MELLAN MÖRKER OCH LJUS
I HAZELIUS HUS
Nordiskt ljus
Nordiska museet, Stockholm från 20161029
Projektledare och producent: Amanda Creutzer
Temaledare: Susanna Janfalk
Nordiskt ljus (kulturhistorisk del)
Formgivning: JoAnn Tan Studio
Ljusets former (designhistorisk del)
Formgivning: Note Design Studio
Ljusupplevelse (norrskensinstallation och ljusexperiment)
Formgivning: Lumination, Ljuslabbet och Visual Act, Note Design Studio
Ljus i traditioner (om högtider)
Formgivare: Cecilia Undemark Péterfy
Här på 60 grader nordlig bredd är kontrasterna mellan vinterns mörker och sommarens ljus så exceptionella att det skapat en grogrund för såväl skrock och folkloristiska riter som tekniska innovationer och banbrytande design. Ingen annanstans på jorden är ljuset så laddat med innebörder. Det tar Nordiska museet vara på i storsatsningen Nordiskt ljus. Pia Cederholm ser en utställning som gör allt rätt.
Det är fest i sagoslottet på Djurgården, det är invigning av årets förmodligen största utställning på landets kanske största museum, det är högtidligt och högt i tak och fri entré just i dag. Jag är där tillsammans med många andra. Nordiska museets chef, eller ”styresman” som det märkligt nog heter, Sanne Houby-Nielsen håller tal. Även kulturminister Alice Bah Kuhnke talar och som vanligt gör hon det med sin säregna blandning av patos, ödmjukhet och stjärnglans. Ingen annan politiker kan som hon ladda orden med leende inlevelse: kärlek, kulturarv, morgonrodnad, gryningsljus, samhällsbygge. Sedan tänder hon en stilren vit lykta och utställningen är invigd.
Jag torkar bort en rörelsens tår och fortsätter att mingla till de suggestiva tonerna från dj-båset som blandas med ljudet från hundratals besökare. Små barn springer lyckliga under höga valv och skrattar tills de kiknar. Allting ryms, alla är välkomna. Varm äppelmust från Julita gård serveras gratis och räcker till alla, även om man går ett varv till.
Till en början är jag bara häpen över att befinna mig på ett museum där det är trångt. Det är folk överallt! Och det dessutom på ett museum som har så osedvanligt gott om kubikmeter inomhusluft. Hur många gånger har jag inte i denna tidskrift klagat över min ensamhet i den ena ödsligt folktomma utställningen efter den andra? Men det här är uppenbarligen ett evenemang som lockar besökare. Vi trängs. Jag kommer inte åt att läsa om tranlampan och jag tvekar att ställa mig i den löjligt långa kön in till grottan med det på konstgjord väg framkallade norrskenet. Köa som på Gröna Lund! Sedan gör jag det ändå enligt logiken att om alla de andra köande tycker att det är värt det så bör det vara värt det även för mig.
Kö till norrskensinstallationen
Det tar veckor av funderande innan jag kommer fram till varför Nordiskt ljus är en så lyckad utställning. Visst är det spännande att fösas in med en grupp främlingar i ljusslussen, där våra ögon gemensamt ska vänja sig vid mörkret inför det spektakulära norrskenet, det säger sig självt. Men när jag tänker tillbaka på invigningsdagen är det faktiskt andra delar av utställningen jag minns bäst, andra kvaliteter.
För det första är temat fantastiskt tacksamt. Så självklart att bygga en utställning just utifrån ljuset, som genast öppnar en mångfald av möjligheter: naturvetenskapliga, kulturhistoriska, folkloristiska, konstnärliga, teknik- och designhistoriska. Allt går att belysa med rätt ljus!
Till vänster norrsken på samiska, till höger Hanieh Heidarabis eleganta designlampor.
Vilket annat tema skulle på samma vis kunna bygga en bro mellan samernas förtrogenhet med det gåtfulla guksekbuolie och den unga lampdesignern Hanieh Heidarabis läckra porslinslampor utskrivna på 3D-skrivare? Men under Nordiska museets takvalv bearbetas det flyktigt fladdrande norrskenet, den evigt tigande månen, de senaste århundradenas oförutsägbara tekniska språng och vår egen tids fixering vid ”ljust och fräscht” till en helhet som håller ihop.
Den kulturhistoriska delen är en pedagogisk vandring genom sex nedslag i ljusets historia, från den sparsamt glödande eldhärden som var hushållets enda ljuskälla till vår tids hysteriska ljusflöde. För varje rum tilltar ljuset i styrka. ”Alltför ljust?” heter också det sista rummet. Besökaren får själv ta ställning till om den fullständiga upplysningen i själva verket är att betrakta som en ljusförorening. Blir det inte mysigare om vi släcker? Via en stor knapp mitt i rummet prövar vi enkelt olika varianter. Resultatet är talande.
Ska det vara släckt … eller tänt?
För det andra har Nordiska museet hittat ett fruktbart sätt att utnyttja potentialen hos den här snudd på omöjliga byggnaden. Den påträngande pråliga och överdimensionerade stora hallen är en utmaning. Nordiska museet präglas ju av en arkitektur som drivits till sin spets; den går inte att tävla med. Just det verkar man ha insett och beslutat sig för att möta högljudd dekorationsprakt med lågmäld enkelhet.
Designhistorien veckar sig fram på vita skärmar under ”Mångatan”.
Särskilt tydligt blir detta i den designhistoriska delen. Till vänster i stora hallen sett från entrén (till höger ur Gustav Vasas perspektiv) visas 120 år av formgivning med hjälp av 120 högst individuella lampor. Besökaren får begrunda dem i kronologisk ordning, från jugend till 2000-tal. Vita väggar som avskärmar och delar in skapar stillhet och koncentration. Alltsammans veckar sig fram under en milt lysande måne. Det är stillsamt, slätt och chosefritt. Besökaren följer naturligt väggarnas lugna sicksackande, rundar den bortre änden och fortsätter tillbaka längs andra sidan.
PH-lampan hänger i ett runt hål där den kan beskådas från alla håll.
Utställningsformen konkurrerar inte med den pampiga hallen.
Och för det tredje har vi här att göra med en utställning som verkligen är tillgänglig för alla sorters besökare. Nordiskt ljus talar med samma välkomnande stämma till kulturtanter och kulturmän, turister och nyanlända, normkramare och normkritiker. Texterna är utmärkta och finns både på svenska och engelska, men man behöver inte behärska något av de språken för att ha utbyte av en utställning som liksom håller fram föremålen på låg och tillgänglig höjd, ofta utan skyddande monterglas och hela tiden grupperade på ett sådant vis att man instinktivt förstår hur och när och varför de har använts.
Lampor från alla tider lyser upp Artur Hazelius stolta museum.
Framför allt gillar jag att barnperspektivet är så närvarande att jag blir avundsjuk på allt det barnen kan och får i den här utställningen. Jag skulle också vilja bygga ihop ljuskubens vita fönster med färgad plastfilm! Jag skulle också vilja hantera ett sådant där magiskt stearinljus som trollar fram ljus ur föremålen! Framför allt skulle jag vilja göra ljusresan som ett barn, för parallellt med den kulturhistoriska delens färd genom århundradena löper barnens spår genom små dörrar där vi vuxna helt enkelt inte kan passera. Smällarna från dessa dörrar är en auditiv påminnelse om hur utställningar allra helst ska upplevas: fysiskt, sinnligt, med hela kroppen i rörelse, utan fördomar men med vidöppen nyfikenhet.
Bara för barn: magiska stearinljus som tänder den rekonstruerade målningen och en av de underbara dörrarna.
Ett kulturarv som tas i bruk för att på ett kunnigt, nyanserat och inkluderande sätt berätta om framväxten av landet Sverige – och av Norden, Europa, världen, mänskligheten. Museer som kan stärka den svenska identiteten och samtidigt stå upp för mångfald och tolerans, och göra det på egna ben och med en armlängds avstånd till den ombytliga makten. Det är vad som står på kulturministerns önskelista, om man får tro henne själv. Men om hon säger att det krävs en kulturarvsproposition med en ny museilag för att nå dit så har hon fel. Nordiska museet visar att detta redan görs, med kunskap och känsla och kvalitet. Och med stjärnhimlen därtill.
 |
Text och foto: Pia Cederholm
PC är journalist och chefredaktör för UEForum. |
|
