HEM   |   ARKIV   |   ESSÄER   |   FORUM   |   KONTAKT   |   LITTERATUR   |   RECENSIONER   |   REPORTAGE   |   SYNPUNKTEN   |   VÄRLDEN

 

DET BRUNA SKÅPETS HEMLIGHET

När Magasin III visade Markus Schinwalds separatutställning under det gångna året blev museirummets konkreta och abstrakta dimensioner tydligare än vanligt. Camilla Thorn Wollnert ser tillbaka på ett museibesök som talade till både sinnen, psyke och intellekt.

 

Ett drygt halvår efter vernissagen åker jag för att återse verken i utställningen som heter som konstnären: Markus Schinwald. Vad är det jag som besökare möter i utställningslokalen en vanlig torsdagseftermiddag i oktober?

 

Att ta sig till Magasin III kräver en särskild målmedvetenhet. Konsthallen, som numera kallar sig museum, ligger relativt anonymt men väl förankrat i Stockholms Frihamn och är precis vad dess slogan säger: Hard to find. Easy to love.

 

 

Innanför magasinsbyggnadens tegelväggar pågår en mångfaldigt recenserad separatutställning av den österrikiske konstnären Markus Schinwald. Jag har varit här förut men när jag nu står på lastkajen framför de stora svarta hissdörrarna är det med samma förväntan som tidigare.

 

För att komma in i utställningen måste varje besökare träda igenom ett antal passager. Först är det hissen.
Entrance, informerar den digitala rösten och jag trycker på ettan.
När de tunga hissdörrarna sluter sig försvinner blåsten och det starka ljuset utanför.
First floor, Museum and foundation for Contemporary Art.
Dörrarna öppnas automatiskt och jag stiger ut i kaféet som kombinerar reception, bibliotek och servering. Jag visar mitt kort och får den omsorgsfullt producerade lilla utställningsbroschyren i handen.
– Fint, välkommen! säger mannen bakom kassan.
Hans röst dränks i sorlet av röster och ljuden från porslin och skrapande stolar. Kaffemaskinen maler bönor och kafépersonalen berättar tålmodigt om bakverken som innehåller grönt te, pistage, kokos.

 

Borta i hörnet hörs skratt och spridda röster då konstskoleelever stämmer av tider och uppgifter och när-kommer-de-andra-och-vad-var-det-vi-skulle-göra-egentligen-och-har-ni-redan-varit-inne-och-jag-går-och-kollar-och-du-kan-väl-ringa-och-höra-så-ses-vi-sen. Vid kaféborden sitter medelålders kvinnor mitt emot varandra. Böjda över sopp- och salladstallrikar diskuterar de utställningen och barnbarnen och nyheterna som tynger.

 

Med bestämda steg kommer kängor och sneakers och boots med långa dragkedjor gående över golvet. Den vitfrostade glasväggen glider smidigt åt sidan och släpper in en grupp besökare i utställningen. Jag följer efter och står så inför nästa passage: det bruna skåpet med dubbla dörrar, Schinwalds egenhändigt arrangerade utställningsentré.

 

 

Det knarrar när jag först gläntar lite på den ena dörren och sedan kliver in. Under en sekund står jag i ett mörkt skåp, mitt emellan kafé och utställning, innan jag öppnar en liknande dörr på baksidan. Jag faller nästan rakt i famnen på museivärden som just råkar passera. Han rycker till och ger mig ett försvinnande leende, för att sedan inta sin position i tystnad.

 

Det är som om skåpet slukat alla röster för här inne i utställningen hörs inga samtal från besökarna. Det enda som hörs är dova toner och fragmentariska röster från en filminstallation längre in i lokalen.
– Waiting in between, always there, waiting in between, in diffusion …

 

Utställningen består av fyra delar som museets presenterat i egna kortfilmer på hemsidan. Verken är också recenserade av olika tidningar och tidskrifter. Den som vill uppleva fritt kan bara knalla in, den som hellre ser med hjälp av andras infallsvinklar har både material och guidade visningar att tillgå.

 

Ur video av Markus Schinwald.

 

Besökaren möts först av ett klassiskt porträttgalleri med gråtonade artonhundratalsporträtt vilka konstnären och hans assistent manipulerat med ditmålade tillägg av masker, textilier, hår och instrumentliknande föremål. Själv kallar konstnären de där föremålen för proteser. Motiven alstrar en lågintensiv spänning och skapar nya betydelser som sätter slentrianmässiga tolkningar i gungning.

 

Nästa del i utställningen består av en nybyggd korridor där skulpturer är placerade i väggnischer. När jag rundar hörnet till den smala gången ser jag en flicka i tolvårsåldern som ställer sig tillsammans med sin lillebror framför den bredaste nischen med lackade bordsben och kugghjul, de som lätt associeras till dansande kroppar. Hon viskar i hans öra men inte ett ord slipper ut i rummet. Rösterna är låga som om de inte vill avslöja sin undran eller förundran.

 

Det här ska vara rörliga skulpturer men i dag är de helt stilla. Inte en rörelse. Föremålen i nischerna står som uppgivna vittnen till något som redan passerat. I ögonvrån ser jag en vakt som diskret skrider fram och snuddar något vid väggen och plötsligt sätts showen igång. Det gnisslar om maskineriet och figurerna påbörjar sin monotona uppvisning.
– Where they are forced to meet.
Den dova och lockande tonen från filminstallationen drar mig in i det tredje rummet.
– Moving too fast, too slow, waiting in between, between spaces.

 

Stämningen är suggestiv och på en dubbelsidig filmduk ses välklädda personer utföra repetitiva rörelser likt en ritual i övergivna slitna offentliga rum, vackert filmade. Ingen interagerar, var och en utför sina rörelser för sig, ibland rör de sig sida vid sida och i samma rytm men med blickar utan kontakt. Jag tänker på besökarna sida vid sida, på människorna i staden, på oss i världen.
– Where they are forced to meet, moving too fast, too slow.

 

Vakterna cirkulerar och stör den monotont meditativa stämningen. Jag rör mig vidare mot trapporna och utställningens fjärde del i nedre pelarsalen. Här visas en nyinspelad filminstallation som upptar hela rummet. På de fyra väggarna projiceras personer med olika rörelsemönster. De kommer ut ur springor, dörrar och luckor. De gömmer sig i lådor, hittar oväntade kroppsställningar, speglar sig och dricker vatten.

 

Jag lämnar rummet och tänker på vad det är som händer när vi tar oss bortom de gränser vi själva skapat. Markus Schinwald är en konstnär som undersöker människans kropp som kulturell konstruktion. I pressmeddelandet om utställningen lyfter curator Tessa Praun fram hans intresse för modehistoria, psykologi, litteratur och dans. Schinwald är i dag 44 år och bor omväxlande i New York och Wien där han har sin studio. Han får ofta frågor om hur psykoanalytiska teorier påverkat hans arbete.
– Kanske är det för att jag är österrikare. Men jag skulle vilja påstå att om man som jag jobbar med den mänskliga kroppen som motiv är det nästan omöjligt att undvika Freud, berättar han för Svenska Dagbladets Clemens Poellinger i en tidigare intervju.

 

När jag väl kommer ut ur det bruna skåpet igen öppnas genast den vita glasdörren och kafélarmet slår emot mig. Jag tar hissen ner och släpps ut i ljuset och vinden. Här är gatorna breda och byggnaderna stora. Här i hamnen reser människor till och från främmande länder. Här fick ett konstnärskap, som sedan genomslaget på Venedigbiennalen 2011 rönt stora framgångar i olika länder, en egen gränsöverskridande scen i Stockholms Frihamn under 2015.

 

Text: Camilla Thorn Wollnert
CTW är konstvetare, skribent och områdeschef (kultur & fritid) i Haninge.
Foto: Magasin III


Du kan besöka utställningens fyra delar via museets kortfilmer.
1. Följ med Markus Schinwald och Tessa Praun in genom skåpdörrarna.
2. Hör Schinwald diskutera utställningsrummets utmaningar.
3. Se filminstallationen tillsammans med Schinwald och Praun.
4. Upplev ”Stage Complex”, ett möte mellan teater, film, möbler, skulptur, arkitektur och psykologi.






 

ESSÄER

2016
Ulla Arnell, Agneta Sommansson
Kultur och kunskap blir bara lek
Eva Persson
Ny museipolitik och gammal gestaltning


2015
Camilla Thorn Wollnert
Det bruna skåpets hemlighet
Agneta Sommansson, Ulla Arnell
Frågor som förändrar historien
Pontus Forslund
Om fantasi, mystik och könsroller


Tidigare ESSÄER i ARKIV

  2017 stöder Kulturrådet UtställningsEstetiskt Forum | Ansvarig utgivare: Pia Cederholm | © UEForum 2005-2017