HEM   |   ARKIV   |   ESSÄER   |   FORUM   |   KONTAKT   |   LITTERATUR   |   RECENSIONER   |   REPORTAGE   |   SYNPUNKTEN   |   VÄRLDEN

 

DÄR FÖRSVANN UTSTÄLLNINGEN IN I DIMMAN

Utredningen Gestaltad livsmiljö kan kritiseras ur flera perspektiv. Att något regelrätt arkitekturmuseum inte ska finnas i landet är ett problem. Att form och design inte heller får något museum är ett annat. ”I den här utredningen negligeras än en gång förväntan på statligt speciella engagemang i institutioner som i utställningens form synliggör arkitektur, form och design”, skriver Gunilla Lundahl.

 

Arkitektur, form och design ska höra närmare ihop i det statliga engagemanget, om utredningen Gestaltad livsmiljö – en ny politik för arkitektur, form och design (SOU 2015:88) blir vägledande för framtiden. Uppdraget för utredningen går ut på att ”stärka arkitekturens, formens och designens värde och betydelse för individen, livsmiljön och hållbar utveckling.” Utredningen läggs fram mot en bakgrund av många års diskussioner, utredande och tvehågsenheter kring hur arkitektur respektive form och design ska synliggöras och dess värdeinnehåll göras begripligt i samhällsbygget, hur forskning och utbildning utvecklas och historien synliggöras.

 

Misslyckandet med sammanslagningen av områdena i myndigheten ArkDes som centrum för arkitektur och form ska repareras. Greppet nu är att slänga ut musei- och utställningsverksamheten och att låta myndigheten byta namn och uppgifter, bli mer av statlig verksamhet under paraplyet gestaltad livsmiljö, där i princip allt formande av vår materiella verksamhet ryms. Uppdragsgivaren pekar ut ansvaret för att stärka statens engagemang för arkitektur, form och design inte bara i dess egna verksamheter utan också i samhället i stort. I ett tilläggsdirektiv efterlyses därför förslag på hur dialog och delaktighet ska kunna bidra till att stärka området.

 

Nyligen utkom boken Konsthantverk i Sverige del 1, resultatet av ett fruktbart samarbete mellan Konstfack och Mångkulturellt centrum.

Men överhetsperspektivet är förhärskande i utredningen. Plats för byråkrati. Arkitektur, form och design som verktyg. Inte som egenvärden. Ett kapitel i utredningen tar sig an språket och begreppen i undertiteln utan att lyckas så väl. Betydelsen av orden kommer också i fortsättningen att bli beroende av sin kontext. Konsthantverk, slöjd och hantverk förblir parenteser i en större bubbla. Andra flitigt använda begrepp skulle behöva förtydliganden. ”Attraktiv” och ”god” – vad menas? ”Mötesplats”, ”hållbar”, ”plattform” ingår i nyspråkligheten utan egen substans här.

 

Begreppet ’gestaltad livsmiljö’ ges en intressant skildring, värd att instämma i, men själva utredningen är i sig en illustration till obalansen mellan uppmärksamheten och därmed spelutrymmet för de tre områdena. Största delen av utredningen handlar om arkitektur. Orden form och design är påhäng. Kvar står hela frågan om hur form och design ska beredas en bättre belyst plats för sitt deltagande i samhället och sitt bidrag till utvecklingen. I avsnittet ”Kunskap, kompetens och samverkan” finns en matnyttig berättelse om det som håller på att utvecklas och breddas inom konsthantverk, slöjd och design. Intressant och lovande, i behov av förstärkning. Men det finns i utredningen just som berättelse och ligger inte inom det som man begär mer utrymme för. Varför inte?

 

Besvärande är att utredningen inte alls berör sambandet mellan dialog och utställningsplatser och museer med ansvar för synliggörande och samtal. Kulturpropositionen 1974, som ännu bildar en grund för dagens kulturpolitik med betoning på deltagande, utgick från erfarenheter och sakkunniga i utredningen Mus 65 där alltså museerna fick en framträdande roll i folkbildningsarbetet och upprättandet av dialoger. Riksutställningar blev en modell för fortsatt arbete. I den här utredningen negligeras än en gång förväntan på statligt speciella engagemang i institutioner som i utställningens form synliggör arkitektur, form och design. Att säga att den nya myndigheten också kan göra utställningar är nonchalant mot hela utställarprofessionen. Området har försvunnit i dimman just för att ett långsiktigt engagemang för utställningen, som mångsidigt redskap för att väcka intresse och som inbjudan till delaktighet, saknas. Utredningen föreslår att hela området ska outsourcas till hugade institutioner. Inget eget grepp alltså!

 

Riksutställningar som försöksverksamhet med stor frihet och ekonomisk stadga betydde ett stort kliv framåt för förnyelsen av utställningen som samtalsform. Nu när man vill lägga ner Riksutställningar behövs nya experiment. Inom utredningens område för att pröva former för synliggörande och diskussion kring myllret av händelser, gestalter, omvälvningar, förståelse, drömmar, förtvivlan och kreativitet. En fast plats för försöksverksamhet i gestaltad form. Så mycket roligt händer nu. Begreppet museum är fortfarande användbart för beskrivningen av en ansvarsplats för hela arkitektur-, form- och designområdet. Med tillägget att resurser för fria experiment inkluderas.

 

Från Konstfacks vårutställning 2015: Kristina Schultz tömde sin lägenhet på alla objekt och under 100 dagar så skapade hon det som hon behövde och på så sätt ifrågasätta vår konsumtion och hur våra hem förstärker vår identitet. Foto: Katarina Lindahl

 

Inte minst angeläget är att de tre områdena var för sig betraktas som så viktiga att de är värda egna institutioner. Gränsöverskridande betyder ju också att det finns gränser att överskrida. Tydliggörande. Tydliga aktörer. Konsthantverk, slöjd och hantverk spelar ju den knappt synliga lillasysterrollen i utredningen. Dags att skapa jämlikhet.

 

En ny myndighet kanske behövs, men lika viktig är dialogen i samhället som utgår från platser där förutsättningarna för arkitektur i hela sin bredd, arbetet med form i olika skalor och materialitet, design i sin prokrustesbädd mellan teknik, redskap och konst får chansen att utveckla sina potentialer. Att fösa ihop områdena är att förminska dem. Att negligera utställningens kraft är att missa att arkitektur, form och design handlar om kropp, känsla och möte. Då behövs ett fysiskt spelutrymme.

 

Text: Gunilla Lundahl
GL är författare och kulturjournalist.




 

FORUM

2015
Bengt O H Johansson
Gärna gestaltad livsmiljö – men med gestalt
Gunilla Lundahl
Där försvann utställningen in i dimman
Britta Söderqvist, Clara Åhlvik
Hög tid att älska museer
Marie Bendroth Karlsson
Museer som tävlingsarena
Olle Näsman
Att uppfinna hjulet en gång till
Jeff Werner
Fångad i den vita kuben


Tidigare FORUM i ARKIV

 

FORUM är avsedd för personliga
inlägg och vill ge plats för
reflektion och debatt.
Vill du delta i utställningsdebatten
hör av dig till Pia Cederholm.

  2017 stöder Kulturrådet UtställningsEstetiskt Forum | Ansvarig utgivare: Pia Cederholm | © UEForum 2005-2017