsta arkitekter gavs det priset fyra gånger till honom.

 

Vad beställer då museets ledning av Johansson/Westling?

 

 

Jag släntrar in med ryggsäck och kamera, går uppför en av de generösa trapporna. Det är fri entré och ingen bryr sig. Glasdörrarna öppnar sig villigt till den klimatanpassade salen. Det är svalt och skönt, ute skiner solen. Jag är ensam i Smörlyckan. Det var jag vid mitt tidigare besök också.

 

Som skulpterat i smör, ”allt smör i Småland”, tornar bygget upp sig, sträcker sig upp mot taket i olika höjd och ockuperar helt salen.

 

 

Smörtälten har intagit platsen och kommit sig upp. Carl Nyréns genomtänkta och omsorgsfullt skapade utställningshall är inte längre möjlig att avläsa. Man skulle kunna säga att projektet Smörlyckan våldför sig på upphovsmannens verk och därmed på arkitekten, avliden 2011. Vem för hans talan? ”Det är skandal att bygga detta gula, fula!” utropar en av länets främsta konstnärer.

 

Det ensartat gula bländar och jag stannar upp. En skylt visar att jag skall gå till höger. Jag hittar en ingång till en labyrint av tältbyggen med insidorna målade i olika intensiva färger, som utplånar de mest finstämda konstverken som hänger där inne. Skuggverkan stör och sprallig olikformad belysningsarmatur, blommor mest på krängande stjälkar, belyser konstverken ibland, ibland enbart väggpartierna.

 

”Gondoler i Venedig” av Eric Hallström.

 

En strålande liten målning av Eric Hallström, ”Gondoler i Venedig” från 1922, tillhörande konstföreningen, är i skumrasket så gott som omöjlig att avläsa på mörk vägg. Den är värd en bättre exponering. Ägaren borde ha stoppat den hängningen. Likaså visas ingen respekt för Ragnar Sandbergs skimrande målning ”Najadens barkass” från mitten av 1930-talet. Sandberg ansåg att man måste måla på samma sätt som fåglarna sjunger. Här görs allt för att tysta och stänga in hans fåglar. Olle Olsson-Hagalunds målning av en bligande flicka med halmhatt fortsätter bliga på röd vägg, men Inge Schiölers båda målningar skulle jag velat se i lugnare miljö. De är pärlor.

 

”Najadens barkass” av Ragnar Sandberg till vänster. Porträtt av en flicka med halmhatt av Olle Olsson-Hagalund till höger.

 

Varför lattjar man med konstverk skapade under en annan tid av några av landets främsta konstnärer? De representerar stora konstnärliga och ekonomiska värden. Vad är avsikten? De flesta konstnärerna är för länge sedan avlidna. De kan inte föra sin talan. Men bör inte curatorerna visa respekt? Bör inte ett museum göra det? Eller tillhör det de generationsöverskridande metoderna att förnya i hopp om att nå en publik? Är det primära att underhålla? Kräver publiken att bli underhållen? Hur? Till varje pris? De alltmer kommersialiserade uttrycken i vår miljö skriker högt och fort skall det gå. Men kanske snurrar man bara vilse i kullerbyttorna när man vrålar? Man skriker högt, så högt att håret ibland står på ända.

 

Jönköpingssonen Calle Örnemark gick bort i augusti i år och slapp se hur hans målning klämts in på en för liten vägg i Smörlyckan. Till höger Vera Nilssons ”Gubbhuset” i gräll iscensättning.

 

Är det inte med kompetens, kunnighet och respektfullhet både gentemot konstverk och publik som konstpedagogiken bäst utvecklas? Är det ändå inte den som talar lågmält som hörs bäst? Är museerna överlag dåliga på samtiden? Jag tror det och tar en buss till stationen och horisontlinjen.

 

Text och foto: Mailis Stensman
MS är konstkritiker, curator och författare till ett tjugotal böcker om konst. Teckning: Erling Johansson

Döm själv genom att göra en snabb rundflygning i Smörlyckan.


 

SYNPUNKTEN

2016
Fredrik Söderling
Det våras för nya museichefer
Pia Cederholm
Vår samlade utställningskunskap


2015
Irène Karlbom Häll
Gallra fram kreativiteten
Gunilla Lundahl
Om att koka ihop utställningar
Mailis Stensman
Inte lycklig av mycket smör


Tidigare SYNPUNKTER i ARKIV

  2017 stöder Kulturrådet UtställningsEstetiskt Forum | Ansvarig utgivare: Pia Cederholm | © UEForum 2005-2017