HEM | ARKIV | ESSÄER | FORUM | KONTAKT | LITTERATUR | RECENSIONER | REPORTAGE | SYNPUNKTEN | VÄRLDEN
|
HEM | ARKIV | ESSÄER | FORUM | KONTAKT | LITTERATUR | RECENSIONER | REPORTAGE | SYNPUNKTEN | VÄRLDEN |
|
#2 APRIL 2016 | ||||
MED HJÄRTA FÖR MÄNNISKOKROPPEN
Livets museum, Lund Vid flera tillfällen har UEForum fått tips om Livets museum, ett medicinhistoriskt museum i Lund som tydligen ska vara något alldeles extra. När Pia Cederholm nyligen råkade befinna sig i Lund såg hon ett tillfälle att besöka museet mellan ett möte och en flygbuss, ifall någon på museet kunde tänka sig att öppna bara för henne? Jadå, det gick att ordna.
Givetvis går jag fel och blir ännu mer fördröjd. Jag ser banderollerna för Livets museum men hittar inte ingången och irrar en stund. Och jag som annars behöver ha gott om tid på museer så att jag hinner smälta intrycken och kan snöa in på detaljer. Nu har jag mindre än en timme på mig. Är det ens någon idé?
Även om ryktet talat om att detta ska vara ett särskilt sevärt museum har jag inte på förhand lyckats föreställa mig vad som skulle kunna vara spektakulärt med en medicinhistorisk samling. I min förhandsfantasi är det gamla sprutor och stetoskop, kanske något skelett och åldrande bruna medicinflaskor med svårläsliga etiketter. Har man tur får man möjligen se ett instrument för trepanering.
Jag känner också till att Livets museum huserar i en sjukhuskulvert, vilket låter så där lagom inbjudande när vårsolen lockar. Men det visar sig att kulverten går ovan jord och har ljusinsläpp genom fönster på båda sidor om den tre meter breda rumsbildningen. Själva utställningslokalen utgörs av en 130 meter lång, böjd tarm, om bildspråket ursäktas. Museet själv kallar den vitsigt för ”livets gång”.
Ett krökt rum som alltså är 3 x 130 meter. Visst tänker du som jag att dessa rumsliga förutsättningar borde vara svårbemästrade för den som ska bygga en utställning? Jag är dock beredd att omvärdera detta. Några dagar efter mitt Lundabesök står jag i Stockholm i Nordiska museets jättelika centralhall och funderar på vilket som egentligen är värst: förvirrande mycket rymd med många små nischer att gå vilse i längs med sidorna eller den där tarmen i Lund som stretar framåt i en och samma riktning. Det är inte så dumt i alla fall, upptäcker jag, med en korridor som badar i dagsljus från både vänster och höger och som gör progressionen genom utställningens delar okomplicerad. Det finns ju ingen annan väg att gå än att följa rummets rörelse framåt.
Basutställningen på Livets museum samspelar också följsamt med denna smala arkitektur, tar tillvara både det flödande ljuset och de dunklare partierna, utnyttjar väggytorna när sådana finns och väljer andra lösningar vid fönstren. På ett ställe vidgas tarmen något och där har man passat på att lägga in en kokong med en minimal biosalong som visar filmer om hjärnan.
Endast ett litet urval av den väldiga medicinhistoriska samlingen på mer än 30 000 föremål finns utställd på museet. I stället verkar samlingen fungera enligt isbergsprincipen, med en tung men osynlig kunskapsbas i botten som har processats till lättillgänglig och användarvänlig upplevelse i utställningen. Jag anar att den processen är exakt det som skiljer en verkligt lyckad utställning från de mindre intressanta.
Det är medlemmar ur Sydsvenska medicinhistoriska sällskapet, SMHS, som har varit med och utformat utställningen. Även om Livets museum numera sorterar under den stora institutionen Kulturen i Lund är det uppenbart vilken betydelse dessa ideella krafter har för museets verksamhet. Man känner den där helhjärtade andan i utställningen, den som kommer sig av att medarbetarna är entusiastiska eldsjälar som tror på vikten av att sprida kunskap om sitt expertområde.
Så vad är det då besökaren får möta i stället för en historisk samling inklämd i traditionella montrar? Något som genast fångar min uppmärksamhet är den pedagogiska strukturen, där utställningens delar utgör länkar i en logisk kedja utan att det någonsin blir övertydligt. ”Att transportera” heter det första temat. Gissar du direkt att det handlar om cirkulation, respiration och blodomlopp? Det gjorde inte jag. Lika lite väntar jag mig att få se ett gympass i närbild bredvid en animation av våra pulserande hjärtan.
”Att bära” heter nästa avsnitt, om rörelseapparaten där besökaren snart inser att människan må vara oersättlig men hennes leder är minsann utbytbara. Så där fortsätter det, med den ena aha-upplevelsen efter den andra. ”Att koppla” (om nervsystemet, hjärnan, ryggmärgen och nerverna), ”Att skydda” (om huden och immunförsvaret), ”Att inhämta” (om sinnena), ”Att nära” (om matspjälkningen och metabolismen), ”Att leva” (om livscykeln).
De autentiska föremålen är få och noga utvalda men de kompletteras av smakfullt hängda fotografier, av modeller, av lättlästa förklarande texter, av parvis uppställda teveskärmar där filmerna går i dialog med varandra och inte minst av en lång rad interaktiva stationer. Besökaren får testa sitt minne, sina sinnen och sin reaktionsförmåga och pröva att handventilera en andningsförlamad patient med gummiblåsa eller närstudera en gråstarrslins. Jag passar på att inspektera ett pyttelitet skärsår i mitt finger och fascineras över hudens uppförstorade landskap.
En vuxen människas hud omfattar ungefär två kvadratmeter, något som Livets museum demonstrerar med hjälp av en två kvadratmeter stor spegel. Besökaren kan alltså jämföra sin fysiska kropp med spegelytan och häpna över förhållandet mellan dem. I all sin enkelhet är detta grepp typiskt för hur Livets museum gestaltar sitt material: som oemotståndliga inbjudningar till reflektion och lärande.
Lika överraskande är det att se hur de konstnärliga uttrycken samsas med korsetter, plastskelett, dialysapparater, järnlungor, konstgjorda näsor och kraftigt förstorade modeller av löss. Tranströmers dikt ”Romanska bågar” möter besökaren på en vepa redan i entrén. Fakta om rörelseapparaten åskådliggörs med modern dans på skärmen bredvid. Vår uppfattning om psykisk sjukdom nyanseras med ljusa konstverk skapade på mentalsjukhuset Sankt Lars.
Trots att man vet att det ska handla om kroppen och sjukdomar så fångas man gång på gång av oväntade inslag. Det är som om utställningen medvetet går in för att väcka besökarens intresse genom hastiga kast mellan det uppenbara och det gåtfulla. Som med fotot av en gynstol eller en flaska märkt ”destillerat vatten”, det förstår man ju direkt vad det är, medan bilden av ett obduktionsbord eller ett broderi sytt som patientarbete får sin innebörd först när man läser på skylten.
Min favorit i utställningen måste trots hård konkurrens från andra märkvärdigheter bli filmen där 101 människor, en person för varje ålder mellan 0 och 100, klippts ihop till en visuell dikt om hur människan färdas genom sitt liv, en obönhörlig men också vördnadsbjudande enkelresa i åldrandets tecken. Frågan studsar osynligt mellan skärmen och besökaren: Är jag samma människa livet igenom? Är du?
Livets museum påminner om Wellcome Collection i London, fast i en mycket mer förtätad skala. Här får man peta och pröva, leka och röra i en tillåtande och stimulerande men samtidigt kunskapsdiger miljö. Även små besökare begriper säkert att en mindre andel av föremålen är för ömtåliga för att pillas på, som fyra månader gamla Hennys bebisskjorta med bleknande märken av smittkoppor eller den intrikata ljusanimation där skuggor av djurskelett – katt, berberapa, flygande räv, knubbsäl – kläs på med päls och börjar röra sig.
Museet överträffar sin egen slogan, ”en medicinhistorisk upplevelse”, genom att så chosefritt och självklart åskådliggöra de sinnrikt arbetande processer som tillsammans utgör min egen kropp. Jag är långt mindre stressad när jag lämnar museet än när jag kom, jag nästan svävar ut på gatan, intensivt medveten om hur mina muskler arbetar, mitt hjärta pumpar, mina sinnesintryck bearbetas och lagras i hjärnbarken. Om det inte lät så klyschigt skulle jag kalla Livets museum för en hyllning till livet eftersom besöket efterlämnar en sådan djup känsla av tacksamhet över det mirakel det innebär att vara människa. Och allt detta på en halvtimme.
Clara Åhlvik om Wellcome Collection |
RECENSIONER
2016 UEForum vill gärna ha pressmaterial |
|||
