HEM | ARKIV | ESSÄER | FORUM | KONTAKT | LITTERATUR | RECENSIONER | REPORTAGE | SYNPUNKTEN | VÄRLDEN
|
HEM | ARKIV | ESSÄER | FORUM | KONTAKT | LITTERATUR | RECENSIONER | REPORTAGE | SYNPUNKTEN | VÄRLDEN |
DEN SOM SKRIVER HISTORIEN
Makten och ärligheten Vilka föremål väljer museer att bevara, och vad väljs bort? Om inga föremål och inga berättelser fanns, vilken bild skulle vi då ha av historien och samtiden? Armémuseum i Stockholm har byggt en hel utställning kring sådana frågor och befriande nog levereras inga slutgiltiga svar. Katrin Friberg har sett Makten och ärligheten.
Utställningen Makten och ärligheten tar som utgångspunkt frågan vem som skriver historien, vem som väljer vilka berättelser som får höras och därmed vilka som inte får det. Det som finns dokumenterat på museer och i andra medier är de berättelser som formar vår bild av det förflutna. En kritisk hållning till de berättelser som finns att ta del av är därför nödvändig, så tycks det budskap lyda som Makten och ärligheten vill förmedla.
Utställningen finns på Armémuseums markplan, och skymtar först bara bakom en lång trävägg fylld av föremål från olika epoker. Här finns allt från vapen till skor, alla med sin egen historia – ett intressant urval och en både snygg och fyndig ingång till utställningens huvudtema. Innanför väggen består utställningen av ett stort antal montrar med föremål och tillhörande texter. Utrymmet är generöst, och det är tacksamt då detta är en utställning som kräver sin tid för den besökare som ska gå omkring och titta. Det gäller både på nära håll och på lite längre. Faktiskt kan man säga att seende är en av ingångarna till huvudtemat: vems blick är det som tittar? Ur vems ögon ser vi?
Innehållet är rikt och varierat; här finns allt från filmer och ljudupptagningar till möjligheten att slå sig ner vid ett vackert rosa skrivbord och ta del av Armémuseums, Marinmuseums och Flygfilms digitala arkiv. Här finns också en pekskärm där man kan välja vad man själv anser är värt att sparas, bland en rad olika föremål. Jag läser igenom en beskrivning av Armémuseums historia och vad som sparats genom åren. Där hittar jag en mediekritisk text tillsammans med utvalda löpsedlar som berättar om den svenska FN-insatsen i Kongo på 1960-talet – hur svenska medier porträtterade soldater som hjältar och hur mörkare berättelser från enskilda soldater framkom först många år senare. Vems berättelse är det som blir den ”sanna”?
I en ände av den stora salen finns en röd trappa som lyser bland allt det ljusa. Besökaren är välkommen för att slå sig ner på ett trappsteg. På själva trappan är olika citat draperade och de handlar alla om makt. Från min sittande position upptäcker jag att det en bit bort, mitt emot mig, finns en stor spegelvägg. Besökaren ser sig själv i spegeln. Tillsammans med flera spegelväggar utplacerade här och var förstår jag nu: vad vi uppfattar av omvärlden är bilder. De kan se olika ut beroende på ur vilken vinkel och av vem de är tagna. Dessa bilder formar vår bild av samtiden och framtiden, och de kan ibland användas för att manipulera oss.
Den här utställningen använder ljus, ljud och bild på ett smart och roligt sätt för att belysa just de frågor den vill väcka. Estetiken lyfter verkligen fram innehållet och manar till självkritik och eftertanke. Utställningen ger inga givna svar men ställer tusen frågor. En utställning att besöka igen, och att diskutera i timmar efteråt.
|
RECENSIONER
2016 UEForum vill gärna ha pressmaterial |
|||
