HEM | ARKIV | ESSÄER | FORUM | KONTAKT | LITTERATUR | RECENSIONER | REPORTAGE | SYNPUNKTEN | VÄRLDEN
|
HEM | ARKIV | ESSÄER | FORUM | KONTAKT | LITTERATUR | RECENSIONER | REPORTAGE | SYNPUNKTEN | VÄRLDEN |
|
#3 JUNI 2016 | ||||
DÄRFÖR BORÅS, DÅ OCH NU
Textilmuseet, Borås: Sedan Textilmuseet i Borås utsågs till Årets museum år 2000 har mycket hänt. År 2014 flyttade museet tillbaka till Svenskt Konstsilkes industrilokaler, där museet först började sin verksamhet 1972. Då rådde full kris i textilbranschen, nu tycks en inspirerande högkonjunktur men med delvis annan inriktning ha ersatt 70-talets undergångsstämning. Pia Cederholm lät sig draperas i textilindustrins nyvunna framgångar.
Optimismen märks redan från utsidan av Textile Fashion Center, en oemotståndlig funkisbyggnad där museet delar ljus och rymd med Textilhögskolan. Närvaron av kreativa studenter är påtaglig och genom stora fönster kan besökare följa processen. Den junilördag jag besöker centret står en ung kvinna och skjuter en matta med tryckluftspistol – mattan växer fram inför mina ögon.
I förgrunden syns William Sweetloves röda galaklänning med klonade grodor. Den här skulpturen i plast är en bröllopsgåva till kronprinsessparet från Borås stad.
Den väldiga entréhallen borde få mig att känna mig liten men i stället blir jag tjusad och förförd av de draperade tygerna kring dockor och i skyltfönster. Intrycket av elegans, lekfullhet och blomstrande välstånd följer med in i själva museet. Samtidigt som industrilokalens brutala estetik utgör bakgrunden är inredningen påkostad, med fina detaljer. Ett exempel är den vertikala mätsticka som märker upp takhöjden intill hissen i den öppna trappan mellan våningsplanen: drygt nio meter. När det uppenbarligen har funnits pengar till genomtänkta finesser blir man extra besviken där kvaliteten brister, som i DIY-avdelningen (en barnverkstad för vuxna som vill designa egna kläder) där ljussättningen är undermålig. Några ynkliga spottar lyckas inte belysa väggen med tyger som färgats med kompostens okända skatter och hur ska man då kunna skilja på de olika nyanser man får fram av blåbär, kaffe och glögg?
Jag provar förstrött några hattar i garderoben med vintagekläder – hur mycket utnyttjas sådana här interaktiva inslag egentligen? – och passerar sedan snabbt genom Spela roll, Datamuseet i Linköping, IT-Ceums, utställning (här i Borås till 11/9) om dataspel från 60-talet och framåt. Det jag helst vill se är nämligen sommarens stora attraktion på Textilmuseet, Artist Textiles – Picasso till Warhol. Det är en smått sensationell utställning med omkring 200 tygtryck ur en privatsamling som omfattar alla de stora namnen mellan 1920-talet och 1970-talet: Picasso, Matisse, Braque, Chagall, Miró, Dalí, Dufy, Léger, Delaunay … fram till Andy Warhol. Alla skapade de konst i textil, moderna mönster för moderna människor.
Även om det är en vandringsutställning inlånad från London så gör den sig perfekt här i den stora vita utställningssalen på Textilmuseet där föremålen exponeras i fin samklang med det spatiösa rummet – inte för mycket och inte för lite. Vem hade väl anat att man skulle möta okända verk av Picasso just här i Borås? Men så är det och de svävar så lätt på underifrån belysta, låga podier av kanalplast.
En gång för inte särskilt länge sedan var en klänning i Picassos mönster ”Fish” det mest moderna en kvinna kunde bära. Men den textila utvecklingen har kommit långt sedan dess, något som verkligen syns i utställningen strax intill. Där imponeras jag av Textildesign EXIT 16, Textilhögskolans examensutställning (till 20/6) med florstunna och miljövänliga material och mönster som är både intrikata och vilsamma. Avgångselevernas innovativa design, hängande från taket eller utställd på rymliga podier med mycket luft på alla sidor, bildar en fortsättning på traditionen från Picasso och Warhol fast med 2000-talets medvetenhet om den påverkan till exempel bomullsproduktion och färgningsprocesser har på miljön.
Mirjam Hemström skapar tredimensionell väv och färgar den för hand.
Under det här taket går historiens hantverkskunnande sömlöst ihop med framtidens formgivning, tänker jag lite högtidligt. Samarbetet mellan museet och högskolan måste vara det främsta i sitt slag, åtminstone i Sverige. Ändå hinner inte studenterna botanisera alls så mycket som de skulle kunna i magasinets 300 hyllmeter med tygprovsböcker från 1800-talet och framåt, berättar guiden, eftersom deras kurser är så intensiva. Alltså föreställer man sig att det borde finnas ytterligare synergieffekter att utvinna ur närheten mellan museets kunskapsbank och studenternas utbildningsgång.
Vid mitt besök fortsatte examensutställningen på nedre plan intill den nonchalant placerade museishoppen (metallvagnar utrullade mitt på golvet) och de båda permanenta utställningarna. Här finns också ett rejält tilltaget utrymme, av museet dock kallat ”lilla svarta”, för tillfälliga utställningar. I den salen visas under sommaren Game over med Per Fhagers osannolika bedrift att översätta veterandataspels pixlar till stygn. Screenshots från spelet Rainbow Islands återuppstår i korsstygnsformat, Super Mario återvänder som dubbla fiskbensstygn och så vidare i en lustfylld, nostalgisk och fantasieggande kavalkad. Vilken prestation!
Dataspelet Super Mario Bros. 2 som minutiöst broderi av Per Fhager.
När Textilmuseet öppnade på nytt för två år sedan var det med den permanenta utställningen Textilchock! Det är en gräll och kaotisk utställning som gör skäl för sitt chockartade namn. UEForums recensent Magnus Haglund var inte nådig. Textilchock! ska berätta om den svenska designhistorien men gör det med ett överdåd av mönster och färger koncentrerat exponerade för att ge en omtumlande massverkan. Både etiketter och väggskyltar är avskaffade till förmån för kort samlade på en ring samt rullgardinsvepor som besökaren själv kan dra ner och studera i mån av intresse, förutom de numera obligatoriska läsplattorna. Särskilt informativt är det visserligen inte, men ganska kul ändå.
Tilltalet i Textilchock! är fräckt och ligger nära hiphopens kaxiga uttryck med poetiska, ofullständiga, ganska påträngande meningar. Varsågoda, ett smakprov på denna halsbrytande fast ändå rytmiska stil, under rubriken ”På drift”: ”Om det inte fanns textil. Då fanns det inte rep. Då skulle alla båtar driva omkring på havet, och förmodligen skulle man gå över till husvagn i stället.” En del retar sig på det här språkbruket, andra gillar det som en befriande kontrast till de ängsligt redovisande utställningstexter som i sin korrekthet riskerar att bli doftlösa och oengagerande. Det är ingen risk här. Från väggarna kastar sig frågor och uppmaningar över besökaren: Har du god eller dålig smak? Klä av dig! Vem ska sy våra underkläder? Kom och köp! Dör miljön?
Jag misstänker att det rappa tilltalet har förstärkts av att tre språk ska samsas i utställningen: svenska, engelska och finska. Det sistnämnda kan verka märkligt ifall man inte känner till den stora arbetskraftsinvandring från Finland som var en förutsättning för textilindustrins blomstring i Borås före krisen på 70-talet. Om detta lär sig besökaren mycket mer i nästa utställning, Textil Kraft, som öppnade i våras och är så bra att man genast förlåter museet alla eventuella besvikelser. Textil Kraft är mer lågmäld än sin granne Textilchock! men dess verkan håller i sig längre. Framför allt fascineras jag av hur vitt skilda perspektiv knyts ihop till en stark väv av historisk förståelse och samtidsinsikt.
Textil Kraft handlar om arbetet och arbetarna. Den berättar om industrialiseringens drivkrafter, om teknik, elektricitet, maskiner, effektivitet, kapitalism, utsugning, spionage och smuggling, om förädlingsprocesserna ”från frö till tyg” respektive ”från tyg till kund” och om villkoren för dem som fick ett arbete, slets ut av det och sedan förlorade det. Utställningen är gedigen och allvarlig. På väggen hänger förklarande texter under neutrala rubriker som ”Varför textil?” och ”Varför Borås?”
En upphöjd gång sicksackar sig fram genom en industrilokal där besökaren kan studera autentiska maskiner – bomullskarda, sträckmaskin, grovslubb, ringspinnmaskin, bandjacquard, fransk rundstol, strumpautomat, snörflätningsmaskin och så vidare – med tillhörande fakta och insvept i illustrativ ljudkonst. Visste ni att revolvervävstolen kallades ”lungsotsskytteln” eftersom arbetarna smittade varandra med dödens kyss när de var tvungna att suga ut tråden?
För många kvinnor innebar den tekoindustriella revolutionen i Borås att de fick ett eget arbete, egen lön och ett liv utanför hemmet. De utnyttjades samtidigt på ett skamlöst sätt och betalade med sina kroppar, med förslitningsskador och ohälsa. Termen ”kvinnokraft” får successivt en ny innebörd när man vandrar genom utställningen.
Två foton som ordlöst talar med varandra över tid och rum. Kvinnan till vänster stigmatiseras med en sur gubbe som visar att hon inte nått produktionsmålen.
Till det monotona arbetet vid de löpande banden krävdes en arbetskraftsinvandring av aldrig tidigare skådat omfång. Och så vände allt, tvärt. Hela branschen flyttade till billigare sömmerskor på andra sidan jorden. Nu är det kvinnor i Bangladesh eller Kambodja som utnyttjas hårt, inlåsta i ofta usla lokaler där de andas osund luft, arbetar långa dagar, får dålig mat och dålig lön, hanterar giftiga kemikalier, slits ut av tunga lyft och enformiga rörelser och riskerar att brännas inne eller krossas av det nedfallande taket. Ett av de mest omskakande inslagen i utställningen är det plåtskjul från Bangladesh, komplett med torftig inredning och myggnät, som har utgjort bostad åt en hel familj som syr våra kläder. Organisationen Swedwatch har producerat den delen och utanför skjulet visas den hjärtskärande kortfilmen A lost revolution? av Amy Helene Johansson.
”Det finns mycket att kämpa för som textilarbetare”, konstateras det lakoniskt i utställningen. År 1899 bildades Textilarbetareförbundet som på sikt säkert hade gett sömmerskorna riktigt drägliga villkor – om inte produktionen hade flyttat utomlands. Mer än 90 % av våra kläder tillverkas nu i Asien under villkor som vi slipper se. Ännu på 1960-talet skedde 90 % av tillverkningen i Sverige, bland annat här i Borås. Ett rum i Textil Kraft är inrett som ett kontor för en av allt att döma tämligen skrupelfri chef. Golvet är en spelplan där det är meningen att man ska vinna över motståndarna genom att driva upp produktionen i sin textilfabrik och slå ut konkurrenterna. ”Dra ut högra lådan i skrivbordet”, kan det stå och därefter ”Du har fått en stor order, ta två steg framåt.” Utformningen för tankarna till Den rike mannens bord som Eva Persson och Göran Palm gjorde för Riksutställningar 1968. Nu är det dags igen.
Efter tekokrisen har en ny sorts textilindustri vuxit fram enligt mönstret undergång och återfödelse. Borås kan numera stoltsera med forskning, innovation, produktutveckling, design och mode. Det är en bransch där ingenjören inte längre går att skilja från designern, som i sin tur inte kan skiljas från sömmerskan. Allt strålar samman i ny teknik för att producera, färga och återvinna utan negativ påverkan på miljön. I stället för ändlösa mängder av konfektionsplagg tillverkar Boråsföretag i dag cykelramar och hockeyklubbor av vävd kolfiber och tråd till 3D-skrivare av svenskt konstsilke, alltså cellulosafiber. I en nära framtid provar vi kläder virtuellt, byter ut bomullen mot ett miljövänligt material, färgar tyget utan vatten, och den sjuke behandlas med läkande stimulans av den smarta elektrodressen Mollii.
Under Textile Fashion Center rinner Viskan, ett av Sveriges mest förorenade vattendrag där gamla synder bidar sin tid djupt inbäddade i bottensedimenten. Jag tänker på kulturministern Alice Bah Kuhnke som nyligen uppmanade museerna att våga visa det mörka. Textilmuseet må framstå som ytligt, fräckt och flamsigt i vissa stycken men besökaren får också syna varpens cyniska baksida i sömmarna. Man lämnar museet med en övertygelse om att världen måste bli en bättre plats för sina medborgare – både i Bangladesh och i Borås.
Magnus Haglund efterlyste i sin beska recension 2014 mycket av det som nu blivit verklighet. |
RECENSIONER
2016 UEForum vill gärna ha pressmaterial |
|||
